I princip alla körsångare stöter förr eller senare på den, Stenhammars tonsättning av Heidenstams ”Sverige”. För den som snarare skändar än hissar flaggan är raderna om att svära trohet till fosterlandet inte alldeles bekväma att sjunga. Men när man som sopran får öppna gapet inför crescendots tvåstrukna ass glömmer man allt det där; med Stenhammar blir den svårsmälta patriotismen märkligt desarmerad, omsluten av en ömsint harmonik som säger något annat än orden. Utan musiken hade denna högstämda dikt knappast fått samma eviga liv.
Och ändå. Var det inte Heidenstams fosterländska ande som svävade över partiledartalen från höger till vänster under årets Almedalsvecka?
Varför drar Nooshi Dadgostar igång ett slags pösig storytelling om att människor slagit ner sina bopålar mellan ”höga fjäll och vackra älvar”?
”Sverige är vårt älskade hem”, suckade Ebba Busch och konstaterade på samma gång att vissa medborgare i detta älskade hem är djur. ”Vårt land. Vårt hem!” uttryckte en tacksam Magdalena Andersson i ett slags performativ tomhet. ”Nu måste Sverige komma först”, menade Muharrem Demirok.
Att Jimmie Åkesson blandar barndomens romantiska anekdoter kring metspön och ljusa sommarkvällar med att mana sina trupper för en strid om huruvida Sverige ”alls ska finnas kvar” förvånar ingen. Men varför betonar socialisten Nooshi Dadgostar att ”vi lever i världens bästa land”? Varför drar hon igång ett slags pösig storytelling om att människor slagit ner sina bopålar mellan ”höga fjäll och vackra älvar”?
Svaret är att ingen längre kommer undan den sången. Inte när svensk politik förvandlats till en enkelriktad tävling om vem som kan älska detta mytologiska fosterland mest.
I en av Almedalens mest absurda formuleringar utbrast Magdalena Andersson att hon vill att ”svenska flaggan ska hissas på varje torg i vårt land och att det ska betyda något!”
I essän ”Den nya högerradikalismen” konstaterar filosofen Theodor W Adorno mycket riktigt att nationalismen förefaller ha ”något fiktivt över sig” – i en tid då ”individuella nationer och stater i själva verket spelar en underordnad roll” i relation till de stora maktblocken (Övers. Anna Petronella Foultier, Nirstedt/litteratur 2021). Texten bygger på en föreläsning vid Wiens universitet 1967 och speglar naturligtvis en annan världsordning. Ändå är det svårt att hävda att Sverige som nationalstat skulle ha en viktigare eller mer självständig roll i dag jämfört med femtio år sedan. Betyder detta att nationalismen spelat ut sin roll? Absolut inte, menar Adorno. ”Tvärtom är det ju ofta så att övertygelser och ideologier just i det ögonblick då de faktiskt inte längre har någon grund i den objektiva situationen blir som mest diaboliska och destruktiva.”
I en av Almedalens mest absurda formuleringar utbrast Magdalena Andersson att hon vill att ”svenska flaggan ska hissas på varje torg i hela vårt land och att det ska betyda något!”
Hon behöver inte oroa sig, för visst betyder det något. Det betyder att nationalismen nu fullt ut har etablerats som postpolitisk överideologi i det svenska offentliga landskapet.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
