Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det händer att jag återkommer till Alfonso Cuaróns film ”Children of men” från 2006. Inte för att storyn i den dystopiska thrillern är särskilt fantastisk, eller för att tematiken att världen får slut på bebisar har blivit något av ett samtalsämne i vår tid. Det som fortsätter att tala till mig är själva scenbygget, det som framställs som en pågående normalitet medan huvudpersonen rör sig genom Londons gator. Papperslösa i burar på trottoaren. Fångtransporter på väg till förvar. Affischer med uppmaningar om att rapportera ”illegala” till myndigheterna. Filosofen Slavoj Zizek säger i en kommentar till filmen att dess kvaliteter ligger i just detta, att det avgörande pågår i periferin.
I den verkliga världen går det att ta repressionen väldigt långt, så länge den riktas åt rätt håll. Den som tillhör gruppen vanligt folk ska kunna ta sig fram ostörd, åka till jobbet och sköta sitt – och inte ens märka vad som pågår i bakgrunden. Uppdelningen är själva politiken.
Jaså, Sverige är ett land som skiljer minderåriga barn från deras utvisade mödrar? Det har jag personligen inte märkt av i min egen vardag.
Det går att rasera tusentals liv med stor precision, och ingen utom de direkt berörda behöver notera att det sker. Att riva upp permanenta uppehållstillstånd och återkalla medborgarskap är enorma ingrepp i en rättsstat, men för den stora majoriteten är det ett ingenting.
Vad ska vi äta till middag?
Nu vill Moderaterna till exempel införa ett slags särlagstiftning för nyanlända, som ska tvingas skriva under ett kontrakt där man förbinder sig att leva efter ”Sveriges grundläggande värderingar”. Dessa värderingar handlar bland annat om ”att inte ligga andra till last, förtroende för myndigheter och konsensussträvan” (DN 25/10). Konsensussträvan – eller tankeförbud som det heter. Ta det lugnt, du som läser den här texten omfattas inte.
När uppdelningen är själva politiken kan man börja tala om vissa människor som en sanitär olägenhet, en farsot som det är ett straff att dela bostadsområde med. Hyresrätter i villaområden är inte längre traditionell svensk stadsplanering, utan ”beskrivs som chockerande radikalt, ett tvångsmedel så vidrigt att motargument inte ens behöver formuleras”, som Aftonbladets Ulrika Stahre uttrycker saken (22/10).
Visst kan man tänka sig att de vita föräldrar som spottade på lilla Ruby Bridges i New Orleans 1960 inte heller ville ”tvångsblanda” befolkningen? En bekant skriver på internet att han inte längre kan titta på partiledardebatterna eftersom han inte orkar höra höga politiker framställa honom som farlig, främmande och oönskad.
Nästa år väntas fuck off-bidraget för återvandring chockhöjas 1till 350 000 kronor, eller 600 000 kronor för en familj. Är det så här vi ska leva nu?
Tanken om att vissa människor per definition är oönskade är ingenting som Tidögänget har hittat på. Historikern Rasmus Fleischer skriver i senaste numret av tidskriften Brand om människodumpningens politiska ekonomi och att stater alltmer står redo att betala för att bli av med folk. Han beskriver hur de materiella flödena i kapitalismens utvinningslogik går åt två håll – mot större rikedom och mer skräp att bli av med. Tänk brinnande berg av kläder från Shein och H&M. ”Makabert nog förekommer samma logik även i fråga om människor. Vid slavhandel är människokroppen av någon anledning eftertraktad och görs till en vara där prislappen anger ett värde högre än noll. Vid människodumpning får oönskade människor tvärtom ett negativt pris”, skriver Fleischer (3/2025).
I Sverige utgår hela den förda politiken från att vissa människor har ett sådant negativt pris. Det blir kanske lätt så när man bygger sitt regeringsunderlag på den gamla vit makt-kampanjen ”Bevara Sverige svenskt”. Nästa år väntas fuck off-bidraget för återvandring chockhöjas till 350 000 kronor, eller 600 000 kronor för en familj. Är det så här vi ska leva nu? Gå omkring och låtsas att det är normalt att regeringen vill lägga skattepengar på att delar av befolkningen ska dra åt helvete?
Under hösten har samtliga kommuner i landet fått brev av regeringens nationella samordnare för att ”initiera ett samtal om hur arbetet med frivillig återvandring kan stärkas”. Men kommunalrådet i Jokkmokk ville som bekant inte ta ett förutsättningslöst möte om hur han bäst skulle kunna dumpa delar av sin befolkning utomlands: ”Jokkmokk kommer inte att bistå de krafter som i dag driver regeringens politik gentemot våra medmänniskor som arbetar och bidrar”, skriver Roland Boman i ett hyllat svarsbrev – och fler följde efter: Ljusnarsberg, Degerfors, Kiruna, Sorsele, Skellefteå, Östersund, Malmö, Växjö… ”Många Växjöbor som kommer från andra länder arbetar i vår välfärd och bidrar varje dag, året runt”, skriver kommunalrådet Malin Lauber.
Vad är det som säger att en flykting inte har samma rätt som alla andra att satsa på att bli arbetslös serietecknare?
Det går att vara tveksam till en del formuleringar i breven, och den logik som säger att en invandrare bara har värde och rättigheter om den ”arbetar och bidrar” – helst i välfärden. Vad är det som säger att en flykting inte har samma rätt som alla andra att satsa på att bli arbetslös serietecknare? Det kan man fråga sig, och ändå konstatera att kommunupproret mot regeringens försök till etnisk utrensning är bland det mest hoppfulla som hänt under hela mandatperioden.
Nu visar Sverigedemokraterna tänderna – och hotar med att dra in stödet till de kommuner som inte fogar sig. Så flyttas den dumpningspolitik som pågått i bakgrunden fram till en plats där den blir synlig, och angår oss alla.
Läs mer: Jokkmokks protest blev viral: ”Inte ängslig för trollen”
