Det får man ge musikjournalisten och författaren Sofia Lilly Jönsson – hon har inget emot att vara festens stora glädjedödare. För ett par år sedan var det ”killarna” i kyrkan som fick sina fiskar varma i ett omdiskuterat blogginlägg. Nu råder enligt Jönsson en ”ofrisk stämning i den litterära offentligheten”, som hon skriver med udden riktad mot litteraturpodden ”Gästabudet”. Först kommer ”den informella makten i debatten, sedan institutionerna”, menar Jönsson och jämför med musikmodernisterna i Måndagsgruppen (Aftonbladet 24/6).
Jönsson agerar också främsta åklagare i ett långt reportage där Svenska Dagbladets Ellinor Skagegård frågar sig vad det egentligen är som ”pågår i Stockholms kulturelit”. Några timmar på Bar Europa vid Bysistorget ger reportern understöd åt bilden av en värld där alla ”spelar tennis med varandra, ger varandra priser och går på samma fester” (23/6). Och kanske är det inte helt oväsentligt för svenska tidningsläsare att Expressens kulturchef Victor Malm sitter och myser med SvD:s Björn Werner?
”Självklart är det ett problem när journalister, kritiker och redaktörer umgås så här”, menar Malm, men tycker också att temat för reportaget är löjligt. Det är ett exempel på ”kulturbranschens tendens att älta sig själv”. Lite löjligt är det kanske, men inte ointressant. Särskilt inte när litteratursociologen Johan Svedjedal sätter det skrivande klägget i ett historiskt sammanhang, där Olof Lagercrantz på sin tid kunde såga sina vänner i tidningen och sedan ”ringa och trösta”.
Skulle Victor Malm ha avstått från att ge Björn Nilsson-priset till ”Sveriges bästa kritiker” Mikaela Blomqvist för att de är gamla vänner? Nej, det tror jag ingen tycker. Men det är knappast orimligt att väcka frågan. Blomqvist själv uppmanar i GP Jönsson att ”sluta tjata om makt och börja tala om litteratur”. Skriva gör man nämligen på egen hand, oavsett vilka vänner eller litterära sammanhang man råkar ha. ”Varje människa är egendomlig och kallad att verka i kraft av sin egendomlighet, men hon måste tycka om sin egendomlighet”, citerar hon Kafka (25/6). En solitär bortom alla kollektiv.
Det är som Horace Engdahl skriver i en essä om just essäskrivande, att dess eufori är av ”samma art som den lättnad man känner när man lämnar ett sällskap, hur angenämt det än har varit. Äntligen ensam!”
Skrivande är mycket riktigt oftast en enskild syssla, men frågan är ändå om man verkligen kan avfärda betydelsen av kretsen när det handlar om den litterära offentligheten? Jag missunnar ingen chansen att få känna sig som ett ensamt geni, men nog har den skrivande praktiken hos litteraturkritiker också sociala aspekter? Alternativet är att sådant som smak och referensramar föds och utvecklas i ensamhet hos varje enskild skribent. Så blir en poddgemensam dyrkan av nämnda Engdahl antingen en ren tillfällighet – eller ett utslag av en litteratursyn där det evigt sköna automatiskt kommer att upphöjas av den som har en tillräckligt sofistikerad blick (Tidningen Vi, 2/11 2022).
Sitt mest konkreta uttryck får kanske frågan om vem som känner vem i den högaktuella dagbokslitteraturen. För tjugo år sedan var det eventuellt rätt obehagligt att chikaneras av Lars Norén – numera tycks det närmast vara en fjäder i hatten att dyka upp hos Ulf Lundell eller Aase Berg, nästan oavsett omdöme. Ett bevis för den egna existensen, för att man hör till.
I Wera von Essens ”En emigrants dagbok” (Polaris, 2024) flyter en intensiv namedropping ur den svenska kulturvärlden samman med motsvarande namedropping av storheter som Ingeborg Bachmann, Roland Barthes och Gunnel Vallquist. Resultatet blir en underbar grumlighet mellan analys, lågt skvaller och krassa beroenden – och ett exempel på att relationer och kotterier mycket väl kan ligga till grund för litterära effekter. En kritiker vid namn ”Mikaela” återkommer förresten i boken. Hon är så bra. Så intressant. Ett undantag i den vidriga kulturvärlden, skriver von Essen.
Just därför är det lite lustigt att Mikaela Blomqvist i den aktuella debatten tycker att Sofia Lilly Jönsson i sin attack mot ”Gästabudet” borde ha nämnt att hennes egen debutroman blev sågad av en kritiker knuten till nämnda podd. Själv har Blomqvist nämligen inga problem med att recensera och hylla von Essens roman – utan att låtsas om de devota passagerna om sin egen person (GP 25/1). Är man Sveriges bästa kritiker står man möjligen över sådana detaljer. Men nu ska vi inte tjata om makt.
Jag tror att det är mest givande att betrakta tendenserna till klusterbildning i litteraturvärlden som en typ av pågående kanoniseringsprocesser, där kontaktytorna i sig blir till kvalitetsmarkörer. Att bli omtalad, inbjuden och upptagen i något blir en form av konsekrering – både för författare och för kritiker som hävdar sitt dyra oberoende.
Tanken om den – så att säga – sociala litteraturen är knappast ny. Litteraturvetaren Anders Mortensen (för övrigt belönad av just ”Gästabudet” med utmärkelsen Årets sågning – en upphöjelse som också faller tillbaka på givaren) skriver i ett gammalt nummer av tidskriften Res Publica om hur detta att ”framhäva och precisera sin egen kanon av följeslagare har blivit en av den moderna författarens obligatoriska uppgifter. Företeelsen är framträdande hos Ezra Pound och T. S. Eliot, Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf, för att nu ta några exempel bland de författare som själva upphöjts till modernistisk kanon inom sina språkområden” (46/47, 2000).
Visst kan man betrakta detta som ett rent textuellt fenomen, men man kan också leka med tanken om att ”följeslagare” kan läsas i en vidare, social mening bland skrivande människor.
Det går också att dra en parallell till ett resonemang som den franske litteraturteoretikern Gérard Genette för i sitt standardverk om paratext. Det handlar om så kallade epigrafer, det vill säga ett inledande citat i romaner. Genette menar att sådana citat fungerar som ett slags kulturella signaler eller ”intellektuella lösenord”. Medan författaren inväntar hypotetiska tidningsrecensioner, erkännanden och litterära priser, så fungerar epigrafen som en invigning i ett underförstått sammanhang. Så väljer författaren sina likar, och manifesterar också sin egen plats i det pantheon hon ritar upp, menar Genette.
Att visa vilka man hör ihop med skulle alltså kunna fungera som en typ av autokanonisering, där skenet från kretsen potentiellt också påverkar läsningen. Är det verkligen så otänkbart att samma mekanismer existerar i den svenska litterära offentligheten?
Läs mer:
”Ulf Lundell är inte arg på mig, han är arg på Gud”
Ludvig Köhler: Det är litteraturens eviga öde att vara kändisfixerad
Selma Brodrej: Marianne Lindberg De Geer bedriver vänskapskorruption
