Om någon tvivlade på att Lars Trägårdh var rätt man att leda arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon så kan de lugna sig nu. Det är inte vem som helst som klarar av att kanalisera så mycket av det som Tidöregeringen står för – men han kan tydligen det.
”Jag har ingen gräddfil för vare sig tornedalingar eller bandyälskare”, säger Trägårdh till DN efter att ha förolämpat Sveriges nationella minoriteter vid ett pliktskyldigt möte (21/10). I direktivet anges mycket riktigt att en sådan dialog ska föras; Sverige har trots allt ratificerat Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter. ”Alla kan göra sin röst hörd, från samer till frimärkssamlare”, säger Trägårdh. Han är nämligen emot politik baserad på gruppidentitet. Så länge gruppidentiteten inte är svensk, får man förmoda.
Någon skulle kanske kalla det hela ovärdigt. Men tendensen att spela dum och med ett gott skratt ägna sig åt att underminera respekten för internationella konventioner och etablerade institutioner ligger helt i tiden. Trägårdh känner uppenbarligen sin uppdragsgivare, och de känner honom.
Konflikten kastar också ljus på en inneboende problematik i kanonprojektet som sådant. Sverigefinländarnas delegation säger till DN att det vore ”förfärligt” om den sverigefinska litteraturen skulle representeras av Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, och därmed befästa bilden av att ”finnar super och slåss”. Det är ett helt vrickat sätt att betrakta konst och litteratur, men det ligger i sakens natur att sådana hänsyn dyker upp när makten börjar göra listor. För regeringens kulturkanon handlar inte om kultur, utan ytterst om svenskhetens gränser – och då blir det viktigt vilka som får plats. Kvar som förlorare står kulturen.
Även den som underkänner hela idén om en nationell kanon kan förstå upprördheten hos minoriteterna
En nationell kanon är generellt ett så paradoxalt högerprojekt. Visst finns en logik i själva maktdemonstrationen, särskilt för nationalistiska krafter. Men ska man som kulturradikal skribent verkligen behöva påminna om den konservativa positionen att kanon är något som uppstår organiskt i en civilisation? Den tyska litteraturvetaren Aleida Assmann har definierat kanon som det ”aktivt cirkulerade minne som håller det förflutna kvar i nuet” – det vill säga sådana verk som människor faktiskt läser, kommenterar och lever med. Kanon är med andra ord en komplex väv som bibliotek, skolor, universitet, kultursidor, teaterscener och bokförlag är med och skapar. Och om man vill att alla ska ha jämlik tillgång till den väven krävs faktiskt inget mindre än ett jämlikt samhälle.
Även den som underkänner hela idén om en nationell kanon kan förstå upprördheten hos minoriteterna efter att Trägårdh deklarerat att det ”inte är aktuellt med en dialog”, som DN skriver. ”Det framstod som ett sätt från den intellektuella eliten att återigen peka på oss nationella minoriteter som inte bildade nog”, säger Helen Kantokoski Kviby från Sverigefinländarnas arkiv. Men just där behöver hon nog inte oroa sig.
Någon intellektuell elit är av allt att döma inte inblandad i det här projektet.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och en intervju med Lars Trägårdh:
”Bättre att det är jag än någon jävla vettvilling”
