Ibland när min lilla pojke skalar en banan händer det att frukten går av på mitten. Han blir så ledsen. ”Sätt ihop den! Sätt ihop den!” Vad är det tänkt att jag ska göra? Förirra mig i dunkla minnen av termodynamikens lagar och berätta om hur processerna i universum ofelbart leder till större oordning?
Scenen kommer till mig i läsningen av litteraturvetaren Sofia Robergs vindlande essä om undergångspoesi, som tillsammans med texter av forskarna Michael Azar, Ulrika Björk, Karolina Enquist Källgren och Erik Isberg utgör den tredje ”Bildningsboxen” från Norstedts.
Sofia Roberg rör sig genom apokalypsens varierande lyriska uttryck, från Percy Bysshe Shelley och Harry Martinson till Inger Christensen, Jonas Gren och Malte Persson – och finner såväl varningar som en märklig längtan efter att ”en viss idé om människan” går mot sin undergång.
Roberg lyfter fram hur till den tyska litteraturhistorikern Eva Horn menar att apokalypsen fick ny kostym i och med modernitetens intåg. I stället för domedag och frälsning blev bilden av världens slut till ”en vändning neråt, ett avbrott i nuet, den biologiska Förintelsen av både natur och människa”. Som Martinsons rymdepos ”Aniara” har lärt oss förlorar allt sin mening när ”vi inte längre är förankrade i jorden”, skriver Roberg.
Människans destruktiva makt är numera närmast oändlig, men denna makt fungerar som bekant bara åt ett håll. Roberg skriver: ”Den tyske filosofen Günther Anders menade att det hot om alltings utplåning som kärnvapnen medförde förändrade vårt förhållande till existensen i grunden. Om allt förstörs, menade Anders, kommer ingenting ha funnits.”
Endast ”en stjälk av en nässla/ ska bladlös berätta/ hur vi förtvivlat har skapat/ en blomsterlös jord/ lika könslös som klor”, citerar hon Inger Christensen. I sin avhandling om den danska poeten resonerar Roberg kring de två krafter som präglar diktsamlingen ”Alfabet” från 1981: ”Faktum är att denna dubbelhet ringar in en inre spänning i alfabet, mellan en kosmogonisk och besjungande respektive en apokalyptisk och sörjande impuls.” (”Besvärja världen : En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet”, Ellerströms 2021).
Den som vill se den mäktiga systemdikten växa fram – och bevittna hur den rör sig från katastroferna till kärleken – kan med fördel plocka upp ett exemplar av den nyutkomna volymen ”Eller som med intet som språk” som samlar dikter, utkast och prosastycken ur Christensens efterlämnade arkiv. (Övers. Marie Silkeberg, Modernista)
Inför all den väldighet som människan kan åstadkomma – och ödelägga – återstår till slut frågan om vem som egentligen kan sätta tillbaka ett nässelblad som fallit av. Eller för den delen laga en trasig banan. Inte konstigt att lillen gråter.
