Man vet att man är en bitter gammal teaterkritiker när man blir irriterad över utsålda hus.
Nyss var det ”Arv” som fick publiken att rusa till Dramaten, och i höst ska precis alla se ”Fanny & Alexander” på Teater Galeasen. Alla åt samma håll, samtidigt. Det är utmärkt att folk vill gå på scenkonst. Men ursäkta en sur jävel – var håller ni hus annars? Den som vill att det ska finnas enastående fria scener måste faktiskt pallra sig i väg även när det inte spelas Bergman med kändisar i ensemblen.
Så där kan man sitta och orera, som en kulturman på en efterfest. Åtminstone tills man faktiskt ser ”Fanny & Alexander”, och blir alldeles tyst. Det här är en föreställning som visar varför teater finns, som visar vad teatern kan göra med en konstnärlig materia. ”Myten om det lilla livet skälver” när Jens Ohlin och Hannes Meidal ”vränger upp Bergmans undertexter till ytan och öppnar nya bråddjup”, som Ingegärd Waaranperä skrev i sin recension (DN 2/10).
”Fanny & Alexander” är en genomlysning av teatern och konsten som världens centrum – på gott och ont. Med allt det dröjande och ambivalenta äckel som ryms i den insikten.
”Andra människors motgångar och olyckor angår mig inte. Farsoter, fattigdom, krig, revolutioner och jordbävningar i Japan är oviktiga företeelser, om det inte på ett eller annat sätt angår den roll jag just sysslar med”, konstaterar Emilie Ekdahl (Lina Englund) – innan hon lämnar teatern för mörkret i biskopsgården. En kanindräkt från Galeasens tidigare uppsättning av ”Hamlet” sluter systemet.
Och ändå läcker världen in på scenen. ”Då tvingar du mig att straffa dig”, säger biskop Vergérus – mer sorgset demonisk än hycklande i Hannes Meidals gestalt. ”Låt mig slippa, Alexander”, säger han och börjar slå. Språket upphör att vara språk. Våldet avgör vad orden betyder.
Så tycks det också vara på annat håll. Häromveckan rapporterade CNN om att israeliska soldater kommer hem traumatiserade från Gaza, efter att ha sett ”fasor som omvärlden aldrig kommer att kunna ta in”. I artikeln beskrivs hur soldater vårdas för psykiskt lidande, och att det är oklart hur många som har tagit sina egna liv (21/10).
Vad som också är oklart är hur man ska läsa de här rapporterna. Som vittnesmål från helvetet? Som erkännande av brott? Visst kan det höra till journalistikens uppdrag att berätta om traumatiserade soldater. CNN konstaterar också för balansens skull att lidandet på den palestinska sidan är svårt att skildra i dess fulla magnitud, eftersom Israel hindrar journalister från att komma in i Gaza.
Men man måste också se vad som är premissen här. Det är en premiss som säger att de israeliska soldaterna är verkliga, komplexa individer som du och jag. Som har levt i en normalitet de har rätt att återvända till, men inte kan. Palestinierna däremot – som dödats, lemlästats och fördrivits i många tusental – är något annat. En uppgift att lösa. Den obalansen i synen på vem som är ett mänskligt subjekt är själva förutsättningen för att ett folkmord ska kunna ske.
I en särskilt minnesvärd formulering berättar CNN hur en av de traumatiserade soldaterna i somras talade i Knesset om att ”soldiers had to ’run over terrorists, dead and alive, in the hundreds’”. Behövde köra över, döda eller levande. Eller ”ska ha behövt”, som DN skriver i sin version av artikeln (22/10). I vilket sammanhang är en sådan utsaga över huvud taget begriplig? Testa själv. Jag behövde köra över honom.
Människor blir till grus. Språket upphör att vara språk.
”Låt mig slippa, Alexander”, säger biskopen och greppar rottingen.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist
