Det är en klassisk scen. Förste kriminalassistent Gunvald Larsson är förbannad och har två nervösa konstaplar framför sig. De har sumpat ett uppdrag på grund av ett ingripande på vägen.
”Vi … vi blev smädade, sa Kristiansson lamt.”
”Missfirmelse av tjänsteman, sa Kvant kategoriskt.”
Det som hänt är alltså att en treårig pojke har ropat ”Polis, polis, potatismos!” åt dem, vilket också utgör titeln på Sjöwall-Wahlöös roman från 1970.
Ingen tvivlar på att dagens svenska poliser får höra betydligt grövre saker än så, och därför vill regeringen nu införa brottet förolämpning mot tjänsteman. I propositionen anges att det ska handla om ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” ägnade att ”kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”. Visst låter det som att gränsdragningen kan bli en utmaning?
”Tanken med lagstiftning kan inte vara att medborgarna ska uppfostras; vare sig språkligt eller på annat sätt”, skriver Advokatsamfundet i sitt remissvar. Särskilt pikant blir den kommande lagen när det nu står klart att journalisten Joakim Medin sitter fängslad i Turkiet anklagad för att ha ”förolämpat” president Erdogan. Vilken kraft har egentligen den svenska regeringen att sätta bakom orden när de kräver att Medin ska släppas?
Så sätter man kontraktet mellan våldsmonopolet och medborgarna ur spel
”När poliser hånas och filmas försvåras inte bara deras tjänsteutövning – det underminerar hela Polisens auktoritet. Sådant får inte tillåtas och måste mötas med resoluta ingripanden”, twittrar moderaten Fredrik Kärrholm – och poserar på bild med sin gamla uniform. Ska vi tolka det som att polisen numera stiftar sina egna lagar? Förslaget i fråga gäller inte bara poliser, men det är ett extraordinärt förhållande att de som har rätt att stoppa, visitera och frihetsberöva enskilda inte ens ska tåla att bli hånade. Så sätter man kontraktet mellan våldsmonopolet och medborgarna ur spel.
Här i Malmö, där jag bor, kanske många tänker på tv-serien ”Tunna blå linjen” när de ser en uniform – eller är tacksamma över tanken på ordning och trygghet. Andra påminns i stället om hur polishästar drevs rakt över liggande demonstranter i Limhamn 2014, om det olagliga romregistret eller om polismannen som lovade att göra ”apejäveln” i Rosengård steril. Att ha en okomplicerad relation till polisen är helt enkelt inte alla förunnat. I intervjuer med etniska minoriteter ”framkommer att poliskontroller är en återkommande del av mångas vardag”, skriver kriminologen Leandro Schclarek Mulinari i rapporten ”Slumpvis utvald” från 2017.
Det man skulle kunna kalla för potatismos-lagen är också en del av en större tendens kring yttrandefriheten i Sverige. På tisdagen presenterades den så kallade vandelsutredningen, där mycket av debatten har handlat om huruvida yttranden ska kunna leda till att en person tvingas lämna landet.
Vi kan rent av gå tillbaka till Sjöwall-Wahlöös roman och citera Gunvald Larsson rakt av: ”Dra åt helvete.”
Utredaren skriver att ”enbart straffbara yttranden bör beaktas som bristande vandel”, och att det framstår som oklart vilka övriga yttranden som skulle kunna betraktas som systemhotande eller ”som kan hota den offentliga förvaltningens legitimitet”. Samtidigt lägger han till att i den mån sådana kan identifieras så borde de ”rimligen” kunna leda till att en utlänning vägras inresa och vistelse i Sverige.
”De allra flesta förstår var gränsen går”, svarade migrationsministern på en direkt fråga om var den där gränsen egentligen ska gå. Och nämnde sedan upprepade gånger kampanjen mot socialtjänsten som exempel på yttranden som skulle kunna utgöra bristande vandel. Glasklart, rättssäkert – och ett möjligt steg mot en graderad yttrandefrihet.
Medan det fortfarande är lagligt kanske man således ska passa på att skicka en hälsning till de svenska politiker som tycks ta varje chans att försvaga den enskildes rättigheter i relation till staten. Vi kan rent av gå tillbaka till Sjöwall-Wahlöös roman och citera Gunvald Larsson rakt av: ”Dra åt helvete.”
Läs fler texter av Kristina Lindquist
