Plötsligt börjar jag tänka på Willy Kyrklund. Hans novell ”Ångvälten” från 1948 känns som helt rätt läsning i en tid som tycks krossa allt i sin väg. En elektrisk ångvält har alltså dykt upp i den nybyggda förorten och lämnats av sin förare för kvällen. När den sätts i rullning av några lekande barn förstår vi vad som väntar. ”Skriket upphörde. En smal rännil av blod sipprade fram under välthjulet, letade sig väg mellan stenarna i gruset.” Vad är ett dött barn för en ångvält? Ingenting. En kvinna försöker ringa någon, men hamnar hos Fröken Ur. En pappa sätter sig vid ratten, men kan ingenting göra. ”I evighet skulle han köra så, runt, runt, väja för den svarta fläcken och känna granatkastarnas mynningar riktade emot sig. I evighet.”
Som allegori över existentiell vanmakt är ”Ångvälten” både rolig, förtvivlad och absurd. Den ”illustrerar att en världsordning utan förare eller Gud är en världsordning utan nåd, och livet inget annat än ett elakt skämt på människans bekostnad”, som Olle Widhe skriver i sin avhandling om Kyrklunds tidiga prosa (Ellerströms, 2005).
Vältens framfart är både skrämmande och bekväm. För om handlingsutrymme saknas behöver vi varken välja eller stå till svars för våra val.
Enligt Civil rights defenders försvagas nu den principiella rätten till rättslig prövning medan risken för exploatering ökar. Och? Ångvälten rullar
I veckan beslutade riksdagen om avgörande förändringar av den svenska migrationsrätten. Bland annat kommer den som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd inte att kunna söka på nytt utan att först lämna landet. Att många inte kan lämna landet spelar ingen roll.
Tänk att inbilla sig att det går att bygga ett system så perfekt att det inte behöver några säkerhetsventiler. Där människor aldrig får avslag trots att de faktiskt har skyddsskäl. Där skyddsskälen aldrig kan uppstå på plats i Sverige, som för hbtq-personer som äntligen vågar komma ut. Enligt Civil rights defenders försvagas nu den principiella rätten till rättslig prövning medan risken för exploatering ökar. Och? Ångvälten rullar.
Det har varit en medveten strategi det senaste decenniet, att förvandla den svenska migrationspolitiken till ett etiskt vakuum. ”Den stora skiljelinjen går inte mellan liberaler och konservativa, utan mellan idealister och realister”, kunde man läsa i en pionjärtext på Expressens ledarsida (22/8, 2015). ”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt i flyktingfrågan”, skrev samma ledarsida året därpå (6/12, 2016). Ingen ideologi, bara facit. Det som kan krossas ska också krossas.
Det handlar inte om politik eller moral, eller ens om vad man får göra mot en människa. Automatik, baby. Jag styr inte ångvälten. Ingen styr
Sällan blir detta tomrum så uppenbart som i den numera virala riksdagsdebatten mellan Annika Hirvonen (MP) och Ola Möller (S). ”Menar verkligen Ola Möller att om man inte kan återvända till sitt hemland, så ska man kunna leva hela sitt liv på Migrationsverkets återvändandecenter?”, frågade hon. ”Slutsatsen blir ju den, ja”, svarade han. Det handlar inte om politik eller moral, eller ens om vad man får göra mot en människa. Automatik, baby. Jag styr inte ångvälten. Ingen styr.
Eller hur var det nu? I Kyrklunds novell står det faktiskt att pappan väjer för ”den svarta fläcken” av blod. Olle Widhe tolkar detta minimala manöverutrymme som att berättaren ger ”plats för möjligheten att människan, i en mellanmänskligt bestämd relation, genom etiskt handlande, kan hävda ett mänskligt värde och trotsa världens oförsonlighet”. Kan hävda ett mänskligt värde.
Dessutom finns det andra maskiner i världen än ångvältar. Gaffeltruckar till exempel. Häromveckan skrev Sydsvenskan om hur två personer fritagits från Migrationsverkets förvar i Åstorp med hjälp av just en sådan (14/3). Jag vet inte varför just dessa människor satt ”förvarade” som gamla möbler. Men i det större perspektivet är jag rätt säker på att det är ett mindre moraliskt brott att ramma ett fönster – än att med berått mod låta hela människoliv rinna bort i ett migrationspolitiskt limbo.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
