Hon ler stort. Poserar för kameran och gör tummen upp. Under henne ligger en död kropp, inpackad i plast. Kroppen tillhör Manadel al-Jamadi och han har nyligen blivit mördad.

Och kvinnan? I Rory Kennedys dokumentär ”Ghosts of Abu Ghraib” (2007) förklarar den före detta soldaten Sabrina Harman hur hon tänkte vid tillfället: ”Jag ler alltid mot kameran. Det är det naturliga.”

I år har det gått tjugo år sedan programmet ”60 minutes” och tidningen The New Yorker kablade ut storyn från fängelset utanför Bagdad och gav kriget mot terrorismen tydligare konturer. Uppgifterna om tortyr och missförhållanden hade börjat komma tidigare, men det var först med de läckta bilderna som Abu Ghraib blev en världssensation.

”Foton stakar ut riktmärken och tjänar som symboler för viktiga sakfrågor: det är troligare att ett foto leder till ställningstaganden än att ett slagord gör det”, skriver Susan Sontag i sin klassiska essä ”Att betrakta andras lidande” från 2003. I dagarna kommer den i nyutgåva tillsammans med föregångaren ”Om fotografi” från 1977. Sontag menar att det som brukar kallas för kollektivt minne egentligen inte är hågkomster – ”utan ett påstående: detta är väsentligt, och det här är berättelsen om hur det hände, med tillhörande bilder som befäster det i vårt medvetande”. Abu Ghraib är väsentligt, och kommer att fortsätta vara det.

Saddam Husseins gamla förhörscentral var ökänd redan tidigare, och efter invasionen 2003 tog USA över anläggningen. I Kennedys dokumentär beskriver en tidigare militär Abu Ghraib som en blandning mellan ”Apocalypse now” och ”The shining”. Hans före detta kollegor vittnar om hur de plockar in människor på lösa grunder – de flesta intagna är helt enkelt skyldiga till att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt, och har ingen information att dela med sig av. En återkommande instruktion är att den ena eller andra fången behöver ha en ”dålig natt” inför förhör.


En naken man i koppel. Mänskliga pyramider. Män som tvingas simulera oralsex

Bilderna från Abu Ghraib nådde allmänheten i omgångar, och den som sett glömmer inte.  Inte bara på grund av de skändningar som visas upp, utan också för de märkliga sceniska kvaliteter som vilar i de utstuderade bilderna. Mer än en gång har de liknats vid det som dramatikern Antonin Artaud en gång i tiden kallade för ”grymhetens teater”. En naken man i koppel. Mänskliga pyramider. Män som tvingas simulera oralsex. Hundar som hetsas mot skräckslagna fångar. En Kristuslik gestalt med en säck över huvudet och sladdar kopplade till fingrarna som står uppe på en låda med händerna utsträckta. Mannen hade fått veta att elchocker väntade om han ramlade ner.

Tjugo år är egentligen ingenting att tala om, men på många sätt känns bilderna från Abu Ghraib historiska snarare än samtida. Ett annat krig, ett annat teknologiskt kapitel – med digitalkameror och bilder sparade på cd-rom-skivor. Ändå lär de på många sätt leva kvar som definierande symboler för den tid vi själva lever i just nu.

Ett tiotal amerikanska militärer – de flesta av lägre grad – ställdes inför rätta och dömdes efter Abu Ghraib, en av dem var Sabrina Harman. President George W Bush sade sig vara ”äcklad” av hur fångarna hade behandlats, men vidhöll att ansvaret låg hos enskilda rötägg. ”Vi får inte låta dessa handlingar definiera oss”, menade försvarsminister Donald Rumsfeld. Ett par år senare slog en senatsrapport fast att Rumsfelds agerande var ”en direkt orsak” till övergrepp mot fångar på Guantánamo och bidrog till att brutala och kränkande metoder användes i Afghanistan och Irak. Det som följde på avslöjandet våren 2004 kan beskrivas som ett slags virtuos byråkratisk manöver där man genom en rad utredningar undvek att ge hela bilden och hela ansvarskedjan. Abu Ghraib var en ”isolerad händelse”.


I förlängningen handlade det om en attack på internationell rätt, på flera nivåer

Verkligheten är numera känd. I korthet handlade det om noga utarbetade tekniker som hade utvecklats för att användas mot arabiska män inom det globala kriget mot terrorismen. De användes i både kända och hemliga fångläger och ingick i ett större mönster av tortyr, kidnappningar och utomrättsliga överlämningar av fångar. Det var ett mönster som Sverige blev en del av genom händelserna på Bromma flygplats i december 2001, då Ahmed Agiza och Mohammed Alzery överlämnades till CIA mot ”diplomatiska försäkringar” om att de inte skulle utsättas för tortyr. Männen kedjades till händer och fötter och fördes med förbundna ögon till diktaturens Egypten, där tortyr följde.

I förlängningen handlade det om en attack på internationell rätt, på flera nivåer. Bland annat skulle individer som tagits till fånga inom detta krig mot terrorismen definieras som ”illegala kombattanter” i stället för krigsfångar. Illegala kombattanter har nämligen ”tekniskt sett inga rättigheter under Genèvekonventionen”, som Rumsfeld uttryckte det. USA behövde dock ändå förhålla sig till andra internationella åtaganden – inte minst FN:s konvention mot tortyr. Här behövdes ett språkligt arbete.

Vad betyder egentligen ordet ”allvarlig” i konventionens formuleringar om smärta och svårt lidande? I de dokument som togs fram av USA:s justitiedepartement och kom att kallas ”Torture memos” är detta en av de centrala frågorna. Där kan man läsa att ”fysisk smärta som motsvarar tortyr måste kunna jämställas med den smärta som åtföljer svåra fysiska skador, så som organsvikt, nedsatt kroppsfunktion eller till och med död”. Tortyr är alltså förbjudet, men vår definition av tortyr är så snäv att ordet tappar all mening. I stället talade man om ”utökade förhörsmetoder” vilket innebar sådant som skendränkning, inlåsning i små utrymmen, iskallt vatten, slag och hot, sömnstörningar, smärtsamma kroppspositioner, påtvingad nakenhet och undanhållande av mat.

Själva övergreppen i Abu Ghraib var knappast unika, men bilderna gjorde att en definierad händelse kunde urskiljas och skrivas in i historien. Hur ska man då se på själva fotografierna? Är de mest att betrakta som ett bevis på grymheter från den tiden då foton fortfarande med viss självklarhet kunde betraktas som bevis? Sontag diskuterar frågan i en artikel från 2004. Hon menar att den fasa som fångas på bilderna inte kan skiljas från den fasa som det innebär att bilderna faktiskt togs, ”med förövare som poserar hånfullt framför sina hjälplösa offer” (NYT 23/5, 2004).


Så kan bilderna på förnedrade fångar fungera som ett slags argument för att de faktiskt hör hemma i den positionen, är något annat än människor

Tanken om kamerans våldsamma potential är en central poäng i ”Om fotografi”, och läsaren kan inte låta bli att drabbas av hennes djupa pessimism inför konstformen. Sontag menar att det vilar en ”outtalad aggressivitet” i bruket av en kamera. Boken är skriven ett kvartssekel före Abu Ghraib, men säger likväl något väsentligt om bilderna därifrån: ”Att fotografera innebär att intressera sig för saker och ting som de är, att status quo ska bestå (…), att vara delaktig i det som gör motivet intressant och värt att fotografera – även när det gäller en annan människas lidande eller olycka.” Sontag menar att en fotograf mer än något annat söker bekräftelse på ”motivets befintlighet”. Att ta en bild är ett sätt att befästa verkligheten. Så kan bilderna på förnedrade fångar fungera som ett slags argument för att de faktiskt hör hemma i den positionen, är något annat än människor.

Som författaren Amtitav Ghosh konstaterar i en text från 2005 så var Abu Ghraib både en fortsättning på och en avvikelse från äldre fängelsepraktiker, inte minst i de brittiska kolonierna. Återkommande är upptagenheten vid fångars nakna kroppar. Ghosh ser kusliga likheter mellan bilderna från Abu Ghraib och fotografier tagna av brittiska tjänstemän i Indien sent 1800-tal. Utsträckta armar, blottade genitalier. ”Skillnaden är att dessa bilder var en del av en officiellt sanktionerad dokumentation, och att inga vakter syns till” (The Nation 18/7, 2005). Även om tortyren i Abu Ghraib var sanktionerad, så var själva bilderna knappast del av något officiellt system. De läcktes av en visselblåsare, som sedan fick leva under dödshot – ingen hade rimligen planerat att bilderna skulle spridas. Frågan är då varför de togs?

Sontag lyfter i ”Att se andras lidande” en passage ur Shakespeares ”Stormen”, där kungens narr får en impuls att vilja ställa ut ”vilden” Caliban i London, till god förtjänst. Att exponera grymheter mot människor med ”mörkare hudfärg i exotiska länder är en fortsättning på samma erbjudande”, skriver Sontag. Hon konstaterar att tortyr är ett gammalt motiv inom konsten, och inte sällan framställs som ett skådespel: ”Lidandets ikonografi har gamla anor.”

Hon jämför i New York Times bilderna från Abu Ghraib med foton på lynchningar, där åskådare kan ses flina framför stympade och brända kroppar som hänger från träden. Bilderna har funktionen av souvenirer, troféer. Men medan lynchningsbilderna handlade om att samla och spara, ingår bilderna från Abu Ghraib snarare i en nutida delningslogik, menar Sontag. Och visst finns det ett element av ”selfie” här, innan begreppet var etablerat.


Kameran utövar ett eget våld, som gör att vi omedelbart känner igen det som barbariskt och förlagt utanför civilisationens ramar

Tjugo år senare är vår relation till kameror och bilder – liksom till bilders väsen, autenticitet och spridning – naturligtvis en annan. Samtidigt tycks viljan att visa upp grymheter vara tämligen tidlös, vad motivet än må vara. Så kan Hamas videoklipp på gisslan liknas vid psykologisk krigföring, och de avrättningsfilmer som IS gjort sig kända för betraktas som ett slags morbid propaganda. Kameran utövar ett eget våld, som gör att vi omedelbart känner igen det som barbariskt och förlagt utanför civilisationens ramar. Det är inte bara en känsla. 2021 slog svenska Högsta domstolen fast att en person som poserat på bild med döda personer från motståndarsidan under konflikten i irakiska Kirkuk hade gjort sig skyldig till krigsförbrytelse.

”Att visa fram de döda är när allt kommer omkring något som fienden sysslar med”, skriver Sontag ironiskt. Frågan är hur man då ska betrakta den triptyk av fotografen Tyler Hicks som New York Times hade på förstasidan i november 2001 och som visar en tillfångatagen talibansoldat? ”Den tredje bilden visar dödsögonblicket; han ligger på rygg med utsträckta armar och uppdragna knän, naken, blodig från midjan och ned, medan soldatmobben gör slut på honom som ett djur.” En tidning är ingen stridande part, men skulle en bild på en lemlästad amerikan hamna där? Det senaste halvåret har BBC kunnat visa hur israeliska soldater gång på gång postar övergreppsbilder på frihetsberövade palestinier – både i Gaza och på Västbanken – på ett sätt som enligt experter på internationell rätt skulle kunna utgöra krigsbrott (BBC 9/2, 17/5).

Två decennier efter Abu Ghraib är det svårt att tala om raka historiska linjer och rena orsakssamband vad gäller synen på tortyr och mänskliga rättigheter. Klart är i alla fall att politiker i västerländska demokratier kan säga andra saker i dag än för tjugo år sedan. När Bush och hans anhang började omförhandla tortyr som fenomen var det förenat med omfattande språkliga piruetter. När Donald Trump kom in på ämnet under valrörelsen 2016 sade han utan omsvep att ”tortyr fungerar” och att han gärna skulle gå betydligt längre än skendränkning. Så sent som i juli i år sade en israelisk parlamentsledamot under en debatt i Knesset att det var försvarbart att sticka in spett i anus på palestinska fångar: ”Allt är legitimt! Allt!” (CBS News 30/7)

Försök till omförhandlingar av det absoluta tortyrförbudet sker också på närmare håll. När debatten om sex ljusskygga imamer rasade för ett par år sedan höjdes röster på flera svenska ledarsidor om att dessa borde utvisas mot samma typ av diplomatiska garantier som 2001 ledde till en av de värsta politiska skandalerna i modern tid. Enligt en ledarkolumnist i GP var det till exempel en ”orimlig” uppfattning att förbudet mot tortyr inte fick vägas mot andra intressen (5/11, 2019).

Det är svårt att inte se det som hände några ögonblick in på det nya millenniet som ett slags förarbete, som vi nu ser resultatet av. Och bilderna som visar upp andras lidande har inte direkt blivit färre. Susan Sontag skriver: ”Man kan känna sig förpliktad att se på fotografier som dokumenterar grymheter och grova brott. Vad man snarare borde känna sig förpliktad till är att tänka över vad det innebär att betrakta dem, att begrunda sin förmåga att faktiskt ta till sig det bilderna visar.”

Tjugo år efter Abu Ghraib tycks vi fortfarande inte riktigt förstå vad det är vi ser.

Två böcker av Susan Sontag

”Om fotografi” och ”Att betrakta andras lidande”

Övers. Peter Kihlgård, Albert Bonniers förlag

Share.
Exit mobile version