Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har en vän, låt oss kalla honom för Zombie-Herman. För många år sedan skulle Zombie-Herman hålla en föreläsning (ja, om zombier) i någon avlägsen del av stan dit det knappt gick bussar. För honom var så kallad ”skavmaxning” en livsstil långt innan det blev trendigt.
”Varför tar du inte en taxi?”, undrade jag. ”Är du helt sjuk i huvudet?”, undrade han.
Sedan fick jag en lätt självgod föreläsning om att inte börja unna sig lyx och brackigheter bara för att man råkar ha hamnat i ett läge där man har råd. Det kan nämligen få konsekvenser.
Man tar taxi till ett jobb och plötsligt står man där och har städhjälp hemma och börjar säga saker som att min tid är det värdefullaste jag har. Kanske börjar man rent av tro att ens egen tid är mer värdefull än andras? Att man är en så pass exklusiv organism att man helt enkelt har rätt till en tillvaro som alltid löper smidigt och där bara det bästa är gott nog. Innan man vet ordet av har man anlitat en konsult för att införskaffa den bästa brödspaden som kan fås för skattepengar.
Kvittojournalistik är en knepig genre. Viktig, men alltid balanserande på gränsen mot det småaktiga. (”Ni tog alltså ett glas VIN till maten?”) Och visst finns ett sådant element i Expressens granskning av statsministerparets inredningsnotor (19/4). Ska man verkligen bråka om kuddar från Svenskt Tenn för 30 000 plus konsultarvode? Jag vet faktiskt inte. Det här är inte mina värsta triggerpunkter. Men nog säger granskningen något väsentligt. Om skillnaden mellan behov och begär. Om elitens självbild. Om vem som har en självklar rätt att optimera varje millimeter av sitt liv, även när det sker för gemensamma pengar.
Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman beskriver ett Sverige där en ekonomisk elit lever i ett slags parallellsamhälle med egna regler
Förhållandet illustreras väl av ett avsnitt av SVT:s Ekonomibyrån (17/4) där temat är hur det här landet – efter ett pärlband av borttagna skatter – börjat framstå som ett paradis för förmögna. Den franske nationalekonomen Gabriel Zucman beskriver ett Sverige där en ekonomisk elit lever i ett slags parallellsamhälle med egna regler. En av gästerna i studion är finansmannen Sven Hagströmer. För honom är de rikas kapital så heligt att det framställs som något oerhört att en miljardär skulle behöva sälja aktier och ”utarma” sitt ägande för att betala lite mer i skatt. Fredrik Reinfeldt får i sin tur ”totalitära vibbar” av tanken på att miljardärer skulle betala en exitskatt om de gör allvar av hoten om att lämna landet.
Idén om att superrika som dragit nytta av det svenska samhällssystemet inte ska kunna smita från skatt är med andra ord rakt av odemokratisk. Vet ni vad som tydligen inte ger totalitära vibbar? Att Försäkringskassan i en aktuell utredning föreslås få en ”bidragspolis” som ska få bedriva egen spaning, hålla förhör och ägna sig åt underrättelseverksamhet för att stävja bidragsbrott (Aftonbladet 4/3).
Det är som bekant skillnad.
Listan kan göras lång på beteenden som uppfattas som ”classy” respektive ”trashy” beroende på om vederbörande är rik eller fattig – eller vit, för den delen.
Ha många barn. Göra plastikoperationer. Tala flera språk. Avstå från förskola. Prata om sin ”klan”. Undanhålla eller tillskansa sig skattepengar. Det liknar närmast ett slags välståndets identitetspolitik.
I boken ”Girig-Sverige” från 2022 skriver journalisten Andreas Cervenka om ett talande experiment vid University of California. Ett parti Monopol hade manipulerats så att gruppen ”rika” inledde spelet med betydligt mer pengar än gruppen ”fattiga”. De kvitterade dessutom ut dubbelt arvode för varje runda och fick slå med fler tärningar. Givetvis vann de rika – och började snabbt skryta om sina framgångar. Trots de givna förutsättningarna ”så uppträdde de som om de förtjänade att vinna och de fattiga förtjänade att förlora”, citerar Cervenka en av forskarna.
Visst låter det som en politik vi känner igen? Snart sjösätts en bidragsreform som enligt Stadsmissionen riskerar att leda till ökad fattigdom, psykisk ohälsa och kriminalitet
Rika förtjänar att vinna. Fattiga förtjänar att förlora. Visst låter det som en politik vi känner igen? Snart sjösätts en bidragsreform som enligt Stadsmissionen riskerar att leda till ökad fattigdom, psykisk ohälsa och kriminalitet (DN, 28/10). Men tanken på att en trashank får subventionerade fiskpinnar är per definition mer stötande än att sponsra designkuddar åt den som har råd att köpa egna.
Behov är äckligt, begär är fint. I grunden handlar det om ett utsuddat arbetsbegrepp, där rikedom har blivit ett slags bevis för att flit och nit har förekommit, oavsett om pengarna springer ur arv, utsugning av arbetskraft, tur eller ett riggat system. Den som har det bra förtjänar alltid att ha det bättre. För den som hungrar gäller motsatsen.
Läs mer:
Johannes Klenell: Vad fan vi får för pengarna? Ett hemmagym för 166 papp
Därför fortsätter vi att fascineras av de superrika
