Det låter inte så bra. Under sommaren har flera tidningar rapporterat om ett fall som väcker frågor. ”Chalmersstudent bjöd på Gaza-fika – nekas svenskt medborgarskap”, skriver Dagens ETC, och berättar om ett antal turer kring en manifestation för Palestina. Allt ska ha gått lugnt till den där dagen i december, samtidigt som ett par studenter uppgav att de kände sig otrygga. Kårdirektören ringde polisen – för att sedan vara överens om att manifestationen kunde fortgå. En student uppmanades av polis att legitimera sig. ”Jag vägrade eftersom vi inte hade gjort något fel. Till slut gav han upp och gick därifrån”, säger hon (4/7).
I en senare artikel skriver Göteborgs-Posten att polisen i stället fick ut kvinnans namn via studentkåren. Efter ett par månader fick hon avslag på sin ansökan om svenskt medborgarskap; hon hade nämligen blivit anmäld för brott mot ordningslagen och egenmäktigt förfarande (24/7).
Det är svårt för en utomstående att veta exakt vad som hände den där dagen på Chalmers. Det vi vet är att förundersökningen mot kvinnan lades ner, men att det ändå blev avslag på ansökan om medborgarskap, i två instanser. Den ostraffade studenten får nu ställa sig i kön på nytt, en process som kan ta år.
Vad är det i det här fallet som inger ett sådant obehag? Är det känslan av att icke-medborgare ska akta sig för att demonstrera? Eller att en studentkår glatt lämnar ut sina medlemmar till polisen trots uppgifter om samförstånd? Att folk går omkring och tror att ”oskyldig tills motsatsen är bevisad” gäller i alla relationer med staten? Kanske. Mest handlar det nog om den uppskruvade retoriken kring medborgarskap.
Samma ord som ljuder tryggt ur en svensk mun komma att få stora konsekvenser om de uttalas av någon annan
I den politiska debatten låter det ungefär som att vem som helst kan gå in och köpa sig ett svenskt pass på Ica. Då blir det märkligt när en prydlig chalmerist plötsligt nekas. Bilden av att det är extremt lätt att bli medborgare är nödvändig för att Tidöregeringens besatthet vid att ”uppvärdera” det svenska medborgarskapet ska framstå som rimlig och begriplig. Vi ska få känslan av att främlingar tar sig in nattetid genom olåsta dörrar.
Så vad säger Migrationsverket? ”Vi beviljar inte medborgarskap till någon som är misstänkt för brott vid det tillfälle vi beslutar om det, och det spelar egentligen inte någon roll vilket brott det gäller.” (GP 24/7) Bevisbördan ligger på den som söker och misstanke räcker för att visa att personen inte kan bevisa att de uppfyller kravet på ”hederligt levnadssätt”.
Kanske ligger det verkliga obehaget i att fallet på Chalmers påminner om flera av de politiska processer som just nu pågår parallellt. Regeringen vill inte bara göra det svårare att bli medborgare, de vill också göra det lättare att kasta ut icke-medborgare. Den som vill åtnjuta ”svensk gästfrihet” (som det pikant nog står i utredningsdirektivet) ska till exempel visa respekt för ”grundläggande svenska värderingar”. Frågan är bara vilka dessa är? ”Pridemingel på Sagerska eller Björn Söders anklagelser om att Pride legitimerar pedofili?” som Svenska Dagbladets Maggie Strömberg formulerar det i ett reportage om hur SD:s käpphäst om ”asocialt beteende” blev till ”vandel” för att senare landa i ”hederligt levnadssätt” (22/12, 2023).
Klart är att ambitionerna vad gäller utrensning går bortom brott och straff – möjligen hela vägen förbi den svenska yttrandefriheten. I utredningen ingår nämligen att titta på om ”systemhotande” uttalanden ska kunna leda till indraget uppehållstillstånd. Som exempel tar migrationsministern kritiska kampanjer mot socialtjänsten (DN 24/11).
Så kan samma ord som ljuder tryggt ur en svensk mun komma att få stora konsekvenser om de uttalas av någon annan. Det blir till att hålla käften på Chalmers.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
