Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad menar vi egentligen när vi säger att något ligger i tiden? Att det känns samtida? Den italienska filosofen Giorgio Agamben har ett förslag. Hos någon som är verkligt samtida finns enligt Agamben alltid en liten distans till den egna tiden – och det är just detta glapp som gör den samtida konstnären ”förmögen att förnimma och fatta tag i sin tid”. Verkligt samtida är den som klarar av ”att skriva genom att doppa pennan i nuets mörker”, skriver han (”Vad är det samtida?”, Eskaton, 2014).
Resonemanget kommer till mig i ruset efter Paul Thomas Andersons huvudlösa fullträff ”One battle after another” om ett gäng före detta revolutionärer som tvingas upp till ytan när ett gammalt hot närmar sig. Filmen är en ”skröna som rusar fram som en skenande buffelhjord” där tre timmar ”fladdrar förbi på en mental kvart”, som DN:s Fredrik Sahlin skriver i sin recension.
Omsorgen om de komiska detaljerna är närmast rörande, som att den gamla aktivisten och bombmakaren Bob Ferguson (Leonardo DiCaprio) ligger på soffan och slötittar på den antikoloniala filmklassikern ”Slaget om Alger” (1966) medan fienden avancerar. ”Kanske borde du ha studerat upprorstexterna lite noggrannare”, som en av rörelsens glasögonormar uttrycker saken när Bobs pårökta hjärna desperat försöker komma ihåg ett avgörande lösenord, klädd som The Dude i ”The big Lebowski”.
Det formuleras som att den här egensinniga filmen är inspirerad av Thomas Pynchons roman ”Vineland” från 1990, och det är intressant hur en adaption kan hålla fast vid avgörande element och samtidigt vara så fullständigt illojal. Framför allt rör sig ”One battle after another” i ett helt annat dramaturgiskt universum än romanen. Allt är mer konventionellt, mer psykologiskt orienterat.
Trots alla upptåg och galenskaper kan biopubliken helt enkelt känna sig berättartekniskt omfamnad på ett helt annat sätt än den som läser Pynchons vilda och nyckfulla text – samtidigt som den tillvaro som skildras i filmen är mörkare, mer hotfull och närmare vår egen. ”Kanske är det så att verkligheten, trettiofem år efter att ’Vineland’ kom ut, har hunnit i kapp den postmoderna fiktionen, så att vi faktiskt lever i Thomas Pynchons värld”, som journalisten Andrew McGowan skriver i Variety (26/9).
Det genialt samtida i ”One battle after another” syns redan i öppningsscenen, där aktivisterna iscensätter en fritagning från ett förvar vid gränsen mot Mexiko. Bortom den rasande intrigen kring Bob och hans tonårsdotter Willa (Chase Infiniti) återkommer bilden av migrationen gång på gång som en existentiell ödesfråga, med razzior, polisvåld och en deportationsindustri vi känner igen. Det är utrensningens politik som driver fascismen framför sig, men det är också behandlingen av flyktingar, papperslösa och andra undantagsmänniskor som visar vad som är möjligt att utsätta någon för i ett samhälle.
Det finns inga rättigheter, det finns bara vad makten kommer undan med i varje givet ögonblick
I det samtida Sverige ser vi varningen till oss andra speglas i förslagen att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd, att upphäva medborgarskap, splittra familjer och genomföra utvisningar på ren misstanke om brott. Det finns inga rättigheter, det finns bara vad makten kommer undan med i varje givet ögonblick.
Scenen vid flyktingförvarets burar i ”One battle after another” är en tillbakablick, men den helt dominerande känslan är ett pågående, samtida nu. Det smärtsamma budskapet är att det är här striden står – och kommer att stå framöver.
Läs fler texter av Kristina Lindquist




