Då ska vi se. Det står en sydafrikansk bilhandlare och heilar inne i Kapitolium. En biskop som ber för de utsatta i autokratins välde hotas med utvisning. Despotismen drar till sig anhängare världen över som måsar flockas kring en soppråm. Vab-säsongen är inledd och suger minsta livslusta ur kroppen.
Och det är kriget, klimatet, karriären, spökflottor och sociala mediers dopamindropp och misär i ett oavbrutet oväsen av information. Som jag förväntas hantera med en hjärna utformad för att äta bär i en grotta.
Jag saknar tiden när ångest var en obestämd värk i magtrakten och inte berodde på demokratins ständiga sönderfall.
Det är ett heltidsjobb att frambringa mening i allt, och världen är ett osympatiskt bygge med tillräckligt många detaljer och irrgångar för att sysselsätta oss ett helt liv
Det är jobbigt nog att bara… vara. Vi är gjutna i ett bångstyrigt stycke kött som härjar med oss. Det är ett heltidsjobb att frambringa mening i allt, och världen är ett osympatiskt bygge med tillräckligt många detaljer och irrgångar för att sysselsätta oss ett helt liv, vilket görs än värre av att smärtan i den är verklig och rätt fruktansvärd.
Den som har tur och möjlighet försjunker med rätta i sig själv.
Vad jag menar är: ge inte eskapismen dåligt rykte. Utan den går vi under.
Visst ska man orientera sig i världens läge men ibland blir det för mycket – för trasigt, för galet, för outhärdligt grymt, tills jordfelsbrytaren i huvudet slår ifrån och släcker ner allt.
Men eskapismen är mer än en verklighetspaus. Mycket mer. Den är rentav ett uppvaknande. Att dyka in i det påhittade är verkligen att orientera sig. Att rehabilitera sina uppfattningar med tydliga berättelser om gott och ont, hopp och förtvivlan, i fantasy eller andra galaxer, när världspolitiken försöker kamouflera allt i förvillande lögner och gråskalor.
Som Tolkien sa, de enda som är emot flykt är fångvaktare.
Det räcker att titta på ordet eskapisms ursprung – latinets excappare: att komma ur manteln. I betydelsen att fienden försöker få fatt i dig men bara greppar manteln, det världsliga, medan du flyr faran till en alldeles egen frihet.
Så ge mig kommunpoeter och dockteater, serietidningar, stickning och Hanna Hellquists krönikor om stickning, något att kliva in i som är varmt och välkomnande. Hoppets råmaterial som kan förädlas till sköld och rustning. Och ge mig böcker! Jag läser så mycket böcker nu. Balvis med romaner om norska fäder, irländska seglatser och indiska vampyrer. Lyxen i att få vara någon annan någon annanstans.
Är bokslukandet simpelt tröstätande? Nej. Jag vågar påstå att läsande människor odlar ett hjärta som är stort och starkt nog att bry sig om andras liv. Människans kärna bestäms inte enbart av lidandet hon utstår, utan av hennes förmåga att överstiga det, att kunna skapa och fantisera och skratta trots det.
Det sägs att vi måste möta världens elände för att bevara vår mänsklighet. Men risken är den motsatta: ju mer vi utsätts för den fulla verkligheten desto mer avtrubbade blir vi, desto mindre mänskliga, tills cynismen sitter som ett djävulshorn i pannan och våra blickar blir tomma.
Vad eskapism kan ge oss är känslan av en liten stunds balans, en skärva av normalitet. Det är trots allt verkligheten och inte fantasin som är förvriden.
Eskapism kan skänka känslan av normalitet. Det är trots allt verkligheten och inte fantasin som är förvriden
GP:s kulturchef Johan Hilton skrev nyligen en fin krönika om att det inte går att sätta ord på hur sjuk världen är. Men ibland lägger vi onödigt mycket tankekraft på att tolka mänskligt beteende. I ivern att förstå onda handlingar, och idiotin de måste kräva, så importerar vi varenda storslaget och machiavelliskt motiv vi kan komma på.
I det som lite överdrivet kan kallas min tankeprocess har jag kommit fram till att världen är korkad. Så det smarta är att betrakta den som ett dåligt förslag.
Verkligheten, med dess fasor och besvär, behöver drömmare som kan uppfinna någonting bättre.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Sluta skratta åt ungas inställning till jobbet.
