Som tonåring åt jag uteslutande mat bäst beskriven som ”olika slags ost körda på 850 watts effekt i två minuter”. Skinnjacka över ribbstickad pullover var en fungerande outfit. Dean Koontz skrev så bra romaner att det pirrade i hjärnan.
Tyckte jag.
Lyckligtvis förändras man, smaker sofistikeras, vyer vidgas och så vidare. Åtminstone på vissa områden. Musiksmaken, däremot, mumifieras.
Ett exempel: Som många andra älskade jag The Cures ”Songs of a lost world”, men i ärlighetens namn inte så mycket som musikalisk upplevelse som en mysig kokong att krypa in i. Den lät ju exakt som deras ”Disintegration” från 1989.
Jag är slav under samma neurobiologiska impulser som alla andra. Hjärnan applåderar det bekanta – den sparar energi på igenkänning och belönar oss därefter. Musik är ett leveranssystem för minnen, och det har redan skrivits spaltmil om hur ungdomens låtar karvar sina signaturer rakt in i hjärnbarken.
Det är ett bedrägligt system. Att jaga sitt förflutnas känslor är att ljuga för sig själv. 1990-talet var ett musikaliskt skitdecennium, och för mig ledmotivet till en tid av utanförskap och otillräcklighet, pubertetens avskyvärda normaltillstånd. Men hjärnan är en obotlig, retroaktiv romantiker.
Så om belöningssystemet nu går i gång på det bekanta, varför lyssna på ny musik? Varför utsätta sig för risken att bli besviken? I synnerhet när man har passerat den magiska gränsen – enligt forskning någonstans efter 32 – där synapserna blir lata, tröga, svåra att koppla om.
Modern popmusik har hittat ett sätt att optimera det. De flesta poplåtar skrivs enligt följdenliga ackordnormer och tonartsscheman. Evolutionens belöningar av mönstersökande har gjort oss till lättstyrda Tetrishjärnor – om musiken låter som att den redan passar in, bekant och förutsägbar, är det alltså meningen. Algoritmerna ser till att trygghetszonen förblir ombonad.
Och varför skulle artisterna vilja förnya sig, när lyssnare ogillar förändringar?
Man vill ju inte vara den som går runt och luktar ”Dark side of the moon”.
Det är väldokumenterat: från upploppen vid Stravinskijs ”Våroffer”-uruppförande 1913 till Lou Reeds ”Metal machine music” (1975), Kate Bushs ”The dreaming” (1982), PJ Harveys ”Rid of me” (1992) eller Kanye Wests ”808s & heartbreak” (2008) – samtliga verk har körts genom den bildliga kompostkvarnen, men i efterhand fått upprättelse som banbrytande.
Att lyssna på en ny sorts musik är jobbigt, fysiskt arbete – det innebär att plöja upp nervbanor i gammal igengrodd åkermark. Jag vill kalla det motståndshandling, om det inte lät så gymnasialt, präktigt eller obehagligt livsbejakande, men absolut: som en motståndshandling.
Man vill ju inte vara den som går runt och luktar ”Dark side of the moon”.
Enligt forskning krävs det åtta till femton försök att lära sig uppskatta nya smaker. Därför har jag infört ett musikaliskt kostprogram. En gång i veckan spisar jag någonting helt nytt. Något som är främmande, irriterande, med påstridig eftersmak. Minst två lyssningar.
Det må vara pliktskyldigt och delvis skamdrivet – förstås, det är ju ett kostprogram – och det funkar inte alltid, oftast inte alls. Men när det händer blir det drag i synapserna. Då känner man hur hjärnan faktiskt bearbetar, sträcker sig, svettas lite.
Doechiis ”Denial is a river”, säger jag bara, eller H. Selfs ”Ett jävla träd”.
Så jag lassar in ny musik i systemet tills jag inte längre skyr det obekanta, tills smaken, ljudet, tanken plötsligt känns självklar.
Visst, alla gillar inte kapris eller Kaelan Mikla*, men – som jag försöker övertala min ettåring, med skeden i flygplansläge – prova åtminstone innan du tjatar om hur det var förr.
*) Dark wave-trio från Reykjavik som sjunger på isländska. Lyssna på ”Hvernig kemst eg upp?”
Läs fler texter av Kristofer Ahlström och alla texter om musik.
