Det fanns en tid när nördarnas revansch var vacker. Runt 1995, ungefär, när Bill Gates och andra tech-titaner dansade på scen till Rolling Stones, med upphissade chinos, feltajmade handklapp och en kritvit dansstil som behandlade takten som ett försynt förslag.
De behövde inte skryta om sina nackmuskler i Joe Rogans podcast eller dra transfobiska Twitterskämt för bekräftelse.
Men så är det nu. Nu lever vi, som Victor Malm påpekar i Expressen, i en oligarki där de rika och inflytelserika nördarna lierat sig med chauvinism och despotism.
Ajöss demokrati – hej idioti, i den ursprungliga grekiska betydelsen av idios, att bara se till sig själv. Som när Mark Zuckerberg inför Trumps rådgivare pekar ut kvinnliga chefer på Facebook som skyldiga till företagets mångfaldskultur – ett initiativ han nu skrotar i sin iver att uppvisa ”maskulin energi”, ett sätt att retroaktivt få respekt från rökrutans plågoandar.
Det är lustigt hur de miljardärer som ylar högst om farorna med woke och inkluderingens tyranni är de som kämpar hårdast för att känna sig inkluderade, upptagna i populisternas familjefamn. Där kan dessa ”alfanördar” hyllas som fria tänkare, i betydelsen att de tänker som Mussolini.
När Ebba Busch i sitt motivationstal i Las Vegas häromveckan vädjade till ”nerds and lovers of tech” adresserade hon alltså en helt annan människotyp än de saktmodiga typer som besatte jorden på 90-talet. Man saknar ju dem.
För vad hände med att miljardärer ska vara filantroper? Som skänker pengar till sjukhusflyglar och forskningscentrum? Som i sin megalomani vill utrota fattigdom och svält? Eller bara göra någon enda insats som inte enbart gynnar den egna rikedomen, makten, härligheten? I stället får vi Mars-mög, nyimperialism och annan skit.
När det politiska klimatet slår om följer Silicon Valley efter. Och nördarna vänder sina chinos efter vinden.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Det är bara eskapism som kan erbjuda en skärva av normalitet.
