Jag har fått en ny vän och det sjuka är att han inte är trombonist. Och han är inte mimartist. Eller någon annan sorts kulturutövare, som alla de likasinnat sköra själar jag träffar i yrket. Min vän har ett riktigt jobb, på bank, med månadslön.
Det är också sjukt att ha fått en vän trots att jag bär de problematiska egenskaperna ”man, blyg och fyrtiofem”, tre tunga statistiska underlag för ensamdöd.
Vi träffades under inskolningen av våra döttrar på förskolan, och det är en plats där man pratar om barn, bara barn. Ambitionsnivån sänks till sömncykler, matvanor, tarmrörelser. Kallprat och horisontella ämnen. Kanske lite om livslögnen ”semester”.
Vem vet hur det gick till – på något sätt sneddade vi förbi allt det.
Ibland tänker jag på mina föräldrar och människorna de umgicks med när jag var liten, och nu undrar jag: var de alls vänner? Hade de ens vänner? Eller träffades de av tvång för att deras barn gjorde det? Genomled de gisslansituationer av artiga nickar och milt intresse, inredningsprat och semesterplaner, medan de längst bak i huvudet förbannade ungarnas omdömeslösa kompiskärlek?
Jag har inte vågat fråga mamma och pappa om det. Vet bara att så snart jag blev vuxen slutade de umgås med de där människorna.
Nyligen läste jag en bok där författaren menar att vänskap kräver två förutsättningar för att växa fram organiskt – i min stolpiga översättning kan de formuleras som: ”upprepat, oplanerat umgänge” och ”delad sårbarhet”. Kort sagt: utrymme för spontanitet och känslomässig ärlighet.
Men visa mig den medelålders man i djupaste småbarnsåren som har det spelrummet, han vars liv inte begränsats av Google Calendar-rutiner och emotionella brandväggar, och jag ska tvivla våldsamt på hans existens.
Jag minns ju fortfarande dagarna på öppna förskolan med min dotter. Hur alla kvinnor bildade ringmur i rummets mitt för att jämföra mammaerfarenheter medan papporna ensamma tog plats i varsin ringhörna med fällda blickar.
Tydligen kan kameleonter dö av stress om de får ögonkontakt med en annan kameleont. Pappor tycks skapta på samma sätt.
Tydligen kan kameleonter dö av stress om de får ögonkontakt med en annan kameleont – pappor tycks skapta på samma sätt.
Den sortens impulsiva relationsbygge som boken beskriver skapar män bara i ungdomen, när människor slumpmässigt ramlar in i ens liv och fyllan bereder plats för sårbara bekännelser.
Trots det – en ny vän alltså, undantaget från regeln. Som från ingenstans, som slaganfall eller blixthalka (fast på ett bra sätt, men tyvärr saknas liknelser för välkomna saker som slår ner som från ingenstans).
Det är en omedelbar, djup och äkta frändskap, och han tänker egna tankar, ställer märkligt orädda frågor och vi umgås sjukt nog utan yttre fysisk aktivitet, inget sportfiske eller böja gips, bara babbel om våra liv, idéer, känslor. Vi har en bokklubb, delar låtlänkar och männens viktigaste valuta, Youtubeklipp.
Och så pratar vi om vår vänskap. Livsfarligt, jag vet, rädslan för att något ska falla sönder om man sätter ord på det, att det förklaras ihjäl eller att känslorna inte ska vara jämförbara.
Men i går sa han: ”Jag har känt mig ensam i hur jag ser världen och hur jag vill prata om den. Och sedan vi lärt känna varandra känner jag inte så.”
Det är ett betyg så fint att jag vill hänga det på väggen. När man är fast i sin identitet som pappa, det främsta och ibland enda man är, och ens blick på världen blivit gammal och van, så vandrar någon in och säger: Vår nyfikenhet finns kvar, låt oss hjälpas åt att få syn på den.
Så här sent i livet, så här sent i världshistorien! Det känns som att jag lurat systemet. Jag önskar att jag hade någon större lärdom att dra, sprida den, men som alla saker som faller sig naturliga så är den bara.
Det spelar kanske ingen roll, och det spelar all roll, för det räcker att få känna så här. Mer behövs inte.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.
