Efter tolvslaget på nyår dröjde jag kvar vid balkongfönstret. Fjärden låg överslöjad av krutrök, i slänten tjöt druckna män optimistiskt in i framtiden. Det kändes som ett tillfälle för begrundan, så jag letade efter löften att avge, allt man uppfinner som skans mot åldrandets och ångerns långsamma intrång.
Äta bättre, stretcha mer, vara mindre självisk och mer tålmodig, skriva färdigt romanen (det här året också), kliva upp tidigare om morgnarna – inte på något skrytigt sätt, bara för att stjäla tillbaka lite tid från världen. Bli vinterbadare?
Den präktige 2025-Kristofer får baxa ambitionerna som den förslappade 2024-Kristofer tappade. Hoppas jag.
Sådana förväntningar och mentala förhandsvisningar finns väl alltid hos oss. Men de är särskilt kännbara på den sociala konstruktionen nyår, medan klockorna bingar och bångar och fyrverkeriernas sista kronblad bleknar på himlen. Fantasin får fart. Vare sig man vill det eller ej.
Vår fantasi är en komplicerad form av självsabotage
Yuval Noah Harari beskriver det i ”Homo sapiens” som vår mest kännetecknande egenskap som människor: förmågan att föreställa oss det påhittade. Och det är ju kul. Men det är också anledningen till vår alldeles särskilda ångest – att vi aldrig blir nöjda.
Vår fantasi är en komplicerad form av självsabotage. Den gör att vi ser saker för vad de borde vara. Verkligheten – som är snål, ändlig och likgiltig – får svårt att leva upp till det.
I forskning där människor mätt sin tillfredsställelse i olika händelser – som att bli befordrade på jobbet – lever verkligheten aldrig upp till förväntningarna. Ur denna svarsmängd har forskarna täljt fram en ekvation. Den visar på ett glapp, att vi har ett biokemiskt tapp: nöjdheten når bara upp till 70–80 procent av känslan vi föreställde oss.
Det är så vi är skapta, längtande och otillräckliga. Förväntan är en medfödd åkomma som inte går att bota. Men vem vill höra sådant?
En gång i tiden var den här texten strålande, när den bara existerade som ett löfte. Jag minns det som en fantastisk tid. Då var artikeln så uppenbar, så lysande enkel och klar, så nära mig.
Men sedan blev den något annat. På resan från pannloben till pappret tappades den på liv, blev konstlad och vanlig. Som Karl Ove Knausgård uttrycker det i essän ”Oavsiktligt”, om sitt skrivande: ”Meningen som språket och formen i sig bär på skapar avstånd, gör det till något annat, i bästa fall till en text som refererar till en upplevelse utan att själv innehålla den.”
Jag borde ha vant mig. Varje ord genomgår metamorfosen från genialt till banalt, från det förväntade till det faktiska. Jag har skrivit några av de bästa böckerna i det här landet. Kanske de allra bästa. De har bara aldrig funnits. Jag lyckades inte vårda dem i verkligheten, så de självdog.
Faktum är att ingen skrivande människa jag känner mår särskilt bra av att skriva. Vissa av dem lider för konsten, men alla verkar lida av den. Det är mycket cynism, ett väldans gnäll, i synnerhet som dessa människor faktiskt uppfyllt sin dröm, så som den en gång såg ut. Men nu släpar de på ångest och måsten. De är som Satan i John Miltons ”Det förlorade paradiset”: ”Vart än jag flyr är Helvetet, själv är jag ett Helvete.”
Den typiska människan – låt oss kalla henne ”du” – har inte produktutvecklats nämnvärt genom årtusendena. Dina förfäder lärde sig av det naturliga urvalet att ständigt söka mat, fortplantning, jämlikars bekräftelse, och generna har forslat läxan vidare genom generationerna. Neuroforskaren Jaak Panksepp pratade om sökandet som ett biologiskt nedärvt system: redan från sju månaders ålder blir du missnöjd och börjar utforska omvärlden i jakt på belöningar.
Sätt ner ett litet barn på golvet och det kryper iväg, söker, pekar. Förväntansfullt.
Barnet växer sedan upp, men människan förblir densamma. Eller förvärras. Ju äldre du blir desto färre önskningar ser du uppfyllas. Och nu lever vi i en tid där det aldrig har varit lättare att söka lycka, men aldrig svårare att förbli lycklig.
I det individualistiska projektledarsamhället är de enda gränserna dem du sätter för dig själv – så känn ingen press, känn inte ambitionens tunga börda över axlarna, känn inte det personliga ansvaret för ditt misslyckande i livet, känn inte omöjligheten i att gå i mål i en värld som saknar mållinjer!
Ett arbete är inte längre bara intäktskälla: det har blivit del i din plan för självförverkligande och personlig utveckling. En partner är inte bara en människa som kan älska och stötta, relationen är ett projekt som ska få dig att växa och förbättras.
Kanske behöver vi bara saker att tro på? I en så avförtrollad värld, en så skrämmande och hotfull plats, krävs varje gnutta förundran. Minsta hekto hopp. Om det så bara är önskan om meritokrati, vitlögnen ”Du kan bli vad du vill”.
I slutet av december satt jag i DN:s matsal och pratade med en kollega om det här. Mikrovågslunchen ur jobbkylen var i sig en perfekt bildsättning av den djupa klyftan mellan påhitt och sanning; mellan kartongomslagets rykande spänstiga pasta och den glåmiga sladdhärvan på min tallrik.
Vi pratade om hur vi båda hoppat mellan terapiformer, korta KBT-korrigeringar och hypnos (ja, hypnos) i jakten på själsligt stillestånd. Att de egna bristerna ska slippa skava så.
Och hon sjönk ihop lite och sade: ”Men samtidigt … behöver man ju det i jobbet.”
Ja, tyvärr så. Tror jag. Jakten på nästa perfekta mening eller analys, att få klick och delningar, värmande superlativ på morgonmötet, att se chefens ansikte lysa över mig; allt grundas i hoppet om att högprestation slutligen ska mätta själens bägare.
Bara på kemisk väg kan belöningen bli kännbar hela vägen
Men bägaren har ett hål i botten. Och det är det geniala i hur den är konstruerad.
– Vår hjärna skulle inte fungera om vi var tillfreds. Vi skulle bli passiva. Kroppen har ett system, det endogena opioidsystemet, som reglerar behov, njutningar, frustration – allt som ger oss framåtdrivande kraft som människor.
Det säger Aron Branner, legitimerad psykoterapeut och styrelseledamot i Psykoterapiföreningen SSR och Psykoterapicentrum, och fortsätter: det som gör att vi tar oss framåt och lyckas är också det som gör att vi plågas av icke-tillfredsställelse. De båda systemen växelverkar.
Bara på kemisk väg kan belöningen bli kännbar hela vägen. Människor som tar opiater – som tramadol, oxynorm eller i värsta fall heroin – är inte särskilt aktiva, men de kommer närmast den hundraprocentiga belöningskänslan.
De har mättat det endogena opioidsystemet. Är i ruset helt tillfreds med livet, även om de sitter i befläckade soffor eller andra sanitära olägenheter.
Men vi är inte programmerade att på egen hand bli så nöjda. För med stilla sinnen och fyllda begär skulle vi aldrig sträva, aldrig skapa, aldrig försöka förbättra framtiden på något plan.
Rent anekdotiskt vill jag påstå att inte ens maratonmediterande buddhister verkar leva som de lär. Jag minns ännu de orangedraperade munkarna på besök i Kungsträdgården och hur de armbågades under körsbärsblommorna med sina Ipads och mobiltelefoner. Att söka nirvana tycks inte bota jakten på den perfekta selfien och nästa Appleprodukt.
Och tänk på Lev Tolstoj! Vore han helt tillfreds med livet hade han vare sig skrivit ”Krig och fred” eller den bästa dagboksanteckning som någonsin författats, den 25 januari 1851:
”Jag har blivit förälskad eller inbillar mig att jag har det; gick på en fest och tappade besinningen. Köpte en häst jag alls inte behöver.”
Begäran är det moderna samhällets bärande balk. Hundar drömmer om ben och ekorrar, vi drömmer om nya kök, fastare kroppar och hästar vi inte behöver. Hela vårt ekonomiska system vilar på det.
Därtill är denna tid, nu i januari, självförbättringsekonomins högsäsong. I självförbättringsekonomin duger ingen som den är, oavsett hur man är.
Det hjälper inte välmåendet att bli framgångsrik – vilket blev tydligt när man i experiment lät olika folkgrupper självskatta sin livsnöjdhet. Toppchefer för världens största företag nådde samma lyckosnitt som amishfolket (om någon nu trodde att elektricitet, VVS och blixtlås var garanter för lycka): båda noterade 5,8 av 7. Den genomsnittlige svensken: 5,6.
Förhoppningar är elastiska. Ju mer pengar en person tjänar, desto snabbare sticker begär och och förväntningar i väg. Människan har ju vant sig vid det nya normala. Teorin bakom kallas hedonistisk anpassning och innebär att det inte kan ske någon permanent ökning av lyckokänslor. Människor återgår hela tiden till en relativt orubblig nivå av lycka (eller missnöje) trots stora positiva eller negativa livsförändringar. Till och med lottovinnare hittar snabbt tillbaka till sin emotionella baslinje.
Att vi är skapta som ofullständiga varelser nämns ofta i filosofin, de stora tänkarna skulle snabbt bli irrelevanta om ingen plågades av tillvarons tomhet. Desto mer sällan omtalas det i terapibehandlingar. För vem vill höra att:
– Det som nu är populärt inom psykologin är motsatsen till vad som funkar.
Så säger ändå Aron Branner. Han nämner trenden inom terapi med snabba punktinsatser som ska skapa psykologiskt välmående. Ändå ökar de psykiatriska diagnoserna och lidandet, och har gjort det de senaste 20 åren.
– Ofta beror det på att vi förnekar att ett visst mått av frustration och otillfredsställelse är en naturlig del av livet.
När man går igenom kortvariga behandlingar handlar det oftast om ingripanden mot någon särskild ångest eller fobi, att terapin ska vara symtomlindrande – som en psykiatrisk brustablett, ohyfsat uttryckt.
Det känns bra för behandlaren och för patienten, den har ju lärt sig att parera just det obehaget. Men den som behärskar det kommer inte att åtgärda själva ångesten, roten till det onda.
– Det finns en risk att verktygen som patienten lär sig i stället blir undvikande strategier så att problematiken består, och i längden leder till ökade symtom.
Kalla det Saltsjöbadsandans ångesthantering (det gör åtminstone jag)
Som Freud sa: terapin botar det neurotiska obehaget, bara för att blotta patienten för livets allmänna elände. Förr eller senare tvingas vi inse att det finns ett hål i mitten av allting.
Om det låter snarlikt stoicismen, filosofin att negativa känslor ska uthärdas, är det inte underligt. Beteendeterapins stamfader BF Skinner utvann sina tankar ur stoicismen.
– Men om jag skulle säga till patienter att de ska vara stoiska skulle de förmodligen bryta banden helt med mig. Om jag däremot säger ”Du behöver stanna kvar i obehaget, det kallas exponering”, så köper man det.
Den långsiktiga lösningen på ångest ser Branner i det som kallas psykologisk flexibilitet, som innebär förmågan att vara närvarande i stunden trots obekväma tankar och belastande känslor. Att mogna i tanken på den stora betydelselösheten. En kompromiss och acceptans. Kalla det Saltsjöbadsandans ångesthantering (det gör åtminstone jag).
– Folk som har gått i långtidspsykoterapi säger att det inte har medfört så stora förändringar; man är den man är. Men personerna har blivit lugnare och mer pragmatiska kring sina förväntningar. De lär sig att inte vänta på att någon utifrån ska förändra deras tankar eller känslor.
Det kan hjälpa oss att leva våra liv i den riktning vi vill, trots att de inre demonerna larmar och gör sig till, menar han.
Vårt lidande är med andra ord inte ett tecken på misslyckande, det är ett tecken på att vi lever – oavsett hur livet ter sig: en text som inte blev som vi tänkte oss, ett år som blev något annat, en häst vi inte behöver. Ändå fortsätter vi. Det är hela poängen. Att fortsätta gå, fast bägaren läcker.
Fem filosofer om faran med förväntningar
Buddha (ca 563–483 f Kr)
Inom buddhismen är begär och förväntningar en av huvudorsakerna till lidande (dukkha). Buddhas läror handlade om att vi bör acceptera nuet som det är, utan att fästa oss vid ouppnåeliga förväntningar.
Citat att spara: ”Begär är roten till allt lidande.”
Epiktetos (ca 55–135 e Kr)
Den grekisk-romerske filosofen började livet som slav under kejsar Nero men blev en av stoicismens superstjärnor. I ”Handbok i livets konst”, nedskriven av hans lärling Arrianos, argumenterar han för att fokusera på det som står under vår kontroll och att kunna acceptera det som inte gör det.
Citat att spara: ”Människor störs inte av saker, utan av sin syn på dem.”
Arthur Schopenhauer (1788–1860)
Proffspessimisten från Gdansk betonade gärna livets lidande och hur våra förväntningar kan förstärka det. I ”Världen som vilja och föreställning” menar han att det obevekliga begäret efter att uppnå mål och tillfredsställa behov ofta leder till en kollision med verkligheten, vilket resulterar i besvikelse.
Citat att spara: ”All vilja härrör från brist, från otillräcklighet, och därmed från lidande. Uppfyllelse sätter punkt för detta; men för varje önskan som uppfylls kvarstår minst tio som förnekas.”
Friedrich Nietzsche (1844–1900)
Nietzsche var kritisk till ideal och förväntningar som påtvingades av samhället eller religionen (i synnerhet kristendomen), eftersom de ofta var omöjliga att uppnå och skapade onödigt lidande. I stället bör man omfamna livet som det är, inklusive dess brister, och acceptera ödet enligt konceptet ”amor fati”.
Citat att spara: ”Hopp är det värsta av onda ting, eftersom det förlänger människans plågor.”
Simone de Beauvoir (1908–1986)
Existentialismen betonar frihet och ansvar, och de Beauvoir varnade för förväntningar som inte baseras på vår egen fria vilja utan på yttre krav. I ”Det andra könet” undersöker hon hur kvinnliga ideal som dikteras av patriarkala strukturer skapar en falsk bild, vilket begränsar kvinnors frihet och självförverkligande.
Citat att spara: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.”
