Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har en vän som har en bror. Han bor hyresfritt med sin mamma trots heltidsjobb och ordnad ekonomi. Hennes hemmakontor har byggts om till hemmagym eftersom hon tycker att han tränar för lite, och nu fylls huset av hans utdragna didgeridoo-stön från bänkpressen.
Man kan säkert kalla det osunt. Som en okapad navelsträng i vecka 1200. Eller kanske en kulturell appropriering av den italienska mammismo-normen där män mitt i livet ännu bor med sina mödrar.
Men mina öron hör något annat. Mina öron står på broderns och moderns sida.
När man inte vet vem man ska vara är det tryggare att vara någons barn. Och vilka svajar mer i sin identitet än unga män i dag?
På internet har det oproblematiska morsgrisandet upphöjts till livsstil. De kallar sig hemmasöner, stay at home sons, som ett ideologiskt släktskap till hemmafruar. Helt enkelt vuxna män som bor med sina mammor. Och liksom den nykonservativa trad wife-rörelsen presenterar sönerna det hela som ett projekt, trots att det lika gärna kan tolkas som ett mycket bekvämt misslyckande.
Medierna älskar fenomenet och ockuperar spaltmeter med berättelser om det. På Tiktok följer jag män med rejält avslappnad klädkod och noll skämshållning. De shoppar lite, lagar mat, håvar lövmassor ur poolen, och även om det saknas själslig insyn i deras mående känns de väldigt harmoniska, centrerade.
Så nu provkör jag en tanke här. Tänk på hur man växer upp i en ojämn maktbalans med sina föräldrar, de är antagonister eller oförstående främlingar, och vid tonårens slutskede tar världen över uppfostran. Familjebanden löses upp av individualism och självförverkligande.
Flera år blöder bort under tiden man lämnar boet och flyttar tiotals mil iväg, gör karriär och bildar egen familj; de där självförverkligandena som egentligen är socialt accepterad självutplåning. Man blir en stressad tidstjänare med lågupplöst föräldrarelation: de flimrar förbi i Facetime-rutor, avbrutna av vacklande uppkoppling och barnens skrik om saftmängder.
Sedan magasineras mamma och/eller pappa på äldrehem och/eller begravs, och allt som återstår är det tilltygade samvetet.
Hemmasönernas hemmasittande beskrivs ofta som en oförmåga att växa upp, som om det bara vore en evolutionär repris
Det finns en pedagogisk modell som ofta nämns, och som kanske inte är helt förankrad i verkligheten, men som jag unnar mig att tro på: när barn är tolv år gamla har de redan tillbringat 75 procent av all tid de kommer få med sina föräldrar. Resten består sedan av skjutsar till olika aktiviteter, av Swishförfrågningar, av enstaviga samtal i dörröppningar.
Hemmasönernas hemmasittande beskrivs ofta som en oförmåga att växa upp, som om det bara vore en evolutionär repris. Men det kan lika gärna handla om att möta sina tidigare vårdnadshavare under vuxna förutsättningar. Knyta an på ett vardagligt bestående sätt. Kanske läka något sårigt, vad vet jag.
Sverige är ett extremt land av många ensamhushåll och mycket få flergenerationsboenden. Samtidigt är vår arbets- och bostadsmarknad i princip ett preventivmedel mot de ungas självständighet.
Om valet står mellan att hoppa mellan andra- eller tredjehandsboenden och var fjärde månad söka ”med ljus och lykta” på sociala medier efter ett kollektiv där man kan bo på en madrass under köksbordet – eller att periodvis retirera hem till mamma, så förstår jag dem som väljer mamma. Glädjen att röra sig fritt i världen förutsätter något att återvända till.
Med det sagt. Hur mycket jag än kämpar med att sponsra idén förstår jag om inte alla rycks med.
Den här krönikan har faktiskt redan fått motsatt effekt, innan den ens publicerats.
När min väns bror fick höra att han spelade huvudroll i texten rusade han ut på Hemnet. Två dagar senare hade han köpt en lägenhet i Hagsätra. Varsågod, marknaden.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Julen fick mig att inse hur skärmberoende boomers är och Därför borde vi bli mer cyniska – inte mindre.




