Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Klippet börjar med katastroffilmens estetik. En skyskrapa träffas av missiler och försvinner i ett AI-animerat orange sken av eld. Texten lagd ovanpå explosionerna lyder: ”Vad min mamma tror händer i Dubai vs Verkligheten”, följt av ett annat klipp där en person hängande i linor tvättar fönstren på samma skyskrapas oskadda fasad.
Det publicerades av en influerare på Instagram i fredags, tonsatt med låten ”Habibi, come to Dubai”. Alltså efter att Irans vedergällningsattacker pågått i två veckor och flygplatsen i emiratet fått stängas och evakueras två gånger om efter explosioner (med en tredje drönarattack i lördags).
I takt med att nyhetsmedier rapporterar om detonationer och öde stadsbilder i Dubai har flödena i sociala medier visat det motsatta: influerare som skriver om hur trygga de känner sig med det säkra ledarskapet
Detta märkliga dubbelseende har blivit allt vanligare på sistone: i takt med att nyhetsmedier rapporterar om detonationer och öde stadsbilder i Dubai har flödena i sociala medier visat det motsatta: influerare som skriver om hur trygga de känner sig med det säkra ledarskapet och att det inte finns några skäl att oroa sig. Kom hit och glöm alla bekymmer!
Influerarna som köttdockor för regimens buktaleri får mig att genast minnas scener från ett annat amerikanskt anfallskrig i Mellanöstern. År 2003 försäkrade Iraks informationsminister ”Bagdad Bob” tv-tittare om att amerikanerna inte nådde några militära framgångar, alltmedan deras stridsvagnar rullade förbi i bakgrunden.
Redan innan Dubai blev en proxy-krigszon har jag känt olust inför landet; det är manifestationen av vad som händer när bottenlösa resurser möter en sexårings tävlingsinstinkt: vi har den HÖGSTA byggnaden, den STÖRSTA gallerian, den LÄNGSTA inomhusskidbacken.
Och, kan man tillägga, några av de GRÖVSTA kränkningarna av mänskliga rättigheter i den industrialiserade världen.
För den som behöver påminnas: i Dubai finns ingen yttrandefrihet, inga politiska partier är tillåtna, det finns inga folkvalda lagstiftande församlingar. Kvinnors rättigheter är i det närmaste obefintliga, fattiga gästarbetare utnyttjas och homosexualitet är ett brott som i teorin kan beläggas med dödsstraff.
De investerar miljardbelopp i influerare som ska producera en glättig spegelbild, medan de hotar personerna bakom kontona med fängelsestraff om de publicerar någonting om den eskalerande konflikten med Iran
Därför är influerarnas flöden själva livsblodet för Dubai, det som ger näring till turistekonomin och utgör emiratets varumärkesbygge. De investerar miljardbelopp i influerare som ska producera en glättig spegelbild, medan de hotar personerna bakom kontona med fängelsestraff om de publicerar någonting om den eskalerande konflikten med Iran.
Lite som ett sponsrat gisslandrama, med andra ord.
Det påminner om det som skedde 2024, när Dubai drabbades av svåra översvämningar: vägar stängdes av, skolor bommade igen i flera dagar, medan influerarna i sina videor sjöng samma refränger, bedyrande att Dubai är en fantastisk plats ”för människor med pengar, för människor med ambitioner som vill åstadkomma något”. Sagt av en person vars läderportmonnä är värd mer än mina njurar på svarta marknaden.
Vi vet redan att influeraryrkets själva affärsidé är att förvrida verklighet till fantasi, men sällan dras det till sådan spets som när personer gör business av att åka till diktaturer och dricka kokosnötsdrinkar. BBC har granskat inläggen efter Irans attacker och ser tecken på en koordinerad pr-aktion från Dubais sida: klippen har samma budskap, använder samma argument, och publiceras ofta samtidigt eller med korta mellanrum.
Ofta sägs det att krigets första offer är sanningen. Så kanske kan det bli en påminnelse för alla, nu när verkligheten knackar på så brutalt att det rister i Potemkinkulisserna, om att ifrågasätta och genomskåda Dubai och influerarna som håller illusionen vid liv.
Läs mer:
Emiraten försöker återta sitt rykte – influerare sprider positiv bild
