Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Enda gången successionsordningen varit riktigt hotad i Sverige var den 10 juli 1994, när Thomas Ravelli såg ut att krönas till kung. Stillbilden av straffräddningen mot Rumänien bär samma nationalromantiska laddning som ”Karl XII:s likfärd”, och mottagningen av VM-hjältarna i Rålambshovsparken kan som folkfest bara jämföras med kungabröllopet 1976.
Det var också där, i Rålis, med Ravelli iförd cowboyhatt som kungakrona, som GES-bardernas ”När vi gräver guld i USA” befästes som nationellt ledmotiv. 60 000 bronsfebriga svenskar stämde upp i allsång.
Nu återkommer låten i ny skepnad. Eller snarare: den går i arv. Medlemmarnas barn har spelat in en version med omarbetad text. Avsikten ligger väl någonstans mellan kulturminnesvård och släktforskning.
Det är rörande och lite skrämmande.
För uppdraget är givetvis omöjligt. Man kan trots allt bara gräva upp samma guld ett begränsat antal gånger innan resultatet övergår från nationalskatt till arkeologi. Så hur gå tillväga? Antingen hamnar man i en upprepning av otidsenlig folkparkspop, eller i en lika menlös dunkabas-uppdatering saltad med några nypor rap.
De väljer, heroiskt nog, båda vägarna samtidigt.
Lite roligt är det att originalets geografiskt närsynta världsbild av en publik som sträcker sig ”ända från New Delhi till Moskva” här får en lika förbryllande förnyelse med ”från Mogadishu till New York”. Ett försök att skildra ett nyare, mångkulturellt Sverige hittas också i rappade rader om att ”det kan gå, ner på torget, köp en mango”.
Det vore egentligen orättvist att anklaga just GES-tvåan för återvinning. Fotbollslåtar fungerar sedan länge som musikvärldens pantsystem. Thomas Stenströms ”Leva för alltid” och Brandsta City Släckers ”All in för Sverige” bygger båda på tidigare material. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” började sitt liv på engelska innan den fick Göteborgsdialekt och virades i blåvitt. Och engelsmännens ”Three lions” har återuppstått vid varje mästerskap som en odöd pubgäst ingen lyckas porta.
Det vore orättvist att anklaga just GES-tvåan för återvinning; fotbollslåtar fungerar sedan länge som musikvärldens pantsystem.
Men ”När vi gräver guld” är ingen ny kungamakare. Den kommer inte skrålas i kurvan på en fotbollsarena i en fjärran tidszon. Vissa låtar blir för stora för att göras om: de lämnar popkulturen och rotar sig i folkminnet, i hjärtats minne, i den kollektiva hallucinationen om sommaren som aldrig tog slut. Det var på många sätt peak Sverige. Att försöka uppdatera låten är lite som när AI animerar gamla släktfoton. Tekniken finns, absolut. Frågan är bara varför någon trodde att det var en bra idé.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Vi blir sämre människor när tvättstugan försvinner och Det är ett helvete att vara man och försöka samla sina vänner.
