I de flesta mäns liv, någonstans på sträckan mellan medelåldern och graven, sker en förvandling: en ilska rotar sig, en långvarig förbittring. Medan kroppen sviker – testiklarna pendlar som blylod och knäna knäpper som kastanjetter när man reser sig ur soffan – går samhället vidare med Tiktok, könsidentiteter och vegansk ost. Ju mindre männen förstår av världen desto högre morrar de.
Ibland har dessa mollmän en mikrofon.
Ricky Gervais, Dave Chappelle och Russell Brand har alla modellerat sin repertoar efter 2000-talets BBC-succé ”Griniga gamla gubbar”, men ersatt klagosången över mobiltelefoner och drickskultur med transfobi och woke-vämjelse. Det är ofta så socialt aningslöst att det mest blir missnöjespolitik på faktura.
Länge såg Bill Burr ut att vara nästa man till gubbtronen; en högröd komiker vars vokala register sträcker sig från ilsket till ilsknare. Han byggde sin följarskara på skämt om kvinnliga idrottsstjärnor (”Det är inte mitt jävla jobb att bry mig ett skit om damfotboll!”) och diskriminering (”Den sortens hetta som finns i södern får en att förstå rasismen där – hur ska man ens orka komma överens med någon?”).
Därför är det uppfriskande att Burr nu har kalibrerat siktet och riktar in sig på den verkliga makten. Hans senaste ståuppspecial ”Drop dead years” (Disney+) handlar om giftig maskulinitet, manlig ensamhet, och är lysande samhällsanalys och sjukdomsinsikt i ett. Till skillnad från andra populistiska provokatörer har han inte förskansat sig vid konfliktlinjen; han skärskådar sig själv och följer manlighetens röta hela vägen upp i den moderna algoritm-aristokratin.
Burr har även kampanjat för frigivning av Luigi Mangione, den bildsköne ynglingen som misstänks ha mördat vd:n för ett försäkringsbolag
I en intervju med ”Fresh air” nyligen beskrev han USA:s kris som en konflikt mellan vanligt folk och ”en handfull nördar som äter råa mandlar, gör fåniga träningsövningar och tävlar om vem som har störst pool”. (Han preciserade att han syftade på Elon Musk.) Burr har även kampanjat för frigivning av Luigi Mangione, den bildsköne ynglingen som misstänks ha mördat vd:n för ett försäkringsbolag.
Den 56-årige komikerns öppningsmonolog i ”Saturday night live” dagarna efter valet i november hade ett lika lågt pH-värde. I en försurad rant kallade han Trump för ”orange rasist” och menade att enda gången presidenten tillämpat någon fördelningspolitik var när han praktiserade på McDonald’s och lade ett par extra pommes i en låda.
Det har fått vissa Burr-fans att rent kliniskt gå i taket. Han kallas för ”demokraternas språkrör” som ”spyr ur sig skitsnack” och enbart ”följer marschorder”.
Riktigt så enkelt är det inte. I ”SNL”-monologen skämtar han lika elakt om kvinnliga presidentkandidater: ”Kvinnor, ni ligger nu under med 2–0 mot Trump. Skippa byxdressen, sluta med självrespekten – man vinner inga val på politiska handlingsprogram, hora till det lite!”
Rundpallarna mot såväl Trumptrogna som hycklande liberaler gör att han väckt hopp om att bli för vänstern vad poddaren Joe Rogan lyckades med för högern: en samlande kanal för missnöjda men politiskt hemlösa väljare som behöver få sin frustration bekräftad.
Det går förstås att fråga sig om det ligger en cynisk kalkyl i botten: nischen ”ilskna komiker med heta takes som inte är tokhöger” är rätt underbefolkad – mellan nervös självbesiktning och evigt kulturkrigsdisco finns ett vakuum där en vresig medelålders man kan kliva in och vara både elak och eftertänksam.
Burr är kanske inte frälsaren man vill ha, men han är frälsaren vi förtjänar. I en värld som är argare än någonsin, där manlighetens topplock ständigt darrar på kokpunkten, känns en snubbe som vevar åt flera håll plötsligt som en frisk fläkt. Eller åtminstone som ett drag i rätt riktning.
Läs också:
Bill Burr: ”Jag uppfostrades av den argaste man som jag någonsin har träffat”
