Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Allt oftare sugs jag ner i de sociala flödena av en ny sorts inlägg. De är till synes oskyldiga, ibland banala, men bär alla på löftet om en hemlighet. Något ska avslöjas – ett fotografi av popstjärnan Ariana Grande med den lakoniska uppmaningen: ”När du ser det fattar du.” En skärmdump av en artikel om författaren James Patterson försedd med kommentaren: ”Tänk om någon kunde lära sig stava hans namn.”
Så sätts något i rörelse. Hjärnan jobbar febrilt med att hitta det som ska genomskådas men till slut går man bet och tvingas till kommentarsfältet för ledtrådar.
Du dröjer dig kvar vid inlägget, klickar på bilden och granskar den minutiöst, ger dig in i kommentarerna för att fråga vad det handlar om
Där inget svar finns. Bilden på Grande innehåller inget avvikande, Pattersons namn är konsekvent rättstavat. Allt du möter är en lång rad människor som ställer exakt samma frågor: Vad handlar det om, vad är det vi ska se?
Poängen är dock inte att något ska förstås, utan att tiden ska förbrukas. Du dröjer dig kvar vid inlägget, klickar på bilden och granskar den minutiöst, ger dig in i kommentarerna för att fråga vad det handlar om.
Men allt har agnats för att du ska gå i fällan, och det funkar: engagemang skapas ur bristen på sammanhang. Fenomenet går under namnet context farming och är ännu ett knep i den ständigt förfinade ekonomin kring uppmärksamhet, där den lättköpta trafiken används för att sälja annonsplatser. Tid är pengar, i betydelsen: din tid = andras pengar.
Samma process har vi sett med AI-skapade skräpbilder eller ragebait, men i stället för att exploatera den basala känslan ilska handlar det om att trigga vår nyfikenhet och rädsla för att inte förstå och hamna utanför. Klickmekanik byggd på fear of missing out.
De sociala plattformarna fylls redan av en dadaistisk ström av svårdechiffrerad kommunikation
Det är effektivt, inte minst i en tid som präglas av fragmentering och svårbegriplighet. De sociala plattformarna fylls redan av en dadaistisk ström av svårdechiffrerad kommunikation. Vägledningen vi hoppas på utmynnar bara i en återvändsgränd.
Man kan känna sig både uppjagad och desillusionerad inför det här. Men i grund och botten följer det samma språkliga form som alltid använts på sociala plattformar. Alluderingen, antydningen, det ofullständiga, kommunikation som sker under trånga former och leder till missförstånd och yvighet. Det nya är hur otydligheten nu förvandlats till en affärsidé.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Därför går jag hellre med lunginflammation än söker vård och Så kunde en enda bok omforma världens syn på manlighet.




