Kristoffer Appelvik Lax flätar tredimensionella dikter med ”Hamlet” som råmaterial

Vi poesiläsare har en hemlighet. En förmåga att gå djupt in i orden och göra dem levande. Dikter kan nämligen inte konsumeras som man tillägnar sig förutsägbar prosa, där en välordnad handlingskurva kan rädda läsaren från att tänka och känna själv. Poesin kräver samarbete av läsaren, medan standardprosans upplägg är för folk som bara vill åka med.

Med det sagt vill jag inte påstå att det är särskilt svårt att ta till sig poesi. Tekniken är bara annorlunda.

Ändå kan jag inte komma ifrån att orden svårt och krävande har återkommit onödigt ofta i mottagandet av Kristoffer Appelvik Lax båda diktsamlingar, först den med det för icke poesiläsare säkert jättekrävande namnet ”Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst”, det vill säga debuten från 2022 som jag själv var med och nominerade till Borås Tidnings debutantpris, och nu den nya boken ”Hammele”.

Jag misstänker att den sortens komplexa ordflätande som Appelvik Lax sysslar med helt enkelt har börjat upplevas som mer svårgenomträngligt än för några år sedan. Poeter som tillhör yngre generationer skriver ofta skenbart slarvigare och slängigare, och de här dikterna befinner sig rätt långt ifrån, säg Ali Alonzos eller Ellen Nordmarks fladdriga impulsivitet. Är det för att Appelvik Lax inte har hoppat på trenden att mixa sitt allvar med flams som han räknas som knepig?

Han är nämligen gravallvarlig, och det finns två bärande principer i detta allvar: det skevande språket och abstraktionerna som kraschar in i materiell konkretion, där materian ofta består av textilier. Redan på omslaget till första boken finns ett mönster av fibrer eller trådar, och poeten är mycket riktigt utbildad i mönsterkonstruktion vid Tillskärarakademien. Han vet grejer om tyg, alltså. Men mer än så: lyssna på det ordet: mönsterkonstruktion. Vad är det, egentligen? Det skulle lika gärna kunna handla om poesiskrivande: att frammana mönster ur det obearbetade.

Det är som om jag läste poesi av en kompositör som skriver utifrån sin specialkunskap. En läsare som jag, som varken är skolad i komposition eller mönsterkonstruktion, kan bara ana mig till det underliggande partituret, väven. Eller, om man så vill, källkoden. Precis som jag bara kan ana hur ett skräddarsytt klädesplagg egentligen materialiserats ur en trådhärva, i sin tur framkardad ur något slags rufs eller fibrer enligt jag vet inte vilka krångliga metoder. Jag behöver inte veta det, det räcker med att tyget, stygnen och måtten funkar. Och sedan kan slutresultatet läggas på strykbrädan, som i debutsamlingens titel. Men krånglet och komplexiteten dröjer sig kvar inuti den släta ytan: ”fjädern och hur den singlar/vassvikta kanter inte alls så skönt/men strykningen då    på den spännande ytan”.

Så många saker händer i de här korta stroferna, inte minst att poeten tar fram den egentliga betydelsen ur ordet ”spännande”, nämligen som något som är fysiskt åtspänt. Även det abstrakta blir konkret och möjligt att greppa.

Som någorlunda bildade människor vet hänger orden text och textil ihop. På latin betyder textus bland annat flätverk och ordväv. Och ordet textur antyder att vi har att göra med något taktilt – det är genom den här processen från abstrakt till konkret som Appelvik Lax dikter verkar. De är tredimensionella, beröringsmässiga.

Och han går även ett steg längre – från att få ordning på materialet till att medvetet stöka till det. Ibland kan dikterna låta som en misslyckad översättning från ett främmande tungomål – i positiv mening. Det är som när jag själv pratar halvkass engelska genom att råka använda glosor som inte är totalfel, bara aningen skeva.

Som i strofen ”till hunds över klosträckta fält” – man ser bilden omedelbart trots, eller kanske tack vare, att språket är konstigt. Eller som här: ”Jag vaknar ryckt och anländer en/skymd morgon tvärsöver april.”

Appelvik Lax andra diktsamling, ”Hammele”, är mer nedtonad. Det fysískt kännbara finns visserligen här också, men mer som ett nästan osynligt nät, kanske skapat av den ”Dödsspindel” som dyker upp i en dikt.

”Hammele” bygger på Shakespeares tragedi ”Hamlet”, så man förväntas ha viss kunskap om dramat. Men dikterna står samtidigt på egna ben, och även om jag överraskades mer, förvånades starkare av den skavande underligheten i första boken, så blir jag också nu fascinerad av språket. Som här, på en samtida Parisresa, där man precis som rätt ofta i dikterna får känslan av att klädstilen från femton-sextonhundratalet är viktigare än själva dramat: ”Satt ned, tåget dånade som orglar. Var det fruktan eller nåd? Känner: sammetsärmens sköna släptåg över knät –.”

Framlyftandet av det konkreta ordet ”tåg” ur det mer abstrakta ”släptåg” är ingen slump. Men om förra boken försökte göra ord till kropp, så handlar den här snarare om att gå in i dimman och försvinna: ”vems försvar ska jag åkalla/ när du blir     transparent/varannan atom helt osynlig/utan motiv.” Den viktigaste figuren som Appelvik Lax har hämtat från ”Hamlet” är följdriktigt den gåtfulla Vålnaden, ett eteriskt spöke som samtidigt är gjort av tyg.

Dessutom refereras det flitigt till kurragömmaleken och tjuvlyssnandet som är kopplat till gardiner, som svärdshugget genom ett draperi.

Det taktilt sammetslena ger också ett hallucinatoriskt intryck. I baksidestexten påstås Appelvik Lax ha gjort en febrig läsning av ”Hamlet”, och det mest originella med de här dikterna är hur de gestaltar den både sköna och oroande känsla av välstruken släthet mot överkänslig hud som feberdrömmar kan föra med sig.

Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.