– Det började i och med spelen i Barcelona 1992. När de blev tilldelade spelen så började de att anpassa staden och i dag räknas den som en av de mest tillgängliga städerna i världen.
Åsa Llinares Norlin, ordförande i Sveriges paralympiska kommitté och tidigare paralympier i segling, har sett vilken nytta Paralympics har för befolkningen i värdstäder. Hur till exempel fler hissar installeras, hur gångstråk anpassas, hur bussar och taxibilar görs tillgängliga för personer med rullstol.
– Det man pratar mycket om vad gäller tillgänglighet är att det är nödvändigt för 10 procent, för ytterligare 30 procent underlättar det men det är bra för resten. Så det är inte dåligt för någon att ett samhälle har hög tillgänglighet, säger hon och räknar upp barnvagnar, dramatenväskor, rullatorer, cyklar.
I Paris är tunnelbanelinje 14 nu helt tillgänglig för rullstolar, men enligt det statliga kollektivtrafiksbolaget RATP har det inte varit möjligt att anpassa övriga delar av det gamla nätet. Det här ställer sig Nicolas Mérille, nationell tillgänglighetsrådgivare vid intresseorganisationen APF France handicap, frågande till i en artikel i tidningen Mediapart, när Barcelona har nått 100 procent tillgänglighet, Tokyo 95 och London en tredjedel anpassade stationer.
Paralympics handbok utlovar att samtliga bussar och spårvagnar i huvudstaden ska vara fullt tillgänglighetsanpassade och det ska även gå bra att åka pendeltåg. En sanning med modifikation, enligt Mérille, då av- och påstigning på många pendeltåg kräver assistans av personal och bussåkande kräver att du ska ha tur att mekaniken fungerar.
Marie-Amélie Le Fur, ordförande i Frankrikes paralympiska kommitté, skriver i ett mejl till DN att även många idrottshallar och offentliga byggnader har renoverats inför spelen. Att samtliga arrondissement har genomfört ombyggnationer för att underlätta för funktionsnedsatta.
Hon skriver att byn där idrottarna bor och Prisme (ett nytt stort parasportcenter som öppnar för allmänheten efter spelen) är byggda enligt internationell standard för tillgänglighet. Hon betonar vikten av att funktionsnedsatta kan ta del av samhället fullt ut.
Men bra kan bli mycket bättre.
”Mer än bara strukturella förändringar förkroppsligar dessa nya anpassningar behovet av ett paradigmskifte som vi nu måste generalisera till alla våra byggarbetsplatser”, skriver hon.
På invigningen pratade OS- och Paralympics-chefen Tony Estanguet om att nu startar en revolution.
Nicolas Mérille säger till Mediapart att han hoppas att Paralympics ska bli en rejäl katalysator i förbättringar men att han inte har sett tillräckligt än.
Bland annat är privat vård mestadels otillgänglig. Och trots att en tillgänglighetslag från 2005 satte slutdatum september 2024 för när den skulle följas av samtliga inrättningar som är tillgängliga för allmänheten så har i hela Frankrike endast 900 000 av två miljoner startat processen. Det var beskedet som ansvarig minister Fadila Khattabi gav i våras: ”Vi är inte där.”
Marie-Amélie Le Fur ser spelen som ett medel för att bryta barriärer. Det handlar bland annat om attityden till funktionsnedsatta.
”Förutom ombyggnationer har vi fokuserat på att förändra människors tankesätt, genom att anordna utbildningar för transportpersonal.”
Åsa Llinares Norlin tycker att synen på paraidrott och funktionsnedsatta har förändrats dramatiskt genom åren – till det bättre.
– Den stora skillnaden är att man plötsligt pratar idrott på elitnivå. När jag var i Atlanta 1996 så faxade vi hem våra resultat och så hamnade de på DN:s familjesidor, så det var födda, döda, vigslar och så handikappidrott.
– En annan skillnad är att man har börjat prata kön. Personer med funktionsnedsättning var bara en homogen massa, till exempel kunde man komma till duschrum ”det här är för handikappade”, att vi var av olika kön tog man inte hänsyn till.
Enligt Le Fur har den stora mediebevakningen lyft fram paralympiska idrottares prestationer och därmed utmanat stereotyper.
”Tillsammans med bland annat kampanjer i skolor så har bevakningen hjälpt till att öka en kollektiv medvetenhet om funktionsnedsatta personers förmåga, minskat fördomar och främjat ett mer inkluderande samhälle som respekterar olikheter.”
Åsa Llinares Norlin har uppmärksammat en av kampanjerna.
– Flera av de stora internationella paralympierna har lagt ut på sina sociala medier att ”jag kommer inte delta i Paralympics”, och då sätter de flesta kaffet i vrångstrupen men när man läser vidare så lyder texten ”jag åker dit för att tävla, inte för att delta”. Så har synen mycket varit tidigare, lite nedlåtande: ”Vad kul att du har något att göra på din fritid.”
Enligt The Guardian har fransk parasport varit kraftigt underfinansierad, men sedan Paris tilldelades spelen har finansieringen fyrdubblats. Fortfarande ska dock, enligt tidningen, endast 1,4 procent av landets idrottsföreningar säga sig ha möjlighet att ta emot funktionsnedsatta.
Marie-Amélie Le Fur tvingades amputera nedre delen av vänster ben efter en trafikolycka när hon var 15 år. Idrotten blev hennes räddning och hon har tagit nio medaljer i löpning och längdhopp under fyra Paralympics.
Både systematiska och finansiella hinder har funnits för att fler ska göra en resa likt hennes egen.
I egenskap av paralympisk ordförande tog hon initiativ till ett omfattande program för att utbilda tusentals idrottstränare och volontärer så att fler klubbar nu kommer att öppna upp.
”Tack vare flera initiativ har Paralympics i Paris lyft idrottsdeltagandet bland funktionsnedsatta över hela landet. Genom gemensamma krafter finns nu nya strukturer på plats som gynnar parasporten och vi har redan utbildat 1 500 idrottsklubbar i hur de ska välkomna personer med funktionsnedsättningar.”
