Kristofer: Hur tycker ni att Springsteen lyckas med att fånga händelserna i Minneapolis? Är det här en samlande anthem, och funkar det musikaliskt?

Björn: Jag älskar Bruce lika mycket som jag hatar Trump, och är det något jag aldrig kommer att förlåta den sistnämnde är det om han lyckas förgrova och förstöra Springsteens konstnärliga uttryck. Jag var inledningsvis ganska skeptisk. Å andra sidan är läget för det land han älskar och varit med om att skapa så exceptionellt att det kräver exceptionella uttryck. Det är en djupt patriotisk sång.

Gabriel: Det är ju en extremt konkret text, som inte går att missuppfatta. Och att han skrev det bara på några dagar… det är något akut med det. Men läget är akut – orden skulle bara ut – det finns ingen tid för omskrivningar.

Kristofer: Det måste vara en enorm utmaning som protestsångare i dag, där ondskan är så uppenbar att alla påpekanden om den framstår som övertydliga.

Björn: Han har ju alltid gjort sådana här låtar, ”Roulette” efter Harrisburgolyckan, ”41 shots” om polismorden på svarta. Det är en låt i linje med de stora protestsångernas tradition. Woody Guthrie ler i sin himmel, eller var han nu befinner sig.

Kristofer: Jag saknade först det bibliskt färgade språket från just ”41 shots”, där han sjunger att vi är döpta i dessa vatten men även i varandras blod. Den här låten tillåter sig inte samma poetiska fernissa, vilket är dess styrka och svaghet.

Björn: Jag vill ändå opponera där, Kristofer. Strofen om ”The stranger in our midst” är Tredje Mosebok rakt av, om vårt ansvar för främlingen och flyktingen.

Kristofer: Inför släppet av ”The rising” 2002, när landet var lamslaget efter 9/11, berättar Springsteen hur han en dag passeras av en bil på landsvägen och någon skriker ”WE NEED YOU, BRUCE!” Har Springsteen samma självklara status i dag som det amerikanska samhällets uttolkare?

Gabriel: Jag tror inte den scenen hade hänt i dag, med tanke på att åren gått. Men just därför är det så befriande att han gör det, och att han gör det nu.

Björn: Han har ju försökt lite olika strategier för att bemöta det trumpianska vansinnet. Minns den där lite lökiga videon om USA:s mittpunkt för några år sedan…

Gabriel: I tider då våra politiker knäböjer för kung Trump och kallar honom för ”daddy” så är det befriande med en ikon som utan omsvep säger vad det egentligen handlar om. Jag tror att det finns en utbredd rädsla för att motståndet mot Trump inom kulturen inte är lika massivt som, säg för åtta år sedan. Att han har skrämt folk till tystnad på ett annat sätt? Därför är det så viktigt att Springsteen bara lägger fram det här.

Björn: Han talar om ”Trumps ligister”. Om utvecklingen fortsätter kan Springsteen gripas inom de närmsta åren, jag menar det på allvar.

Kristofer: Vad tänker ni om svårigheten att beskriva en händelse som redan exponerats så kraftigt i traditionella och sociala medier? Hittar han något att säga som folk inte redan hört eller känt?

Björn: Jag tycker ändå det. Om än inte med samma konstnärliga förhöjning som på ”The rising”. Han går på ren urkraft.

Gabriel: Det blir ju en utmaning, det finns liksom inget att dechiffrera här. Men om man tänker på exempelvis Victor Jaras sånger, så fungerar de som viktiga, historiska tidsdokument. Något liknande kommer säkert ske här, när man ska försöka förstå USA vintern 2026.

Kristofer: Ja, Springsteen tidsbestämmer det i texten med ”In the winter of ’26”. På samma sätt som The Band sjöng om sviterna av inbördeskriget med raden ”In the winter of ’65” på ”The night they drove old dixie down”. Springsteen är även inne på samma spår som Dylan var med ”Hurricane”, en annan detaljrik låt om ett justitiemord.

Björn: ”We will remember the names of those who died on the streets”… Det är starkt – ett slags dokumentär beredskapsdikt.

Gabriel: Men rent musikaliskt… med en annan text om något helt annat hade den varit rätt menlös.

Björn: Jo, jag tycker du fångar det där, Gabriel. Det är en performativ låt, han vill flytta en gräns. Lite som Gavin Newsom gör i politiken. Sluta krumbukta er, tala klarspråk!

Gabriel: Bruce har ju varit extremt tydlig i sin kritik också, kallat ICE för Gestapo. Det är befriande att när allt fler rättar sig i ledet så gör han tvärtom.

Björn: På det sättet kan låten vara en del i en strömkantring i tiden – ni hör ju protestkörerna som är inklippta precis i slutet av låten.

Kristofer: Så hur tror ni den kommer åldras? Blir den ihågkommen eller ännu en fotnot i den här ständigt pågående tragedin?

Gabriel: Jag kände ändå att det var något historiskt som skedde i går när låten kom.

Björn: Tyvärr tror jag inte den kommer bli ”låten som vände tiden”. Men det handlar om det som är kärnan i mycket av det Springsteen gör: att genom sina handlingar förkroppsliga människans tro på sitt eget ansvar – det vill säga hoppet.

Läs fler av DN:s kritiksnack.

Share.
Exit mobile version