Kritiksnack: Varför har Elrond inget storkukslugn i ”Maktens ringar”?

Hanna Fahl: Det har gått två år sedan första säsongen av ”Maktens ringar”. Har ni längtat?

Björn Wiman: Inte så mycket faktiskt. Men jag har som vanligt avslutat sommaren med att se Peter Jacksons tre filmer. När man ser dem så inser man vad man saknar i ”Maktens ringar”.

Hanna: Det krävdes att man läste en del sammanfattningar för att minnas var spelpjäserna stod i slutet av förra säsongen.

Jonas Thente: Jag snabbspolade igenom hela första säsongen som förberedelse, och bläddrade igenom Tolkiens ”Silmarillion”. Det bara ökade förvirringen, kan jag meddela.

Hanna: När vi först landar i Midgård är det i en tillbakablick. Vi får se Sauron dräpas, återuppstå som slemklump och så småningom ha sitt första möte med Galadriel. Vad tycker ni om skildringen av Sauron?

Jonas: I Ringentrilogin är Sauron bara ett ont öga. Här förstår man hur han korrumperar med tungan.

Björn: Är det inte ett evigt dramaturgiskt problem? Ju mer man ser av ondskan desto mindre skrämmande blir den. Här får vi Sauron som slembobba och sedan som Södermalmshipster med wet look.

Hanna: Det är intressant att man valt att försöka psykologisera just Sauron i manuset. Även orkerna – i en sekvens får man till och med se en liten gnyende späd-ork.

Jonas: Det onda är alltid mer intressant. Galadriel brottas också med det mörka.

Björn: Är det inte lite ryskt, det där att förmänskliga orkerna?

Jonas: Här behandlas de som ett fördrivet folk.

Björn: Ja, det är precis så det ser ut i mycket rysk ”Ringen”-fan fiction. Orkerna är goda, alverna de ondsinta från Nato. Putin gav ju till och med åtta ringar till ledarna för sina lydstater häromåret. Den nionde behöll han själv.

Hanna: Orkerna är bara vanliga knegare.

Jonas: Hobbitar är från Irland, dvärgarna från Skottland, alverna från Oxford och orkerna från Londons förorter.

Björn: Apropå det, vad tycker ni om dvärgarna?

Jonas: Strålande. Men man kan säga en del om att ju kortare man är, desto mer comic relief får man stå ut med att bli. Apropå längddebatten som rasar.

Björn: Short kings, indeed.

Hanna: Jag föredrar dvärgarnas komiska funktion framför hårfotarnas. Sekvenserna från dvärgberget är hjärtliga på ett sätt som serien i övrigt saknar.

Björn: Håller med. Far- och son-uppgörelser i klass med O’Neill. Klart mänskliga. Men hårfotarna är och förblir outhärdliga. Jag snabbspolade förbi dem i första säsongen, för att vara ärlig.

Jonas: Alltid med de där irländska bleckpiporna i ryggen. De borde låna några trummor från orkerna.

Hanna: Kvistarna och bladen som ska sticka ut ur deras kalufser hela tiden. Manic pixie dream hobbit! Skuttar omkring som väldigt korta Cyndi Laupers!

Björn: Vad är er känsla inför den nya figuren The Dark Wizard? Lite julkalendern där, känner jag.

Jonas: Jag har en god gissning om vem den där svarte trollkarlen kommer att bli.

Hanna: Det är en av seriens största svagheter. Det är en prequel, vi vet ungefär hur det ska sluta – i stället försöker man bygga spänning med simpla identitetsmysterier. I förra säsongen: vem är Sauron. Nu: vem är Dark Wizard. Vi har också kvar frågan om Främlingens namn, även om det börjar kännas löjligt, självklart är det Gandalf.

Jonas: Det blir övertydligt när de tre Wagnervalkyrierna tar fel på Främlingens identitet. De är vi.

Björn: Du menar Eminem och hens två kompisar?

Jonas: Eminem och doakören.

Björn: Tolkien hatade för övrigt Wagner.

Jonas: Jag vet, han hade inte gillat Eminem heller.

Hanna: De första avsnitten ägnas mycket åt alverna. De tre första ringarna är smidda under Saurons inflytande och Elrond vill förstöra dem. Jag skrattade gott när Círdan föreläste för Elrond om vikten av att skilja på verk och person och avslöjade att alvernas stora poeter var alkoholister.

Björn: Jag med! Jag har alltid älskat Elrond – hans sätt att motvilligt axla ansvar påminner mig om Tage Erlander. De regerade ju också båda länge – Erlander i 23 år, Elrond i 10 000 år.

Hanna: Jag är också ett fan av Elrond, men seriens version av honom skaver – den unga yvigheten.

Björn: Jag börjar kunna leva med den dock. Många tolkienister menar ju att det är Hugo Weavings dystra version som är ett brott mot den varma och generösa Elrond i böckerna.

Hanna: Men böckernas Elrond har också en tyngd och en sorts, vågar jag säga, storkukslugn som saknas här.

Jonas: Grejen är ju att de ska vara eftertänksamma på grund av odödligheten, och därmed lite högtravande, icke-impulsiva och långtråkiga.

Björn: Jag är också fascinerad av alven Celebrimbor, mästersmeden bakom ringarna. Han är konstnären som år efter år tröstlöst traskat i stipendieträsket. Och så äntligen ett braskande genombrott! Konst som förändrar världen!

Jonas: Det är Celebrimbors öde – att översköljas av beröm och få hybris.

Björn: Ringen är ju egentligen en perfekt illustration av tanken att det inte är konsten som är farlig för människan, utan människan som är farlig för konsten.

Hanna: Hur sammanfattar ni era känslor för säsong två?

Jonas: De nya figurerna som inte tillhör kanon blir ofta mer intressanta än de kanoniska. Som Adar: en revolutionär som låter ändamålen helga medlen.

Hanna: Det är väldigt tillfredsställande tv, av den enkla anledningen att den är så visuellt storslagen och vacker. Det är svårt att inte förföras av något så monumentalt dyrt. Men jag sörjer att det är så känslomässigt tomt.

Björn: Det jag saknar i serien är något slags genomgående tema. Ett djupare allvar, kanske. Det är därför jag tycker om även den unge Elrond. Han bär på det som gör Tolkien ständigt aktuell: ansvaret för att laga världen, en fördömd och torterad värld.

Hanna: Tolkiens spelpjäser flyttas runt på intressanta sätt, men jag känner ingenting för karaktärerna eller relationerna. Det är för all del heller inte Tolkiens styrka eller poäng, men jag håller med om att man åtminstone hade velat att serien … kanske inte drev en tes, men att den ville något mer än att spela ut sagan.

Här är veckans bästa strömningstips

Läs fler artiklar om film- och tv i DN