Det har gått närmare sex år sedan Amin trevande började berätta om sin situation för DN. Då blev det aldrig något reportage; riskerna var för stora. Ett kriminellt nätverk höll förorten där Amin hade sin lilla restaurang i ett järngrepp. Varje vecka var han rädd för repressalier för att han vägrade lyda gängkillarnas krav.
– Tänk dig hur det känns om du jobbar tio timmar per dag. Och så kommer det någon äcklig person och hotar dig och säger fula saker till dig, säger Amin.
Nu har han återvänt till Irak och känner sig trygg igen – och väljer därför att berätta om den jobbiga perioden i Sverige.
– Jag glömde den där tiden! Nu lever jag som en king! Jag utvecklas, jag mår bra nu!
Sedan, i ett annat tonläge:
– Men det har gått tio år av mitt liv. Jag har förlorat mina barn, jag har förlorat min familj.
Det är ett par år efter att USA har inlett invasionen av Irak 2003. Amins dröm är att skaffa ett nytt liv, fritt från våldet och fattigdomen i hemlandet. Han flyttar till Sverige och börjar snart jobba på olika restauranger i Stockholm.
Amin har alltid varit driftig och får saker gjorda. En entreprenörssjäl. Efter några år har han fått ihop kapital för att satsa på en egen restaurang i en förort längs tunnelbanans röda linje. Det blir pengar till märkeskläder, en bil. Runt handleden har han en Rolex.
– De första tio åren i Sverige levde jag mina bästa dagar i livet, säger Amin.
I samma veva träffar han sin blivande fru, en några år yngre kvinna. Några år senare får de sitt första barn. Och så ett till. Amin är nu i 30-årsåldern och livet leker.
Under samma period växer sig det lokala gänget starkare. Alla vet att killarna i centrum säljer droger, men klimatet blir på några år mycket hårdare. Gänget blir till ett etablerat kriminellt nätverk och våldet ökar.
De första tio åren i Sverige levde jag mina bästa dagar i livet
Krögarna och affärsägarna står plötsligt i skottgluggen.
Hoten mot Amin kommer oftare och oftare. Gänget avskyr att Amin inte visar den ”respekt” som de tycker att de förtjänar och efter ett tag förbyts de verbala hoten i regelrätta fysiska påhopp.
DN har tagit del av stillbilder, men också ljud- och videoinspelningar som visar flera våldsamma situationer som Amin och hans kolleger får uppleva.
På en inspelning hörs en gängkille säga: ”Jag ska förstöra hela ditt fucking ansikte. Din familj kommer inte att känna igen dig.” Ett av otaliga hot som Amin har fått ta emot.
Gänget vill att Amin ska betala för att få slippa trakasserierna – men han vägrar. Amin blir misshandlad flera gånger och tvingas ofta freda sig fysiskt. På en video går att se hur han vid ett tillfälle blir slagen i ansiktet flera gånger av en man i 25-årsåldern. Till slut drar Amin fram ett stålrör han har gömt vid kassan. Signalen till gängkillen är tydlig: Hit men inte längre.
Känner du till att krogägare betalar de här gängen?
– Alla betalar. Om de säger att de har det bra och inte betalar, det är bara skitsnack.
Upplägget är sofistikerat. Grundbulten är att de kriminella nätverken vill ha så mycket pengar som möjligt från krögarna, men samtidigt vill de att restaurangerna de uppvaktar ska gå bra. Därför sker en förhandling där krögarnas ”avgifter” till gängen anpassas till en ”rimlig” nivå för långsiktig framgång.
– De är duktigare än Skatteverket. De tittar på hur mycket du kan betala och ändå driva restaurangen vidare, säger Amin.
Hur mycket betalar ägarna till gängen?
– Mellan 10 000 och 50 000 i månaden ungefär. Men det är inte alltid kontanter. I en kiosk till exempel, där kommer de och tar vad de vill. Cigaretter, snus… det blir några tusen i månaden.
Enligt Amin berättar krögarna aldrig att de betalar. Det finns en inneboende logik i att officiellt förneka upplägget.
– Den som säger att ”jag betalar inte”, han är smart. Varför? Han är rädd, och vet att Sverige inte kommer att göra något för att hjälpa honom. Gangsters kommer att förstöra hans restaurang, de kommer att bränna upp hans restaurang, säger han.
Kostnaden för att försöka få hjälp från samhället blir helt enkelt högre än kostnaden för att betala gänget vad de kräver, enligt Amin.
– Om de vägrar en dag och gangsters krossar rutorna på restaurangen. Då måste man stänga en hel dag. Det kostar minst 10 000. I stället betalar man och så blir det bra för alla, säger han.
Amin försöker få hjälp av polisen. Till en början får han ett bra bemötande. De verkar ta honom på allvar. Men samtidigt sker flera dödsskjutningar i området på kort tid. Ett mord sker precis utanför restaurangen.
Amin förstår att gänget mycket väl har kapaciteten att skjuta ihjäl honom också om ett bra tillfälle uppkommer.
– Jag stänger restaurangen klockan 1 eller 2 på natten, men jag vågar inte gå ut från lokalerna. Inte förrän 3, 4, 5 på morgonen. Jag satt där tills det blev ljust, säger han.
Situationen blir alltmer pressad för Amin: Han känner att polisen inte kan hjälpa honom, och hemma kan han inte berätta om hoten.
– Jag kunde inte förklara för min fru att jag var så rädd att jag inte vågade gå ut från restaurangen. Då hade hon velat flytta. Min fru trodde att jag hittade på något annat på nätterna. Hon beskyllde mig för att vara otrogen, säger Amin.
Till slut ger Amin upp. Äktenskapet spricker, och han lägger så småningom ner restaurangen.
Perioden i Sverige känns avlägsen nu, berättar Amin. Tidigare symboliserade Sverige frihet och möjligheten att drömma.
– Men just nu har det blivit tvärtom. I Sverige finns ingen trygghet. Jag känner mig inte trygg där längre. Man kan inte gå ut och ha fina kläder, en guldkedja, gå ut och ha en fin klocka. Man kan inte köra en fin bil för då förstör någon den, säger han.
Återkomsten till Irak har gjort att livet har tagit en ny vändning för Amin. Han har åter byggt upp en framgångsrik restaurangverksamhet. Återigen har han börjat tjäna pengar, han har köpt en ny bil och lever gott.
Men så kommer en plötslig sorg över honom.
– Jag saknar mina barn. Jag förlorade min fru och mina barn på grund av otryggheten i Sverige, säger han och lägger till att han numera pendlar mellan Irak och Sverige, men tillbringar 90 procent av tiden i Mellanöstern.
Han avslutar samtalet:
– Jag flyttade till Sverige för att det var ett tryggt land. Nu flyttar jag från Sverige för det är inte tryggt längre.
Fotnot: Amin heter egentligen något annat
