”Övervaktmästare Nils Lannerborg löpte omkring iförd högtalare och sorterade in folk i rätta bås. 200 vaktmästare knuffade på. Ingen knorrade.”
”Packa ihop er, Djurgår’n är fattigt och behöver kosing, snyftade hr allsångare Harry Brandelius. Han drunknade i allt larmet. Endast ett musikgeni kunde avgöra, när han ömsade från tal till sång.”
Så beskrev Svenska Dagbladet de timslånga köerna utanför Råsunda inför den sista omgången i allsvenskan 1959, då Djurgården tog allsvenskt guld.
På senare år har publikintresset i allsvenskan ökat och ökat och förra året nådde matchsnittet över 10 000 personer, i år blir det högre. Men än har vi inte nått fotbollsfebern som rådde mellan slutet av 40-talet och slutet av 60-talet, eller publiksnittet på 13 369 från rekordåret 1959.
”Allsvenskan, serien med charm”, hade Expressen som rubrik på en helsida i juli 1950 inför den allsvenska premiären.
Fotbollsserien ”har blivit en av nationens käraste klenoder och ett av dess pålitligaste diskussionsämnen”, skrev tidningen. ”Ett förhållande som inga professionella värvningar i världen lär kunna göra någonting åt.”
Fyra år senare slogs tre publikrekord på samma dag i tre derbyn, den 14 maj 1954. På Ullevi i Göteborg, på Olympia i Helsingborg och på Råsunda i Stockholm.
Djurgårdens spelare hade tagit en halvdag ledigt från jobbet och samlats på Djurgården för avkoppling och en bit mat. På grund av trafikkaoset inför matchen hade de svårt att ta sig därifrån till Råsunda, skrev DN. Även trunken med skor och dräkter fastnade i trafiken, men kom till slut fram.
”Publiken slapp därmed se Djurgården tassa in barfota i badbyxor.”
39 023 personer såg AIK och Djurgården spela 0–0.
I Göteborg var det samtidigt kuddkrig, rapporterade Bengt Grive för Aftonbladet. På Ullevi, där det blev 1–1 mellan Gais och IFK Göteborg Inför 30 415 personer, kunde man hyra sittkuddar för 35 öre. Direkt efter slutsignal började folk kasta dem på varandra.
”Till att börja med log polis och äldre menighet litet överseende men kriget tilltog i styrka och rasade som värst lång tid efter speltidens slut. Hundratals kuddar virvlade runt som jättestora fladdermöss i skymningen”, skrev tidningen.
Bara en polis försökte ingripa, men fick fly för att inte begravas i kuddar. ”Skandalen var fullständig.”
Liksom i dag beskrevs allsvenskan på 50-talet som ett nöje för alla i samhället, oavsett yrke, klass och kön. Folk kunde börja köa mitt i natten för biljetter.
Det gav stora intäkter, men i Sverige var det inte tillåtet att betala spelare. Stjärnor försvann som proffs till Italien.
”Kampen om publiken och pengarna gör att toppfotbollen ’automatiskt’ får en hel- eller halvprofessionell prägel, fakta som man inte får blunda för”, skrev Expressens Bertil Jansson i en kolumn.
Det största publiklaget var Örgryte, som slog det dåvarande svenska publikrekordet till och med i kvalet till allsvenskan, mot Landskrona Bois 1958.
Det året spelades också VM i Sverige. Allsvenskans största publikår 1959 kom i kölvattnet av mästerskapet, det var också det första efter att säsongen lagts om till att spelas från vår till höst.
Öis publiksnitt totalt hemma och borta på 22 486 från 1959 är fortfarande svenskt rekord, och den högsta publiksiffran i en allsvensk match är fortfarande från den 3 juni 1959, då 52 194 var på Ullevi och såg Örgryte slå IFK Göteborg med 3–0.
Många av dem ville nog se VM-hjälten Gunnar Gren som var spelande tränare för Öis, men han hade magsår, vilket han själv trodde berodde på att hans fru hade fött barn, berättade han för DN.
– Sådana där historier pressar mig psykiskt, i all synnerhet som min fru inte varit riktigt kurant.
Det var motståndarklubbens vice ordförande Gösta Karlsson, som också råkade vara läkare, som hade ställt diagnosen.
Returmötet mellan lagen blev premiären för elljus i svensk fotboll. Med avspark 19.00 bevittnade 46 294 personer den historiska händelsen den 20 augusti på Ullevi.
Spelarna hade inget att klaga på, men allmänheten var inte helt nöjd, skrev Aftonbladet. Särskilt inte första delen av ”elljushalvleken” då ”dagsljuset bröt in på ett sätt som gjorde att snabba situationer och attacker inte kunde uppfattas”.
”Grens order om fisklir knäckte IFK”, var annars Aftonbladets rubrik. Gunnar Gren hade viskat i örat på stjärnan Agne Simonsson att ta det lite lugnt när Öis ledde med 1–0, och det var kontroversiellt.
”Örgryte håller på att gräva svensk fotbolls grav”, skrev Arbetet i versaler.
Att Öis hade lagt sig på försvar för att bevaka sin ledning var inte självklart accepterat.
– Tänk om alla lag skulle tillämpa samma metoder, sade Gösta Karlsson, IFK-läkaren och vice ordföranden som stoppat Gunnar Gren.
Han jämförde med IFK Malmö som var kända för samma ”tråkiga stil”.
Men DN:s Bobby Byström ansåg att första halvlek var den bästa fotboll han sett sedan Brasilien mot Sovjet i VM.
Säsongen 1959 avslutades den 11 oktober med att köerna ringlade långa utanför Råsunda. Tre lag hade chans att vinna serien i sista omgången, Djurgården gjorde det efter 1–1 mot IFK Göteborg.
”Vädret var gråmurrigt med lättande solblänk då och då. Folk kom i läderjackor och islandströjor. De hade väskor och kassar med thermoskaffe och smörgåsar i otroligt långa banor. Korvgubbarna blev burgna den här sönda’n”, skrev SvD.
Publiksiffran blev 50 750, ”men då hade kansliet fått knåpa dit med de nära två tusen friplåtsägarna”, enligt DN, som skrev att 10 000 fick gå hem utan biljett, bland annat för att folk inte trängde ihop sig.
”Vad vi inte kan, som nation, är att packa fotbollsläktare fulla.”
”En ung, snuvig man” som stod vid den dyraste grinden redan klockan sju på morgonen var först i kön, enligt SvD. ”Han var iförd reseradio och västficksschack. Då och då bet han av ett långfranska.”
En ung dam skadades på matchen. När Göteborgsanhängare kastade hårda föremål på ett plakat som djurgårdare höll upp vände hon sig om, och fick något av det som kastades i ögat. Kanske en nöt, enligt SvD. Hon togs till Karolinska, som gav besked till pressen att hon kunde förlora synen på ögat.
Prinsessan Desirée var på matchen, och ”log roat bakom kronklädet åt de svettiga klubbkamraterna”, skrev SvD.
Desirée hade på stående fot beviljats ständigt medlemskap i Djurgården av styrelsen, enligt DN. Hennes syster Birgitta, medlem i Djurgårdens slalomsektion, befann sig i Tyskland men hade ”begärt att få telegrafiskt besked om utgången av söndagsmatchen på Råsunda, en begäran som givetvis infriades”.
Läs mer:
De jobbar för att AIK ska slå skandinaviskt publikrekord
Publiksuccé i allsvenskan – flera klubbar noterar rekordsiffror
