– Jag skrev den här filmen i ett tillstånd av rädsla och ångest. Jag ville visa hur det är att leva i en värld där ingen kan komma överens om vad verkligheten består i.
Den amerikanska regissören Ari Aster ser lite blek ut om nosen, trots att han tävlar om Guldpalmen i Cannes och trots att han kommer in till presskonferensen efter filmvisningen i minst sagt tjusigt sällskap. Joaquin Phoenix (”Jokern”) , Pedro Pascal (”The last of us”), Emma Stone (”Poor things”) och Austin Butler (”Elvis”) bänkar sig alla bredvid den kultförklarade regissören som gjort ”Hereditary” och ”Midsommar” och är beredda med superlativ om hans vision och regi, hans briljanta manus och hans ödmjuka, ärliga personlighet.
Han behöver stödet. Den vilda satiren ”Eddington” åker hissdiss i Cannes och har fått minst sagt ojämn respons. Filmen handlar om en jagsvag, astmatisk sheriff (Phoenix) i New Mexiko som försöker hantera lockdownlagar, en svärmor i konspirationsfilmsträsket, en deprimerad fru, Black lives matter-demonstrationer, rasister och sin egen bristande impulskontroll. Allt utan framgång. Han hamnar i clinch med stans liberala borgmästare (Pascal).
– De senaste tjugo åren har vi glidit in i en era av hyperindividualism. Den sammanhållande kraft som bestod i att vi hade en någorlunda gemensam verklighetsuppfattning – den finns inte längre. Och det var med covid som det bandet klipptes för gott.
Indiewires David Ehrlich har beskrivit filmen som ”den första verkligt moderna västernfilmen” där alla är snabba med att få upp telefonen ur hölstret och skada varandra för livet, sprida lögner, starta lynchmobbar och isolera sig i paranoia.
Andra kritiker har varit mer skjutglada. The Guardians Peter Bradshaw massakrerar den med en nästan suspekt brutalitet: ”Ett stabbigt och smaklöst hopkok av ointressanta och långt ifrån originella tankar…”.
En reporter från CNN ställer sig upp och ifrågasätter nu Asters ”media literacy”. Är han helt säker på att han vet vad han kommunicerar med sitt ”Rorschach-test” till film? Redan nu märks det att den delar folk i politiska läger, säger reportern. ”Några av de ”värsta där ute” menar att filmen inte bara talar till dem utan för dem.
– För att göra en film om den värld vi lever i kan jag inte binda mig vid en enskild ideologi, eller story eller trossystem, det är för begränsat och det är inte poängen. Så ja, filmen är designad för att vara dubbeltydig, svarar Aster.
Om sin rollfigur, som så småningom utvecklar extrema våldstendenser, säger Joaquin Phoenix.
– Det är gripande med en karaktär som söker bekräftelse och gemenskap i en tid av nedstängningar och splittring. Jag kan bara älska honom.
En film om polarisering som själv polariserar, alltså. Men kanske inte utefter samma trötta demarkationslinjer som vanligt. Och kanske inte satir så mycket som ett oformligt vrål inifrån alla ekokammare samtidigt.
– Vi måste komma ur våra individuella bubblor eller vad vi än tror att vi är övertygade om och försöka förstå varandra.
Det är en dystopisk församling där framme på podiet. Ari Aster citerar Nietzsche. Emma Stone talar om skrämmande kaninhål hon hamnat i på grund av researchen. Pedro Pascal talar om a ”point of no return”. Experiment som spårat ur. Det är inte alldeles konstigt att en journalist till sist frågar:
– Så finns det ingen annan framtid för USA än inbördeskrig?
Den monumentala frågan till ett gäng stackars konstnärer får hela rummet att skratta.
– Sorry, I don’t speak english, säger Ari Aster till slut och utlöser ännu mer skratt.
Är de rädda för att åka tillbaka till USA? För att det ska hamna någon anmärkning i deras filer när de kommer hem för att de gjort en alltför kontroversiell film?
Pedro Pascal lutar sig fram i sin ärmlösa t-shirt, spänner biceps och ser journalistkåren djupt in ögonen (han har den sortens charm, Pascal. Han kan se hundra personer i ögonen samtidigt).
– Om vi är rädda vinner de. Så fortsätt berätta era historier, fortsätt uttrycka er, fortsätt att slåss för era liv. Åt helvete med dem som försöker skrämma er. Slå tillbaka. Det här är det perfekta sättet att göra det. Genom att berätta sådana här historier. Låt dem inte vinna.
Känner Ari Aster likadant? Han ler och slår ut med händerna.
– Sanningen är att jag är rädd för allt. Så ja jag är rädd. Jag skojar om det just nu, men det är också sant.
Läs mer om Cannes Filmfestival i DN.
