Januari: Sellout
Det fanns nog inte på någons bingobricka att 2024 skulle bli året då vi dammade av det arkaiska begreppet ”sellout”, men så blev det. Termen återkom om och om igen. När Kent återförenades. När Charli XCX och Lykke Li frontade en kampanj för H&M. Men starten för selloutåret var redan i januari när artisten Josefine ”Little Jinder” Jinder avslöjade att hon – flämt! – skaffat ett vanligt kneg.
Vår tid förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner, menade Jinder i en Expressenkrönika. För att slippa sälja ut måste man dra in pengar på annat vis. Nu sitter hon i ett grått kontorslandskap med ”utsikt över själlöshetens mecka: Hammarby sjöstad”. Hon tog jobbet för att känna sig fri – men hon känner sig också misslyckad.
I SvD kommenterade Andres Lokko att Jinders hållning är ovanlig, ja, otidsenlig: ”I dag har inte ens SVT sellout-principer.” Johannes Klenell instämde i tidningen Arbetet. Vi lever i en sellout-era där allt och alla är sponsrade och kultur mest fyller en funktion som sidoprodukt till själva handelsvaran.
Det var en händelse som såg ut som en tanke att ”Ett hjärta är alltid rött” – dokumentären om Imperiet – kom ungefär samtidigt. Där vittnade Thåström om en svunnen era då minsta antydan om att vara publiktillvänd, som till exempel att ha en synt med i bandet eller släppa en lp, möttes med förakt och selloutanklagelser. Var det bättre förr? Ja, förmodligen. Vi visste inte hur mycket vi saknade den brutala selloutpolisen förrän alla blev influerare.
Månadens översättare: Riksmarschalken
Uppmanade kungen Sara Danius att avgå som ständig sekreterare i Svenska Akademien under krisen 2018? Enligt Danius dagböcker, som citerades i en ny ”P3 Dokumentär”, ska kungen ha frågat henne hur hon såg på sin framtid. Dåvarande riksmarschalken Svante Lindkvist ska efteråt ha sagt att det skulle förstås som en rekommendation att avgå.
Månadens citat: ”Guldbaggegalan måste sluta mobba amatörskådespelarna”
Guldbaggen införde en ny regel om att debutanter inte kan nomineras för bästa roll. Uje Brandelius, som själv fick en bagge för bästa manliga huvudroll 2021, var hårt kritisk i DN.
Februari: Skönhet
Skönhet, ideal och attraktion tar ett varv som kulturdebattämne minst en gång i kvartalet, men den här gången var det med en uppfriskande ny vinkel: männen gav sig in i diskussionen! ”Erkänn bara – ni hatar oss vackra människor”, löd den imponerande ragebait-optimerade rubriken till journalisten Erik Gallis text i Expressen. De som snackar skit om skönhetsingrepp är hycklare, menade Galli – de vågar bara inte själva. Eller har inte råd.
Svaren smattrade in lika förutsägbart som ett svenskt februariregn. Författaren Daniel Sjölin slog ett slag för den inre skönheten, något han tyckte att Galli led brist på. Han må vara snygg, men han är också stygg!
I Arbetet menade Thomas Hemstad att skönhet inte är objektiv. ”En gång var tionde år får någon anorektisk skrivande twink för sig att det finns universell skönhet och att hen representerar den. Det som följer är genant för alla inblandade”, skrev Hemstad. Och i DN skyllde Lisa Magnusson på ungdomarna och deras slätstrukna skönhetsideal: ”Ursäkta en millennial, men vad är det som händer med Generation Z och deras ansikten?”
Det var en debatt som aldrig tog sig så mycket längre än till frågan om huruvida just Erik Galli verkligen är snygg eller inte – även om Laura Ingemarsson i GP framförde den intressanta tesen att det inte är de vackra vi hatar, utan fuskarna, och att ta till plastikkirurgi är att jämföra med strejkbryteri: möjligen bra för individen, dåligt för kollektivet! Men vi får säkert anledning att återbesöka ämnet under 2025. Det finns alltid en ny kulturskribent redo att bekänna sin utseenderelaterade ångest.
Månadens citat: ”När min psykoanalytiker somnade visste jag inte riktigt vad jag skulle göra”
Sociologen Roland Paulsen ifrågasatte psykoanalysen och psykoterapin i en serie artiklar i DN, och menade att vi ska ”sluta individualisera allt psykiskt lidande”. Bland annat delade han med sig av en anekdot om hur hans egen analytiker somnade – flera gånger.
Månadens låttitel: ”October rain”
Eden Golan utsågs till Israels representant i Eurovision med låten ”October rain”. Det ledde till infekterade diskussioner om huruvida låten var politisk och syftade på Hamas terrorattack. Låten döptes senare om till ”Hurricane” och låttexten ändrades.
Mars: Krogrecensioner
Den som slog på P1 en lördag i början av mars möttes av ett allvarligt tonläge. ”Har man den makten måste man vårda den”, sade tidigare Metro-chefredaktören och DN Sthlm-redaktören Erik Ljunggren. De som drabbas, fortsatte han, är ”diskare, krögare, serveringspersonal, råvaruleverantörer, vinleverantörer, städare och kockar”.
Vad kunde detta nu handla om? Arbetsrätt? Strejkvarsel? Nej, vi befann oss i ett avsnitt av ”Medierna”, och ämnet för dagen var Expressens krogrecensioner. Kulturchef Victor Malm intervjuades. I gammeldags krogkritik får man ”ingen intellektuell bild”, sade Malm. Expressens nya satsning var dock ett försök att ta matkulturen ”på det intellektuella allvar den förtjänar”.
Hur det nu än var med det intellektuella allvaret (”Maten är äcklig, personalen otrevlig och inredningen ful” löd rubriken till en av Valerie Kyeyune Backströms recensioner), fick tidningens krogkritik åtminstone genomslag i debatten. Kultursfärens oskrivna regel om att den sågade ska tiga värdigt visade sig inte gälla krogbranschen – där blev många förbannade och höll absolut inte klaffen. ”Som att spotta någon rakt i ansiktet”, sade kocken Desirée Jaks till DN. ”Det finns ju utbildningar. Det känns inte som att Expressen Kultur gått dem”, sade krögaren Josef Eklund.
Andra, som Aftonbladets Jack Hildén, medgav motvilligt att recensionskonceptet var ”irriterande bra – som att låta Zlatan recensera Hamlet”. Nåja. Det sistnämnda var nog väl generöst av Hildén mot både svenska kulturskribenter och krogar. Men kanske som att låta Anton Salétros recensera Miss Li? Man hade klickat!
Månadens siffra: 5 700
DN avslöjade att spellistor på Spotify domineras av mer än 5700 fejkartister – skapade av svenskar. Under namn som ”Silje Mørk”, ”Bodi Lukasz” och ”Haru Kitamura” massproducerar de stämningsmusik till listor med miljoner prenumeranter.
Månadens farväl: ”Young royals”
De europeiska kungahusen hade ett milt sagt turbulent år – från schamanbröllop och åtalad bonusprins i Norge, till anklagelser om AI-bilder i Storbritannien. Sista säsongen av Netflixserien ”Young royals” bjöd dock på ett lyckligt slut för den förälskade prinsen (Edvin Ryding) och hans man av folket (Omar Rudberg).
April: Soft girls
Måndagen den 8 april var ett märkligt dygn. Det var nämligen den enda dagen den månaden som begreppet ”soft girl” inte förekom i svensk press, enligt en slagning i Mediearkivet. De övriga 29 dagarna diskuterades flitigt vad en soft girl egentligen är, och vad den gör – handlar det om en protest mot arbetslinjen och ett utbrännande prestationssamhälle? En nykonservativ strömning? Eller livsstilsfeministisk handling?
Den ursprungliga Tiktok-definitionen innebär en kvinna som klivit av karriären för att i stället fokusera på familj och hem, med oklar förmåga till försörjning.
Därom var de flesta överens. Och däri uppstod enorm tolkningsfrihet.
Lisa Stevik i GP tog sverigedemokraten Denice Westerbergs prisande av soft girl-trenden som ett tecken på att hon egentligen var vänsterpartist i smyg: ”Kanske drömmer hon inte om 50-talet, utan om fyra dagars arbetsvecka – det vill säga både egna pengar och tid för pilates?”
DN:s Susanne Nyström menade att förvärvsarbetande män förmodligen inte var särskilt pigga på att pröjsa för pilates, eftersom ”det riskerar att inte bli många kronor över till hans privata intressen, även med en rätt god lön” – och att bara 7 procent av svenska singelmän vill bli ihop med en hemmafru. Aftonbladets Nino Mick hallucinerade fritt om en framtid där soft girls blir lesbiska, organiserar sig och bakar kärleksmums till Palestinagruppernas möte.
Debatten brusade på i flera månader för att sedan flyta ut i mer tipsbetonade artiklar som ”Softgirl? Det här behöver du tänka på ekonomiskt” (SVT) och ”Visst kan du vara en soft girl – men vänta helst till 65” (Aftonbladet).
Månadens fordon 1: Helikopter
Före detta socialdemokraten Jan Emanuel och före detta kristdemokraten Sara Skyttedal lanserade sin nya politiska satsning inför EU-valet, Folklistan. Efter presentationen flydde de båda snabbt platsen i en helikopter, till mediernas stora förvirring.
Månadens fordon 2: Elsparkcykel
Elskoterföretaget Voi hotade att stämma artisten Fröken Snusk för hennes låt ”Voi till min fuckboi”, som handlar om att åka sparkcykel på fyllan hem till en kille med sexuella avsikter. ”Vi ställer oss absolut inte bakom texten”, sade företagets vd Fredrik Hjelm.
Maj: Taylor Swift
Hon lyckades inte rädda demokratin i USA, men väl ekonomin i Sverige. Taylor Swifts Stockholmsstopp under ”The Eras tour” beräknades bidra med en halv miljard kronor till svensk likviditet. Och då har vi inte ens räknat in hur den fick debattindustrin att glöda, spaltmetrarna av affekterade sinnen.
Förutom diskussionen om huruvida pappor får lyssna på Swift eller inte kom dispyten att handla om ifall män får recensera Swift. Det började med att Irena Pozar i Aftonbladet kallade den genomgående manliga kritikerkåren för en ”korvkavalkad” som saknade djup sakkunnighet om Taylor Swifts liv, och därför omöjligen kunde förstå symboliken och referenserna i stjärnans låtval och scenshow.
Po Tidholm svarade i DN att kritikeryrket främst handlar om kritik och inte ett upphetsat skrik, att ”vara uttolkare av upphovspersonens privata biografi” vore att göra kritiken obegriplig för alla andra, skrev han.
Det fick Sydsvenskans Moa Berglöf att ilskna till mot Tidholm och frambesvärja minnet av Loa Falkman på Guldbaggegalan 1999, där ”ett påpekande om bristen på mångfald möts av en klapp på huvudet”. GP:s Johan Lindqvist gav – från sin plats på gubbhyllan – Pozar rätt, och beundrade hennes folkbildande ambition: ”Hon vill förklara. Hon vill att vi ska få samma upplevelse som hon och de andra längst fram, men inser att vi inte kan det”.
Och med den erbjudna fredspipan avslutades såväl köns- som kulturkrig för alltid, med enbart nyordet ”Swiftepappa” som minnessten rest över de slag som utkämpats.
Månadens kaos: Eurovision i Malmö
Demonstrationer mot Israels deltagande. 1 500 poliser. Oro för terrorattentat. Och dessutom turbulent stämning i själva tävlingen, där den nederländska artisten diskades och flera andra hotade hoppa av strax före sändning. Till slut stod den schweiziska artisten Nemo som vinnare.
Månadens citat: ”Varken mina närmsta vänner eller nyhetskanaler kan höra skillnad”
Skådespelaren Scarlett Johansson hotade med rättsliga åtgärder efter att Open AI lanserat en robotröst till Chat GPT som lät misstänkt lik hennes.
Juni: Brat
Det blev en långvarig brittsommar i år, men den föregicks av en brat summer. I början av juni släppte Charli XCX sitt album ”Brat” och det var plötsligt ordet på allas läppar. Men vad betydde det? En estetik, en vibb. Brat kan vara ”ganska lyxigt” men också ”trashigt, som ett paket cigg och en Bic-tändare”, sade Charli XCX.
Nyhetsbyrån TT publicerade en bratguide. Fanny Svärd i Expressen tog på sig kort klänning och ingen bh. Minna Höggren i Aftonbladet målade naglarna gröna men var trött på att ”inte ens ett vitt litet linne kan få lov att vara ett vitt litet linne utan att det blir en tidsmarkör och en positionering”.
Man kan argumentera för att Charli XCX själv dödade begreppet när hon senare deklarerade ”Kamala IS brat”. Harris presidentkampanj stöpte om sina sociala medier i äppelgrönt och amerikanska nyhetsmedier producerade brat-explainers och frågade sig om Gen Z kunde avgöra valet. Luften gick lite ur bratsommaren efter det.
Och kanske var det aldrig en bratsommar – utan en lesbisk sommar. I juni konstaterade Saga Cavallin i DN att kvinnor som älskar kvinnor aldrig har varit hetare. Chappell Roan fick sitt stora genombrott, Billie Eilish fantiserade om att gå ner på en tjej i ”Lunch”. Reneé Rapp, Kehlani, svenskar som Kerstin Ljungström och Ellen Krauss … I slutet av sommaren sammanfattade Laura Ingemarsson i GP: ”Glöm brat summer – 2024 är den sapfiska sommarens år”.
Och till slut fick de två somrarna också mötas. I remixen av Charli XCX:s ”Guess” gästade Billie Eilish och videon utspelades på ett berg av trosor. Det bästa av två världar.
Månadens låt: ”L’amour toujours”
Gigi D’Agostinos eurodancehit från 1999 blev ett högerextremt soundtrack. Med texten utbytt mot rasistiska slagord som ”Ausländer raus” har den förekommit i extremhögerkretsar och sjöngs också på Sverigedemokraternas EU-valvaka av bland andra riksdagsledamoten David Lång.
Månadens avhopp: Anna Hedenmo
Programledaren lämnade SVT efter 30 år för att börja jobba för Handelsbankens mediesatsning EFN. Flera andra stora profiler som Malin Ekman och DN:s Fredrik Strage och Katrine Kielos värvades också till EFN.
Juli: OS-invigningen
Högsommarens stora kulturbatalj handlade om idrott. När Paris stod som värdstad för olympiska spelen valde man nämligen en invigningsparad på Seine som i sin slow tv-framställning mer påminde om en livesänd Hurtigrutten.
Medan båtarna tuffade fram med håglöst vinkande atleter passade inslagsproducenterna på att hylla det franska kulturarvet – men även om Monet och Simone de Beauvoir var påminnelser om tiden då kulturyttringar (som poesi och arkitektur) kunde vara OS-grenar blev tittarna mindre imponerade.
DN:s Per Svensson frågade sig om den franska nationella självupptagenheten gick för långt, medan Alice Teodorescu Måwe anlade ett kulturkrigiskt perspektiv: hon menade att dragartister som (kanske) gestaltade Da Vincis ”Nattvarden” var en kupp för att håna kristna.
Själva OS då? Det blev ett mästerskap för mem. Internet kokade över av förtjusning när den välhängde stavhopparen Anthony Ammirati rev ribban med sin… stav (SvD valde rubriken ”Stavhopparen rev med sitt paket”). Överst på den kulturella prispallen hamnade dock australiensiska breakdansaren Rachael ”Raygun” Gunn – hennes improviserade sprattel och känguruhopp må ha gett noll poäng från domarna men gjorde henne till viral sensation.
”Klippen där hon hasar runt på OS-mattan är närmast hypnotiska”, skrev hiphopexperten Emil Arvidson i Aftonbladet, som menade att kritiken mot henne till stor del handlade om hiphoppens eviga äkthetsdebatt och vem som ”får” utöva en subkultur. Helt enligt kulturkrigets logik ledde Gunns koreografiska Papphammarprestation till att breakdance blev canceled i nästa sommar-OS, Los Angeles 2028.
Månadens AI-medarbetare
När Nöjesguidens nytillträdda chefredaktör Frasse Levinsson saknade material till tidningens sommarnummer valde han att låta en AI skapa allt innehåll. Det innebar att AI-versioner av bland andra DN-skribenterna Patrik Lundberg och Fredrik Strage medverkade i numret, den senare med ”avslöjandet” att han i själva verket aldrig lyssnat på Dolly Style.
Månadens citat: ”Styrs Stockholms kulturliv av en flock 20-åriga, ironiska manliga poeter som alla har gått på Södra Latin?”
Tranemos före detta kommunpoet Jimmy Alm reste till Stockholm för att skriva i SvD om det nya coola poesigänget i sfären runt tidskrifter som L’Amour – La Mort och Babo.
Augusti: Oasis
Rockbandet Oasis har många förtjänster, få av dem musikaliska. Brukar det sägas. Men som underhållare, som tidsmarkörer och citatmaskiner är de omöjliga att förneka. Kanske var det därför åsikterna om deras återförening anlände på så bred front, och inte bara från kulturhåll – alla från reklambranschorganet Resumé till facktidningen Chef tyckte till. ”En masterplan i pr”, skrev de förra, ”Jävla otacksamt att leda rockband” lät det i den senare.
Även analyserna inom kultursegmentet nådde oväntade slutsatser. Aftonbladets Jonna Sima menade att vi bör ”tacka sossarna för att Oasis gör comeback”, eftersom England har en Labourregering för första gången på 15 år, lite som när Oasis stod på sin topp 1997 och de brittiska socialdemokraterna fick sin första valseger på 20 år. Alla ska med – även på en halvljummen comeback av ett band som inte varit musikaliskt relevanta på 30 år!
Andres Lokko i SvD erkände att det förvisso handlade om nostalgi över ett band som inte engagerat sedan de två första skivorna. ”Vill jag personligen ens uppleva deras återförening live? Privat, nej, professionellt, ja. Det är ju så enkelt att Oasis, nu, då och kanske för alltid, är kul.”
Månne sade uppståndelsen över återuppståndelsen inte så mycket om folks obotliga sug efter dumglada allsångsrefränger. Kanske var det bara ytterligare ett tecken på något man ser överallt annars i världen: de sköna, självkära killarnas revansch. ”Äntligen får vi vita medelålders män något tillbaka från universum efter all skit vi fick på 2010-talet”, som SvD:s Johannes Klenell sammanfattade det.
Månades turist
Ruben Östlund fick frän kritik för att ha medverkat i en filmfestival i ryssvänliga regimen Georgien. ”Det är inte coolt att vara politisk idiot”, skrev DN:s Jacob Lundström. Östlund svarade i Expressen att han borde göra en film om sin resa, om en regissör som på en filmfestival hamnar i en ”politiserad konflikt bland frigående grisar, getbönder och bergstoppar”.
Månadens anglicism
Ordet ”slop”, engelska för slask eller sörja, betecknar lågkvalitativt innehåll genererat av AI, som översvämmar nätet. ”Forskare vid Amazon web services AI-labb uppskattade nyligen att över 50 procent av alla meningar på internet är halvkorrekt nervattnad slop från engelska”, skrev Katrine Kielos i en DN-krönika den 25/8.
Bubblare: Kaféägare kastar ut långsittare med laptop
September: Jagböckerna
På sensommaren släppte poddaren och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli en diktsamling. Eller gjorde hon det? Var det inte i själva verket en dagbok med kreativ radbrytning? En rytmiserad återpublicering av hennes sommarprat? Det menade åtminstone Svenska Dagbladets Björn Werner som såg självbiografiskt stoff om en kvinna som ”är 44, känner sig tjock, trött, förverkad” men som väcks till liv genom att inleda en relation med en yngre man.
Eric Rosén i Aftonbladet gick till storms mot detta, och menade att Werner borde sluta behandla diktarkonsten som smaskigt skvaller. Sedan mognade debatten från ”skvaller” till ”retstickor”, när SvD:s Josefin de Gregorio pekade på hur författare betedde sig som ettermyror. De gör det enkelt för sig genom att erbjuda en självbiografisk historia, för att i samma rörelse rycka tillbaka den, menade hon: ”Jag lämnar ut mig – men ni får inte tolka fritt, absolut inte spekulera, tycks hon säga.”
GP:s Mikaela Blomkvist såg författarens självutlämnande som en terapeutisk funktion, ett sätt att lägga sig på dyschan och tänka högt om sitt liv i hopp om validering, att det är tillräckligt intressant att sammanfattas mellan pärmar: ”Är mitt liv meningsfullt? Författaren ber om att bli beundrad och läsaren tilldelas en bekräftande funktion.”
Huruvida läsarna uppskattade att dras in i denna offentliga läkeprocess är oklart, men det var åtminstone en litteraturdebatt om litteratur. För snart stod Bokmässan för dörren och då kom det handla om hår…
Månadens hårklyverier
… närmare bestämt författaren Jens Liljestrands skalp. Efter att ha odlat en svallande lejonman inför Bokmässan 2019 kapade han barret sedan journalisten Johannes Klenell anklagat honom för att använda balsam. Inför Helsingfors bokmässa i oktober önskade författaren Philip Teir en liknande ”tramsig dynamik” i Finland.
Månadens procent
Med endast 0,65 procent av den totala budgeten 2025 avsatt för kultur var det den lägsta andelen av budgeten på 20 år. ”Det ska skicka en signal om att regeringen prioriterar de kulturella och kreativa företagen i Sverige”, sade kulturminister Parisa Liljestrand till DN.
Bubblare: De nya skärmråden från Folkhälsomyndigheten
Oktober: Litteraturbetyg
Det bjöds på en riklig plusmeny av åsikter när Aftonbladet lät förkunna att böcker, konst och teater nu ska bedömas på en sexgradig skala. Reaktionerna påminde mer om stötvågor som bara kan mätas på Richterskalan.
I upprördhet över plusregistrets tillämpning fäktades kritikerna med sina egna måttstockar: Aftonbladets tilltag får ett plus av fem, skrev SvD:s Josefin de Gregorio, två av fem kontrade Expressens Victor Malm.
Tre plus fick Therese Bohmans roman ”Sanningsberget” vilket hon i en DN-intervju kommenterade med: ”Det går på tvärs med hela idén om kritik. Och så hann jag förstås tänka: nu blir jag en av de första som drabbas.”
Vem fick då som första författare äran att saluteras av Aftonbladets fempluskanon, att ställas jämte (får man förmoda) giganter som Strindberg och Shakespeare?
Det var till nätrubriken ”Enligt honom är tredje världskriget här” som de fem plustecknen dansade munter bugg, intill en stor bild på vänsterfilosofen Slavoj Žižek. Den märkliga diskrepansen gjorde SvD:s Johannes Klenell på gott humör: ”Det här är gammal god kvällspressfeeling – en bullseyekyss mitt i det spännande gränslandet mellan Filosofiska rummet, Guns & Ammo och Aktuell rapport.”
Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson försvarade sig med att kalla kulturbranschen för en ”konservativ ankdamm”. Oavsett reaktion på initiativet behöver åtminstone ingen längre famla i blindo – för den som inte kan läsa mellan raderna finns ju nu plusteckenskrift.
Månadens bokformat: Pocket
Ska Nobelpris i litteratur gå till författare som redan finns utgivna i pocket? DN:s Björn Wiman var kritisk mot att Han Kang, årets pristagare, var en redan brett läst författare. Expressens Victor Malm menade att valet fick priset att ”förlora kulturellt inflytande”. Desto fler kvinnliga kritiker var positiva, vilket fick Sydsvenskans Julia Svensson att kalla det ett tecken på könskrig.
Månadens ord: Djävulstecken
Ebba Busch (KD) gjorde den klassiska hårdrocksgesten när hon lämnade Jimmie Åkessons bröllop – ett djävulstecken. Och bröllopet fortsatte att generera nyheter under oktober: en av gästerna var en ledande person i ett mc-gäng – och hade tidigare bjudits på SD-ledarens årliga ”glitterfest” och surströmmingsskiva.
Bubblare: Kents återförening
November: Jan Myrdals hus
Under några år fick Jan Myrdal inte vara med i Jan Myrdal-sällskapet. Det säger något om skriftställarens stridbarhet. Väldokumenterad var även hans komplicerade relation med vännen, entreprenören och ”den röde miljonären”, Lasse Diding. I dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” anklagade Diding bland annat Myrdal för att ha blivit opublicerbar och dålig på att dö.
Men plötsligt ville Diding restaurera hans ära, med den egenutgivna ”En liten bok om de grova lögnerna om Jan Myrdal i ’De hemliga breven’” (vars undertitel fortsatte med ytterligare 43 ord). Stridsskriften var en replik på Bosse Lindquists Augustnominerade bok ”De hemliga breven”, som kastade nytt sken på Myrdal och hans relation till föräldrarna.
Något oväntat var det en fastighetsaffär som rönte störst upprördhet: att Myrdal påstås ha fått ett hus i Mariefred av sina föräldrar. Till Dagens ETC sade Diding att denna generositet ägnades åtta sidor i Lindquists bok, men att Myrdal tog lån av såväl bank som föräldrar för att köpa det. I Hallands Nyheter replikerade Lindquist med att ”I min värld får han ett hus, som står redo när han kommer hem. Om han köper det senare, är det en annan fråga”.
Expressens Victor Malm fyllde på debatten med en liknande åsikt: ”Vem bryr sig om ett hus eller om Myrdal var en bortskämd brat?”
Men Diding var inte färdig. I DN ville han desarmera fler påståenden. Som att Myrdal skulle ha identifierat en kvinna på ett foto utifrån hennes underliv, när han tydligen ska ha sett ansiktet först.
Petitesser? Kanske. Men uppfriskande – det är en diding värld. Och kanske kunde han ta åt sig äran för att Lindquist aldrig vann något Augustpris.
Månadens kris 1: Beredskapsmaten
MSB:s uppdaterade broschyr ”Om kriget eller krisen kommer” presenterade bland annat preppinganpassad mat. Men stundvis påminde den mer om tilltuggen på en releasefest: pesto, tapenade och soltorkade tomater. Man saknade bara rostbiffen med pepparrotskräm.
Månadens kris 2: Fackböckerna
Svensk sakprosa lider kvalitativa brister, de är ”hastverk med säljande titlar skräddarsydda för snabba cash”, menade SvD:s Björn Werner. I samma tidning replikerade Ordfronts förlagschef Pelle Andersson: ”Det är svårt att svara på en artikel som saknar all kunskap om sakprosans utveckling och dess plats i det litterära kretsloppet”.
Månadens bubblare: USA-valet
December: Julen är stulen
Skådespelaren Allan Svensson dog den 17 november men odödliggjordes genom rollen som brevbäraren Gustav i komediserien ”Svensson Svensson”. I synnerhet i julavsnittets replik, där han frustrerat pekar på tv:n och grymtar: ”Vad är det där för jävla stolpskott, var är Arne Weisse!?”
Avsnittet har sänts i SVT på julafton sedan 2000 och är lika mycket en svensk tradition som det som scenen gestaltar: nordmännens raseri mot minsta misstanke att julen ska förändras – oavsett om det handlar om julmust, pepparkaksgubbar eller programledare.
I december fick vi tre färska exempel på att julen skulle vara stulen: först föreslog svenska stålbolaget SSAB på sitt intranät att man kan säga ”god helg” i stället för ”god jul”, för att inkludera även de anställda som inte firar högtiden. Trots att det bara var ett tips – och knappast ett påbud i kejsar Augustus anda – gick belackarna till storms. SD kallade det ”Ett svek mot vår egen kultur”, Aftonbladets Åsa Linderborg tyckte att SSAB ”inte ska lägga sig i hur arbetarna snackar med varandra”.
Därpå fick SVT:s julkalender kritik på Ivar Arpis blogg för att ”fira skuld” i stället för jul, eftersom programmet ansågs ersätta julens traditioner med berättelser om ett snösnålt klimathot.
Slutligen dömdes Nobelbankettens måltid korngröt ut, när Expressens Anna Gullberg – sedvanligt het på gröten – gav arrangörerna en släng av sleven: gästerna tvingades äta woke-mat! En modern kulturgröt! DN:s matskribent Elin Peters svarade med inlägget ”Typisk hjärngröt när Expressen avfärdar Nobelmenyn som ’woke’.”
Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.
Månadens siffra: 40
Så många år har gått sedan mordet på Catrin da Costa. Den nya dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” av journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom skildrade turerna runt utpekandet av två män, ”allmänläkaren” och ”obducenten”, som skyldiga.
Månadens citat: ”En Che Guevara-figur för den korporativa senkapitalismen”
Brian Thompson, vd för ett stort sjukförsäkringsbolag i USA, mördades. På många håll firades dådet och gärningsmannen. I DN skrev Björn af Kleen om hur den misstänkta mördaren Luigi Mangione blivit en politisk martyr som satt ljuset på försäkringsjättarnas övervinster.
