Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Den som följer medierna möter i dag ofta begreppet ”kristen nationalism”. Fenomenet är bekymmersamt, både i sin otydlighet och ur ett teologiskt perspektiv.

I Donald Trumps autokratiska bygge finns kristen nationalism med som en strömning. I Viktor Orbáns Ungern likaså. Likheten mellan dessa och andra varianter är att ”det kristna” är löst definierat och att det används i en konfrontativ berättelse mot tänkta hot, inom och utom landet.

Kärlek till ett land eller en plats är en annan sak. Uppskattning och tacksamhet för att få bo i ett fantastiskt land förutsätter inte nationalismens hårda gränsdragningar. Jag är själv djupt grundad i kärleken till Sverige och till det jag fått genom vårt land. Och nationalstaten behövs förstås för sådant som samhällsorganisationen och för upprätthållandet av de rättsliga strukturernas våldsmonopol.


Kyrkan bär en skepsis mot gränser som krymper människors frihet och möjligheter

Men den kristna teologin spjärnar emot när man försöker skriva in den i nationalismens berättelse. Jesus själv rörde sig i en kulturell miljö präglad av etnisk och religiös mångfald. Överraskande många av hans verk skedde i interaktion med människor som vi i dag skulle uppfatta som ”tillhöriga en annan religion” eller ”tillhöriga ett annat folk”. Berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk. 10:25–37) och kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1–42) är några exempel.

Så vitt jag vet finns det bara ett enda exempel i Bibeln på hur Jesus avstår från att hjälpa någon av etniska eller religiösa skäl – berättelsen om den syrisk-fenikiska kvinnan (Mark. 7:24–30). Men detta är också det enda exempel jag kan komma på då Jesus blir överbevisad och ändrar sig – och hjälper. Gränsen föll.

Av detta och många andra skäl är kyrkan en internationell rörelse. Kyrkan bär en skepsis mot gränser som krymper människors frihet och möjligheter. En ofullkomlig värld behöver naturligtvis gränser, men gränser ska hjälpa mänskligheten, inte stänga in den.

Det första skälet till svårigheterna att förena kristen tro och nationalism ser vi alltså i Jesu eget sätt att möta de människor som fanns omkring honom. Själv var han jude och fortsatte naturligtvis att vara det. Frimodigt predikade han och hjälpte alla som kom till honom – över de mänskliga gränserna.


Jag är tacksam och trosviss i min kristna tro, och behöver därför inte känna mig hotad av andra

Det andra skälet för att göra motstånd mot sammansättningen ”kristen nationalism” finner vi djupt inbäddat i den gamla kristna beskrivningen av Jesu natur: ”sann Gud och sann människa”. I tillbedjan stannar jag inför ”sann Gud”. Men ”sann människa” hjälper mig att flytta fokus från det kristna som särskiljande till det mänskliga, gemensamma. Det är just som ”sann människa” och inte som ”sann kristen” som Jesus presenteras i den gamla dogmen. Och definitivt inte som ”sann amerikan” eller ”sann svensk”. Eller som den danska teologen NFS Grundtvig uttryckte det: ”människa först, kristen sedan”. Gud har skapat oss till människor. Alla. Gränser finns och kulturella olikheter, och inget ont i det. Det är när det bli konfrontativt eller förtryckande som det blir problematiskt.

Jag är tacksam och glad över våra traditioner i Sverige, och på liknande sätt kan jag känna tacksamhet och glädje över min tro och dess tradition – utan att leda den i konfrontation med andra. Jag är tacksam och trosviss i min kristna tro, och behöver därför inte känna mig hotad av andra. Svenska kyrkans kyrkoordning uttrycker detta som en vilja: ”… att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”.

Det tredje skälet mot en kristen nationalism finner vi redan i de första kristnas tydliga motstånd mot att underordna sin tro under världsliga intressen. ”Vi ber för kejsaren, inte till kejsaren”, är den senare kristna traditionens sätt att sammanfatta detta.

Trots denna medvetenhet så finns det många tillfällen i både historien och nutiden när detta ändå sammanblandats. Resultatet har aldrig blivit bra.

Teologin gör alltså motstånd mot den form av klantänkande som nationalismen är, där lika söker lika i hård eller mjuk konfrontation med omgivningen, och där man tar till de kulturella redskap som finns, till exempel religion. Donald Trumps Magarörelses framfart är ett talande exempel. Den rörelsemöjligheten är inbyggd i nationalismens DNA, och vi har sett den vid en mångfald tillfällen i historien. Här behöver den kristna teologin vara tydlig i sitt motstånd.


Varje kristen behöver ställa sig inför Jesus och be om hjälp att se sina mänskliga och ideologiska val i ljuset av vem han är

Kan man då vara kristen och nationalist? Naturligtvis kan kristna kan vara kapitalister, socialister, nationalister, liberaler, och allt möjligt. Inte minst gör begreppens elasticitet att vi ska undvika att definiera ut varandra.

Dock, varje kristen behöver ställa sig inför Jesus och be om hjälp att se sina mänskliga och ideologiska val i ljuset av vem han är. Och då ser vi att vissa tankefigurer möter tydligt motstånd. Alla behöver vi brottas med detta. Jag själv gör det dagligen.

Den kristna tron betonar mänsklighetens samhörighet. Som det så vackert heter i en av nattvardens böner: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet – ett enda bröd och en enda mänsklighet”.

Läs mer:

Ola Larsmo: Därför kan Trumps tid vara början på ett nytt religionskrig i USA

Kristofer Ahlström: Den konservativa rörelsen går skallgång efter unga kvinnliga väljare

Share.
Exit mobile version