Dan Josefsson kritiserar i del tre av sin serie om fallet da Costa det utlåtande som jag gjort tillsammans med en barnpsykolog och i samråd med KI:s dåvarande professor i barnpsykiatri. Josefsson ger en fragmenterad och missvisande bild byggd på svepande antydningar, lösryckta uppgifter och hopp i tiden. Som svar på hans kritik vill jag presentera aktuella teorier om hur barn som ännu inte utvecklat ett språk kan minnas traumatiska händelser. För den som inte kan detaljerna om detta fall kan jag berätta att flickan var cirka ett och ett halvt år när hon eventuellt bevittnade styckande av en människokropp och drygt två och ett halvt år när hon började uttrycka sig i ord som kunde tolkas som uttryck för vad hon sett.
Ett barn som utsatts för trauma kan i regel beskriva detta i ord om det inträffat vid två och ett halvt till tre års ålder eller senare. Yngre barn, från cirka ett och halvt års ålder, tycks kunna lagra inre bilder eller andra sinnesintryck från traumat. Dessa bilder kan finnas kvar länge. När barnet utvecklat ett språk kan bilderna ibland uttryckas i ord, till exempel i samband med att något i dess liv väcker associationer till traumat. De verkar däremot inte kunna utvecklas till en sammanhängande berättelse.
Förmodligen behöver inte en enskild minnesbild vara som en stillbild utan kan vara som ett så kallat rörelsefotoman man tar med mobilkamera. Det är också möjligt att en minnesbild kan ”väcka” en annan så att man som utomstående kan få intrycket att det rör sig om samma tillfälle. Men för att omvandla dessa minnesfragment till en berättelse krävs en vuxen som försöker skapa sammanhang.
Ett annat uttryck för hur barn minns tidiga trauman kallas beteendeminnen. De utgörs av lekar som ofta på ett konkret sätt återspeglar vad barnet utsatts för eller bevittnat, rädslor som är knutna till händelserna och personlighetsförändringar.
Det viktigaste i en utredning av detta slag är vad barnet ursprungligen sagt eller lekt och vad som kommit fram spontant. För att barnet ska kunna sätta ord på en minnesbild krävs att den är aktiv i barnets inre. Att ställa frågor utan att det finns ett sådant sammanhang är näst intill meningslöst. Inför en utredning gäller det därför att skapa yttre förutsättningar som kan åstadkomma en aktivering av minnesbilden. Ett exempel är att barnpsykologen i det aktuella fallet tog med en kamera i lekmaterialet eftersom flickan under en period hade talat om att hon var rädd för ”fotografen”.
I de förhör med mamman som vi tog del av refereras ofta till att flickan först leker på ett sätt som kan ge associationer till minnesbilder och sedan utifrån detta gör korta kommentarer. Ett exempel är en återkommande lek där hon sitter och plockar bort armar och ben från en docka för att sedan säga: ”Någon har tagit bort tantens huvud.” ”Hon har inga ben. Dom är borta och hon kan inte gå.” (Det bör nämnas att Catrine da Costas huvud hade avlägsnats.)
Josefsson menar att mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar har negligerats av oss. Det stämmer inte
I materialet finns många exempel på barnets uttryck för våldsamma handlingar mot en människokropp och på att olika sorters verktyg använts i samband med dessa. Karakteristiskt är också att de utgörs av korta fragment och, som förväntat utifrån teorin, utvecklas de inte till en sammanhängande berättelse. Det fanns också många kopplingar mellan å ena sidan beteendeminnen som rädslor och lekar, och å andra sidan hennes formuleringar.
Josefsson menar att mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar har negligerats av oss. Det stämmer inte. Vi bedömde detta som uttryck för en god självreflekterande förmåga. Den kom också till uttryck i hennes formuleringar om hur hon valde att växla mellan olika förhållningssätt gentemot sin dotter när teman om våld kom upp.
Josefsson har gått igenom det omfattande bandinspelade materialet och inte funnit några uppgifter som talar för att flickan bevittnat en styckning. Det är vad man teoretiskt kan förvänta sig av ett sådant material där mamman aktivt arbetar med att ställa frågor till sin dotter för att få fram fler uppgifter. Hon gör detta med polisens bandspelare och med polisens ambitioner i ryggen. Det är inget som hon ska kritiseras för.
En fallbeskrivning från 2006 från en grupp välmeriterade forskare i USA kan ses som en illustration av den teoretiska modellen om tidiga minnen och som en prototyp för att förstå flickan i da Costa-fallet. Att traumat är väl dokumenterat och att flickan i detta exempel inte tycks ha talat med vuxna om vad som hänt gör att omständigheterna liknar ett experiment.
Det är uppenbart att ett minne hade aktiverats
Rachel upplevde vid drygt ett och ett halvt års ålder hur hennes pappa dödade hennes mamma. Han slog sig in i lägenheten genom ett fönster. Mamman flydde med Rachel in till en granne. Pappan slog in dörren till grannen och sköt mamman till döds. Mamman höll sin dotter i famnen varför Rachel föll till golvet. Efter det försökte pappan döda grannen som dock överlevde och kunde vittna om händelserna. Han flydde efter dådet och tog sedan sitt eget liv. När polisen kom till platsen låg Rachel gömd bakom en stol och var täckt av mammans blod.
Efter en kort tid i ett jourfamiljehem växte Rachel upp hos sin mormor som adopterade henne. Mormodern valde att aldrig prata med henne om mammans död. Rachel var under tiden efter mordet förändrad till sin personlighet, blev sorgsen och ängslig. Hon gick tillbaka i sin utveckling. Hon reagerade kraftfullt på blod och på mormors röda kappa.
Långt senare, då Rachel var fyra år, följde hon med på ett amerikanskt nationaldagsfirande. När ett fyrverkeri avlossades skrek hon ”stop shooting my mommy” och började gråta hejdlöst. Det är uppenbart att ett minne hade aktiverats, sannolikt av ljudet från fyrverkeriet.
Sammanfattningsvis kan sägas att den fortsatta vetenskapliga kunskapsutvecklingen gett ytterligare stöd för de slutsatser och den bedömning vi gjorde i da Costa-fallet. En annan fråga är om slutsatserna kan tillmätas betydelse inför domstol. I detta fall valde kammarrätten (som fastställde beslutet att läkarna inte skulle få behålla sina legitimationer) att inte väga in vår bedömning i de avgörande domskälen.
Läs mer:
Johan Croneman: SVT-serien om styckmordet på Catrine da Costa är ren skräck