Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Den 28 juli hade Anders Wijkman en artikel i DN ”När Europa brinner borde klimatkrisen bli den viktigaste frågan i höstens val”.
Budskapet känns igen. Det är illa ställt på vår planet, därför krävs omedelbara åtgärder, och så en slutkläm om att politikerna måste vara modigare. Värdefullt, men med övertro på möjligheterna till snabb förändring. För av alla de problem som mänskligheten har ställts inför passar klimatförändringar den mänskliga psykologin allra sämst.
Kanske vill någon invända och framhålla hanteringen av den första planetära gräns som överskreds: uttunningen av ozonlagret. Men det problemet passade vår psykologi bättre. Utsläppen av freoner från sådant som kylskåp skadade lagret av ozon, vilket ökade risken för cancer. Men freonet kunde ersättas med andra gaser, och det så kallade ozonhålet började minska.
Här var det relativt lätt att skapa motivation. Beslutsfattarna riskerade att själva drabbas, så här fanns en egoistisk motivation, och lösningen var teknisk. Men för att ändra sådant som minskande biologisk mångfald krävs förändrat levnadssätt, vilket är svårare att åstadkomma än att ersätta en teknik med en annan. Och motivation till att vidta åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser kan inte bygga främst på egoistisk motivation eftersom åtgärderna inte får en märkbar effekt i det egna livet.
Det är snarare en solidaritetstanke med kommande generationer som gynnar åtgärder som minskar själva utsläppen.
Wijkman verkar dessutom tro att mer påtagliga effekter av klimatförändringarna – i detta fall de pågående bränderna i Europa – ska leda till fler åtgärder. Här finns ett missförstånd.
Filosofen Stephen Gardiner påpekar i ”A perfect moral storm. The ethical tragedy of climate change” att ett allt sämre klimat mycket väl kan leda till motsatsen. När effekterna blir mer påtagliga kan vi bli så upptagna av anpassningsåtgärder att vi inte blir mer, utan mindre, motiverade till förebyggande åtgärder.
Dessutom kritiserar Wijkman dagens ekonomiska system, vilket är relevant. Men det är svårt att se att det går att ändra inriktningen på ökande BNP till en ekonomi som främjar hållbarhet, utan ändrade värderingar. Historikern Luke Kemp menar i ”Goliath’s curse. The history and future of societal collapse” att när vi blev bofasta uppkom en kamp inte bara för att få det materiellt bättre, utan även en kamp om att få status genom konsumtion av dyrbarheter och skaffa sig rikedom för att imponera på andra.
Denna statusjakt pågår i dagens samhälle, där flertalet förväntar sig att få öka sin privata konsumtion. Och en värld med tio miljarder människor där nästan alla vill ha mer pengar lär bli svår att förena med hållbarhet.
Utan ifrågasättande av vikten av ökande privat konsumtion hos världens över- och medelklass, är det därför svårt att införa någon annan form av ekonomiskt system än dagens tillväxtekonomi, för det är den som lovar mer pengar. Och en sådan förändring av värderingar kommer att ta tid.
Att åberopa mod hos politiker hjälper alltså föga så länge det inte finns en större förändringsvilja i bredare befolkningslager. För politiker vill både bli valda och omvalda. Och kan därför bara gå före i begränsad omfattning.
Trots allt tal om hållbarhet, är något sådant samhälle är inte på gång, och kanske kommer vi aldrig dit. Men att försöka, det vore en ärofull uppgift för dem som vill ta sig an den största utmaningen som finns i dagens samhälle. Och om värdet av en sådan planetskötarrörelse kanske Wijkman och jag kan vara överens.
Läs mer:
Jonna Bornemark: Det behövs en politik som vågar se vår existentiella kris
Hon gör kläder om klimatförändringarna: ”Inte här för att moralisera”
