Nästan ett halvt sekel har förflutit sedan Christopher Lasch, i ”The culture of narcissism”, lyfte fram den själlösa narcissistiska självcentreringen som vår tids dominerande psykologiska paradigm. Bokens titel blev ett begrepp i sig, en samlande rubrik över ekonomiska och sociala förändringar som svept över världen med tilltagande intensitet under efterkrigstiden.
Det mest iögonfallande vid en omläsning av boken är hur förutseende Lasch var i sin analys av samtiden. De tendenser han identifierade – extrem individualism, frånvaro av framtidstro, reträtt från politiken in i det privata, upptagenhet av ”personlig utveckling” och självoptimering, grunda pseudorelationer som ersättning för en intimitet som inte längre upplevs som möjlig, och frenetisk materiell konsumtion som livsinnehåll – befann sig vid tiden för bokens publicering ännu på ett tidigt stadium. Narcissismen, framhöll Lasch, är en psykologisk anpassning till det kapitalistiska samhället i dess sena, hedonistisk-konsumistiska fas, till det han beskrev som ett tillstånd av ”social krigföring” i vilket inga gränser erkänns för individens egennyttiga strävan.
Filosofen Byung-Chul Han har i ett flertal böcker de senaste åren beskrivit hur den utveckling som Lasch iakttog har fortsatt att intensifieras under de efterföljande decennierna. Följden är en genomgripande ”relationsfattigdom”, ett utslag av ”den andres erosion, som just nu äger rum på alla livsområden och går hand i hand med självets tilltagande narcissifiering”. Den andres erosion, tillståndet av postsocial förvittring – så sammanfattas kärnan i narcissismen.
Den som mer än någon annan har kommit att symbolisera och personifiera den narcissistiska kulturen är naturligtvis Donald Trump, med början redan under hans tid som självglorifierande fastighetsmogul på 1980-talet, i skenet från fåfängans fyrverkerier, och i ännu högre grad nu, i en mer hotfullt olycksbådande tappning, som president i ett USA där det auktoritära oligarkväldet konsolideras.
Journalisten Tony Schwartz, som på 1980-talet spökskrev ”The art of the deal” åt Trump, har berättat om hur Trump under hela den tid arbetet pågick ringde honom nästan varje kväll för att berätta om någon påstådd enastående framgång han haft samma dag: en fantastisk deal han gjort, en ömklig motståndare han triumferat över och förödmjukat. Hans behov av att stå i centrum för uppmärksamheten tycktes bottenlöst. Schwartz drog två lärdomar av de månader han vistades i Trumps närhet. Den första handlade om den fördel det innebär att vara samvetslös i en värld där de flesta andra följer sociala normer. Den andra var att ingenting som vi får från yttervärlden någonsin kan ersätta det vi saknar på insidan.
På vilket sätt fungerar narcissismen – betraktad inte som psykiatrisk diagnos utan som en allmänmänsklig tendens, kraftigt förstärkt i en narcissistisk kultur – som en anpassning till den oavlåtliga konkurrensen i varusamhället?
Narcissismens jordmån ligger i den drabbande kontrasten mellan fostertidens omslutande trygghet och den hjälplöshet som inträder med födelsen, det ”ontologiska sår” som uppstår med den ursprungliga separationen. Medvetenheten om oss själva som separata från andra, existentiellt utlämnade och behövande, medvetna också om vår dödlighet, skapar det grundstråk av ångest som hör till människans lott.
Som filosofen Anselm Jappe konstaterar representerar födelsen ”en plötslig övergång till ett fullständigt annorlunda tillstånd. Tillfredsställelsen av behov är inte längre omedelbar eller garanterad, utan den kan inträffa eller utebli, eller inträffa med fördröjning. Det förefaller uppenbart att varje fördröjning i tillfredsställandet av det nyfödda barnets behov upplevs av barnet som ett hot mot den egna överlevnaden och utlöser ångestattacker”.
Ingen av oss minns hur vi upplevde tillvaron i livmodern eller under den första tiden efter födelsen; vi kan bara spekulera. Men som Jappe också framhåller är det lätt att ”föreställa sig att [tillvaron i livmodern] innebär ett liv utan spänningar eller smärta, ett tillstånd av oavbruten salighet. Vi kan likaså föreställa oss att idéer om paradiset och guldåldern – så närvarande i alla kulturer och alltid belägna i tidens början eller, riktigare uttryckt, före begynnelsen av historisk tid – representerar mytologiska omvandlingar av detta paradisiska tillstånd som varje människa har upplevt, eller som de bevarar ett vagt minne av efter den brutala utdrivningen ur moderns sköte”.
Narcissismen är därför, i sin essens, ett försvar mot de mänskliga livsvillkoren – en fantasi om sammansmältning som upphäver den ursprungliga separationen. Det är detta som psykoanalytikern Janine Chasseguet-Smirgel kallar ”Illusionen” med stort i: en flykt in i narcissistisk omnipotens, i en fantasi om perfektion, ett upphävande av livets smärta, av alla känslor av skam, otillräcklighet, maktlöshet och sårbarhet. Illusionen, den djupa längtan efter ett återskapande av det ursprungliga bristfria tillståndet i livmodern, sammansmältningen med moderns kropp, finns som en känslomässig underström hos alla människor, betonade hon.
Narcissismen är, uttryckt på annat sätt, en fantasi om att inte behöva någon, att vara helt och hållet självförsörjande. Men ironin är att beroendet av andra är fullständigt – i rollen som de som ska bekräfta den omnipotenta självbilden, den illusoriska behovslösheten. Det måste finnas andra i narcissistens närhet som tar på sig hans svaghet och maktlöshet och bär dessa skamfyllda tillstånd åt honom, för att han inte ska destabiliseras. Raseriet när någon ifrågasätter, kritiserar eller utmanar hans verklighetsuppfattning är en reaktion på den skam som rörs upp när grandiositeten punkteras, och som andra då måste förödmjukas eller skrämmas till att själva känna i narcissistens ställe.
Men illusionerna om perfektion och osårbarhet köps till priset av ett liv i vilket kärlekens ansikte förblir bortvänt. Den inre världen är obefolkad, ödsligt tom, utan närvaro av ett levande Du. Livsdilemmat för narcissisten är bristen på kärlek, hjärtat som svälter inuti bröstet, men svaret söker han där ute, i framgång, berömmelse, rikedom och makt. Den känsloekvationen kan aldrig lösas, men jakten på en lösning blir den hopplösa livsuppgiften. Inget barn föds hungrigt på makt, status och berömmelse; dess första impuls är kärlek, riktad mot världen. Först när möjligheterna till ett kärleksfullt relaterande till världen har stäckts eller försvårats i tillräcklig grad blir den narcissistiska reträtten, in i illusioner om osårbarhet och behovslöshet, ett tvingande alternativ.
Det som är nytt sedan Lasch presenterade sin analys är auktoritarismens breda återkomst i västvärlden. Det finns en naturlig förbindelse mellan narcissism – i dess svårare, maligna form – och politisk auktoritarism. Den grandiosa narcissisten upprättar det som också har beskrivits som ”hegemonisk subjektivitet”, det vill säga med plats för bara ett subjekt, ett perspektiv på verkligheten, och med andra i rollen som objekt, instrument för narcissistens behov. Men lydnaden och underkastelsen ger också följaren något i gengäld.
Den auktoritära ledarens följare erbjuds möjligheten att, genom blind lojalitet och anpassning, själva få del i hans omnipotens och ingå i sammansmältningen, i illusionen om att den ursprungliga separationen, och den existentiella sårbarhet som följde med den, kan upphävas. Gruppidentiteten, och den massiva idealiseringen av ledaren, lindrar smärtan i en atomiserad tillvaro, i den maktlösa upplevelsen av att de egna livsomständigheterna inte går att påverka.
Trump har skickligt lyckats marknadsföra sig som den som ska ge revansch och upprättelse åt breda folklager som gått förlorande ur de senaste decenniernas ekonomiska omvälvningar, som sett sin trygghet raseras. Samtidigt som han, helt riktigt, inskärper hos sina anhängare att ”systemet är riggat” mot dem och därmed ger dem ett erkännande, så är hans egentliga funktion att avleda deras rättmätiga missnöje från samma system och i stället rikta om det mot sociala syndabockar. Det blir hans egna väljare, inte miljardärerna som befolkar hans regering, som får betala priset för nedmonteringen av statsapparaten och de planerade skattesänkningarna, kraftfullt riktade mot den rikaste minoriteten, på 4 500 miljarder dollar.
Den nya auktoritarismen avviker från sina historiska föregångare genom sitt betonande av individens frihet. Peter Thiel, en av techmiljardärerna bakom Trump, har öppet deklarerat sin uppfattning att demokrati inte är förenligt med frihet. Det stämmer förstås, om vi med ”frihet” menar det narcissistiska subjektets frihet att slippa ta ansvar för något eller någon annan än sig själv och sina pengars förmerande. Demokratiskt beslutad fördelningspolitik innebär, i det perspektivet, en oacceptabel kränkning av oligarkens mänskliga rättigheter.
En av de kusligaste iakttagelserna Lasch gjorde handlade om den narcissistiska oförmågan att identifiera sig med eftervärlden, att känna sig som del av historien och den mänskliga ödesgemenskapen. I världens rikaste och mäktigaste land reduceras nu politiken, i ett slags nihilistiskt rus, till en ursinnig jakt på kapitalförmering under den tid som planeten fortfarande är beboelig. Drill, baby, drill!
Tor Wennerberg är psykolog och författare
