Det är en vanlig förmiddag på UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien i början av tjugohundratalet. Jag är antagen till diplomatprogrammet och är under några månader placerad på enheten för att lära mig hur man arbetar här. En hyperkvalificerad praktikant med dubbla examina, fyra språk och ett år med OSSE i Bosnien bakom mig. Förvirrad och överväldigad över att faktiskt befinna mig i utrikesförvaltningens väl upplysta hjärta.
Jag är så oerhört mån om att göra rätt, vara rätt. Jag iakttar noga hur de andra klär sig, klär mig i exakt samma duvblå skjortor och vinröda slipsar som mina kollegor, lär mig samma dröjande tonfall som dem. Jag lever med en stark känsla av imposter syndrom (den obefogade rädslan av att avslöjas som inkompetent).
Den förmiddagen på UD mejlar jag med svenska ambassaden i Moskva. De vill veta något och jag tar fram informationen och skriver tillbaka. Jag känner mig rätt duktig.
En stund senare dyker min enhetschef upp i dörröppningen. Han är en djupt respekterad kremlolog som med sin torra, analytiska framtoning och grafitgrå kostym förkroppsligar den svenska förvaltningens ideal om den rationelle tjänstemannen, solid som svensk granit.
Moskva har hört av sig.
Ambassaden har kontaktat min chef på grund av mejlet jag nyss skickade. Jag ville vara hjälpsam och skrev ut diarienummer till en rapport och sände mejlet okrypterat. Det borde jag inte ha gjort. Nu är uppgiften röjd. Man måste räkna med att ryssarna lyssnar på allt, förklarar min chef med låg röst.
Jag nickar.
Jaha, det var ju tråkigt det här, säger han torrt.
Det ilar i mig. Av ren klantighet har jag gett det ryska spionaget en liten present, en pusselbit i den ständigt pågående kartläggningen av Sverige. Jag vill bara vaporiseras, vädras ut genom springan i fönstret. Jag har gjort bort mig.
I den plågsamma skammen kom insikten om hur beroende jag var av mina kollegor. Stora, slutna organisationer odlar ofta en stark gruppidentitet, som kan vara lika varm för den som är invigd som toxisk för den som utesluts. Ingenstans är det så tydligt som på UD.
En diplomat rör sig hela livet i samma yrkesbanor. Du kanske ”lånas ut” några år till Must eller FRA, men UD är där du hör hemma. Att vara diplomat är ditt liv (jag är undantaget som bevisar regeln: när jag lämnade UD sa personalavdelningen att jag var den förste som sagt upp mig för att skriva romaner; kollegorna kallade det ”modigt”, ett annat ord för helt vansinnigt). Du lever som i en stor familj där du har dina vänner och dem som förstår din märkliga, kringflackande tillvaro.
Men du är samtidigt väldigt sårbar för vad kollegorna tycker och tänker om dig. Du vill absolut inte bli sedd som ett problem. Du ska vara duktig, ingen liten dumskalle. Det fanns personer som alla himlade med ögonen åt, men också de som man inte riktigt litade på. Vem du är och hur din karriär kommer utvecklas avgörs i andras ögon. Rädslan för att inte bli betrodd, inte riktigt släppas in i de förtroliga samtalen, är en reell skräck, och den kan vara förintande.
Är man dum nog att skicka diarienummer i öppet mejl till ambassaden i Moskva får man känna av den blicken, men det går över. Om du förråder ditt land däremot, om du sviker alla – om så bara genom att skicka en dickpic till ryska politiker i Duman – ja, då riskerar du en social död.
Jag råkar sitta i möte med Tobias Thyberg timmen före hans utnämning. Den 8 maj förra året är jag på UD tillsammans med en gäst, en ung människorättsförsvarare från ett land i öst som jag har bjudit in till Stockholm.
Rummet är fullt av handläggare. Enhetens chef Tobias Thyberg leder mötet. Kunnig och engagerad, blixtsnabb i tanken. Jag tänker att det här är det UD som jag ibland saknar. Thyberg förklarar efter en stund att han tyvärr behöver lämna mötet i förtid, och reser sig.
Någon timme senare kommer nyheten: han är Sverige nye nationelle säkerhetsrådgivare – men redan samma natt har han lämnat tjänsten.
Det beror på nakenbilder som har skickats. Bilden på Thybergs kön spåras till en krypterad mejladress som står under falskt namn. Det är från den adressen som bilden har spridits till medier (bland annat Dagens Nyheter), men också, och ännu allvarligare, till ryska politiker. Den som har gjort detta måste ha kopplingar till Thyberg och därmed till UD.
Tre dagar efter Thybergs avgång griper Säkerhetspolisen en annan diplomat i en våldsam stormning av hans hem. Många kopplar ihop händelserna men oavsett frågan om skuld är det en fullständig katastrof för den gripne diplomaten. Att bli anklagad för spioneri, för att ha svikit och skadat sitt land, är en diplomats värsta mardröm. Kort efter att han släpps ur arresten tar han sitt liv.
Även om anklagelserna mot honom skulle visa sig grundlösa vore hans liv sönderslaget. Föreställ dig, du kommer alltid att betraktas med skepsis. I mångas ögon förblir du misstänkt. För kan man verkligen lita på någon som har anklagats för spioneri? Nej, du kommer aldrig att kunna rentvå dig, inte helt. Den skammen är intensiv, den kan bli dödlig.
Den förrförre nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm verkar däremot inte ha lidit av någon förintande skam. Han strödde mobiler och hemliga rapporter omkring sig som konfetti, och det blev ju fel, visst, det blev pinsamt. Men han tyckte mest synd om sig själv för att jobbet hade varit så tufft, och ville ”ge sin bild”. En relativ skamlöshet som kommer av att han heller inte var en del av UD, och alltså inte bunden till deras gruppidentitet och särskilda hederskodex.
Den där förmiddagen för länge sedan när enhetschefen stod i mitt rum, ilade rädslan i mig. Din klant. Imposter. En allt genomsyrande skräck rann genom mig, från och med nu skulle man titta snett på mig, tänkte jag, som ett problem, som någon som egentligen inte borde vara på departementet.
Det var inte så farligt, visade det sig. Förseelsen var ringa. Dessutom hade ingen riktigt talat om för mig hur man kommunicerade med vår ambassad i Moskva. Jag var förlåten.
Men för en sekund kände jag bråddjupet. Jag minns det än.
Läs mer om diplomaten som blev anklagad för spioneri. Och läs debattartikel om Thybergs dickpics.
