Som så ofta börjar det med en fallolycka: 77-åriga Françoise ramlar i sin våning och kan inte ta sig upp. Till sist lyckas hon släpa sig till telefonen och ringa efter hjälp. Hon läggs in på sjukhus och får all upptänklig hjälp, men utan framgång. Sex veckor senare är hon död.
Om detta handlar Simone de Beauvoirs bok ”Une mort très douce”, som 1965 kom i svensk översättning med titeln ”Avled stilla” och nu föreligger i nyutgåva på Lind & Co. Till formen är det en blandning av rapportbok, intellektuell essä och levnadsteckning, allt på 118 koncentrerade sidor. Stilen är klar och kärv som en oktobermorgon. I memoarerna från samma tid kunde de Beauvoir bli mångordig och omständlig, men ”Avled stilla” är avskalad och ren. Jean-Paul Sartre lär ha ansett att det var hennes bästa verk.
Det kommer ett ögonblick i varje människas liv då hon blir medveten om att hon oåterkalleligen har passerat en viss gräns. För hennes egen del kom den insikten mellan 50 och 54 års ålder
Vid bokens tillkomst var Simone de Beauvoir 56 år och hade uppmärksammade titlar som ”Det andra könet” och ”Mandarinerna” bakom sig. Hon var mitt uppe i sin stora memoarsvit, vars senaste del hade orsakat visst rabalder. Inte, som hon trott, genom att hon uttryckte sitt ursinne över Algerietkrigets fasor och de brott som begicks i Frankrikes namn. (Hon konstaterade senare att ”tortyren och massakrerna redan var en gammal fråga som inte intresserade någon”.) Däremot hade hon talat uppriktigt om ålderdomen och det väckte anstöt.
Till och med de som brukade uppskatta klarspråk ville inte veta av att Simone de Beauvoir kände sig gammal. Men, skriver hon, det kommer ett ögonblick i varje människas liv då hon blir medveten om att hon oåterkalleligen har passerat en viss gräns. För hennes egen del kom den insikten mellan 50 och 54 års ålder. Ålderdomstemat var alltså redan på tapeten när modern blev sjuk.
På sköterskornas rekommendation går hon för att köpa korta nattlinnen, det underlättar hanteringen. ”Ni menar baby-doll?” säger butiksbiträdet
Simone de Beauvoirs förhållande till sin mor var komplicerat. I levnadsteckningarna framstår Françoise som en representant för en konventionell och klaustrofobisk liten värld, någon att ta spjärn mot och frigöra sig ifrån. Hon var fromt troende och gifte sig ung med siktet inställt på ett liv som högborgerlig hemmafru. Äktenskapet kantades emellertid av besvikelser, pengarna tog slut och relationen till de två döttrarna kantrade när de kom i tonåren. Som lillasystern Hélène sammanfattade det: ”Hon ville leva genom oss, men hon ville också att vi skulle leva för henne. Och det ville inte vi.”
Men efter fallolyckan blir modern återigen centrum för sina döttrars uppmärksamhet. Simone sover över på sjukhemmet, baddar sin mors panna med eau de cologne, kammar hennes hår. Hon matar henne sked för sked med puréer och kompotter. På sköterskornas rekommendation går hon för att köpa korta nattlinnen, det underlättar hanteringen. ”Ni menar baby-doll?” säger butiksbiträdet och visar på kortkorta pastellnattlinnen med rysch och volanger.
Döttrarna och läkarna bestämmer sig för att inte berätta att det är obotlig cancer. Den gamla tror att hon har haft bukhinneinflammation och är på bättringsvägen
Till en början ser det ganska ljust ut. Lårbensfrakturen är okomplicerad och kommer att läka med tiden. Men snart visar det sig att hon också har tarmproblem. Man opererar och finner en enorm tumör. Döttrarna och läkarna bestämmer sig för att inte berätta att det är obotlig cancer. Den gamla tror att hon har haft bukhinneinflammation och är på bättringsvägen. Alla andra vet att hennes tid är utmätt. Läsaren får själv begrunda huruvida den beska sanningen eller lögnens sockerpiller är att föredra.
I sin svenska översättning har titeln fått en något ironisk klang: ”Avled stilla” leder tanken till dödsannonsernas klichéer, den tillrättalagda och uppvisningsbara versionen av livets slut. Simone de Beauvoir vill visa vad som finns därunder, sjukdomen och åldrandets elände. Hon observerar sjukhusrutinerna, patientens utsatthet, läkarna som sveper in i en air av överlägsen självsäkerhet. Hon noterar tecknen på kroppens förfall – ansiktets förändringar, en blåsvullen arm, en behållare för urin under sängen. Men när modern får nya bandage vänder hon bort huvudet, och under omläggningen av operationssåret lämnar hon rummet. När systern av misstag får se såret faller hon förfärad ihop. ”Jag såg mammas mage!” Där finns en gräns inskriven, i texten såväl som för döttrarnas omsorg: de handskas inte med kroppen.
I stället belyser de Beauvoir döendets moraliska problem. Gör de rätt som hemlighåller moderns tillstånd? Är det rätt att hålla liv i en döende människa? Själv tror sig modern ännu äga en skärva av framtid, och den klamrar hon sig fast vid. Hela livet har hon varit troende katolik, men nu vill hon inte träffa prästen och de fromma vännerna skickar hon iväg. Hon vill inte ens be. Dottern, vars ateism en gång gjort henne så upprörd, tolkar hennes motstånd: ”Hon visste vad hon borde ha sagt till Gud: ’Bota mig. Men ske din vilja – jag finner mig i att dö.’ Hon fann sig inte. I denna stund av sanning ville hon inte uttala falska ord.”
Kampen är förstås tröstlös. Operationssåret läker inte. Modern kan knappt äta, har ont, får morfin. Hon bönar: ”Ni får inte lämna ut mig åt vilddjuren!” Till sist är det över. Mot slutet gläntar boken mot ett iskallt faktum – alla de gamla och sjuka som ensamma måste stirra in i dödens svarta sol.
Några kritiker upprördes över att hon ”gjorde anteckningar” vid en dödsbädd, men det avfärdade de Beauvoir i sina memoarer: vissa erfarenheter behöver man inte nedteckna för att de ska ristas in i minnet
Simone de Beauvoir har berättat att hon insåg att hon måste skriva om moderns död några dagar efter begravningen. Boken skrev hon sedan i ett svep, och nästan varje natt drömde hon om sin mor. Den kom ut på Gallimard 1964 och fick enligt henne själv övervägande positiv respons, inte minst från läsarna som skickade mängder av brev. Några kritiker upprördes över att hon ”gjorde anteckningar” vid en dödsbädd, men det avfärdade de Beauvoir i sina memoarer: vissa erfarenheter behöver man inte nedteckna för att de ska ristas in i minnet, konstaterar hon.
Ålderdomstemat fortsatte att intressera henne. Hon försökte behandla det i romanform men var inte nöjd med resultatet. I stället gav hon sig i kast med en essä om gamla människor, en pendang till ”Det andra könet”, där hon ville avmystifiera åldrandet och lära känna sin egen situation. Det blev ”Ålderdomen” som kom 1970. Därefter följde flera år som präglades av livskamraten Sartres tilltagande sjukdom och oförmåga att arbeta. Efter hans död redogjorde hon för hans sista år i ”Farväl till Sartre”, också det en bok om åldrandets villkor.
Av dessa skrifter är ”Avled stilla” den mest gripande och angelägna. Det uppriktiga anslaget klingar visserligen annorlunda i dag än för 60 år sedan – det är inte längre någon bedrift att tala öppet om personliga erfarenheter. Men bokens kraft springer snarare ur den uppmärksamhet de Beauvoir riktar mot modern och hennes situation. Med sin osentimentala prosa vidgar hon det privata till allmän angelägenhet.
Modern, hon som en gång var barndomens härskarinna, förvandlas till en hjälplös spillra, blir någon man måste ta hand om. Det har man kanske inte lust med, eller tid, men det måste ändå göras
Inte minst skildrar hon hur ålderdomen förändrar ansvarsförhållandet mellan barn och förälder. Modern, hon som en gång var barndomens härskarinna, förvandlas till en hjälplös spillra, blir någon man måste ta hand om. Det har man kanske inte lust med, eller tid, men det måste ändå göras, eftersom alternativet är att överge en anförvant i utsatthet och nöd.
Små barn och sjuka gamlingar delar privilegiet att inte klara sig själva. Indirekt behandlar ”Avled stilla” något av det som utmärker en vuxen människa: förmågan att sätta det egna åt sidan, rycka in, fatta beslut, utgå från vad som blir bäst för alla. Under läsningen befinner man sig som i sällskap av en klartänkt och förnuftig vän, någon som kan drabbas av sinnesrörelse utan att för den skull kapsejsa i känslosamt kaos.
Så lyckas Simone de Beauvoir med det som hon uppfattade som en av litteraturens väsentliga och oersättliga uppgifter: att överbrygga den ensamhet som är allas lott, och som gör oss till främlingar för varandra.
Läs mer:
Lydia Sandgren: Jag är inte rädd för att AI-terapi ska göra mig arbetslös
Intervju med romanaktuella Lydia Sandgren
