I det amerikanska presidentvalet erhöll den kandidat som tecknade immigranter på det mest rasistiska vis och nu planerar att köra ut dem, massivt stöd i stater som Kentucky och Oklahoma. Det är en historiens ironi, för just från dessa platser i den amerikanska geografiska och socioekonomiska periferin kom de hundratusentals utblottade immigranter som tvingades lämna allt bakom sig när förödande sandstormar – The Dust Bowl – svepte över den amerikanska mellanvästern under nästan hela 30-talet och utplånade väldiga arealer jordbruksmark.
Det var till Kaliforniens fruktodlingar som de utblottade immigranterna tog sig för att finna arbete. Men där blev de utnyttjade och förnedrade av hänsynslösa fruktodlare och en ordningsmakt försvuren åt kapitalet. De blev kända som okies och skälldes för att vara smutsiga, ohederliga och oönskade. Det är främst genom Nobelpristagaren John Steinbecks episka roman ”Vredens druvor” från 1939, som eftervärlden känner till och minns katastrofen. Boken blev en omedelbar succé, 400 000 ex såldes första året och belönades året därpå med Pulitzerpriset. Otroligt nog hade Hollywoodfilmen med samma namn premiär det året. Såväl John Fords film som Steinbecks roman har förblivit ikoniska klassiker.
Nu har denna ekologiska och sociala katastrof dramatiserats på Dramatens stora scen. Det är berömvärt att nationalteatern tar sig an ett så aktuellt ämne som jordbrukskris, matjordens försvinnande och den migration som följer i dess spår. Men i Dramatens uppsättning får dramat en tidlös karaktär genom scenografi och kostym, flera recensenter nämner rymdeposet ”Dune”. Det är synd, för trots att Steinbeck strösslar frikostigt med bibliska allusioner är han främst den skarpe reportern, det var när han – själv från Kalifornien – som journalist bevakade förhållandena i flyktinglägren, som han fick upp ögonen för ämnet i hela sin tragik och sedan skrev sin tegelstensroman på journalistiskt fem korta månader.
Steinbeck nagelfar kapitalismen, statsbyråkratin och det industriella jordbrukets hänsynslösa utplånande av såväl jord som jordbrukare. Det är ett brännande dagsaktuellt ämne, men kopplingen mellan förödelsen av jorden och jordbrukarna och flyktingkriserna står sällan på det offentliga samtalets dagordning.
Kentucky och Oklahoma är också hemvisten för den nu blivande vicepresidenten JD Vance, vilken i sin bästsäljande bok ”Hillbilly elegy” målar livet där i mörkaste färger och kritiserar sin egen bakgrund, lågutbildade inskränkta män som fastnat i en destruktiv hederskultur. Dumma satar som inte, likt honom själv, gjort en klassresa från periferin till Harvard, Wall Street och nu till toppen av USA:s pyramid.
Men från Kentucky härstammar även Vances absoluta motsats i precis allt, och framför allt i synen på den amerikanska landsbygden och dess folk. 90 år gammal står författaren, poeten, essäisten, bonden, civilisationskritiken och aktivisten Wendell Berry ännu rak, en levande symbol för motståndet mot vad han kallar den industriella fundamentalismen.
Berry föddes mitt in i den förödande krisen för amerikanskt jordbruk under 30-talet och liksom Vance lämnade han Kentucky för en strålande karriär som poet, författare och akademiker i New York och Paris. Men trettio år gammal beslutade han att återvända till Kentucky och leva som bonde. Från sin horisont i det mest perifera USA har Berry under sex decennier sänt ut anklagelser mot och varning för upprotandet av det amerikanska familjejordbruket, mot förlusten av kunskap om och tillhörighet till en plats. 1977 slog Berry igenom stort med ”The unsettling of America”, som i dag har amerikansk klassikerstatus.
Berry brukar nämnas i samma andetag som Henry David Thoreau, vilken han liknar i moralisk resning och litterärt inflytande. Där kampen mot slaveriet var den centrala moraliska frågan för Thoreau och hans tid, är det för Berry mer komplexa system som det är ett moraliskt imperativ att motsätta sig, utarmandet av jorden och de lokala samhällena. Och i förlängningen dess koppling till det militärindustriella komplexet. Berry pekar på att militarismen i USA har en fortsättning på hemmafronten i kriget mot naturen. På samma sätt som moderna krig leds av befälhavare som är geografiskt långt borta från slagfältet med dess ofattbara våld, så gör de stora agrarkonglomeratens geografiska avstånd från jorden och de som arbetar med den, att de kan begå massivt våld mot jorden och människorna. Det är denna geografiska och moraliska förskjutning som är det industriella samhällets själva motor. Den tar inte ansvar för platsen.
Berry är den store försvararen och förespråkaren av platsen, av förankringen till och intimiteten med det lokala. Från den plats han gör till sin, bondgården i Henry County, Kentucky, hämtar han sin tillhörighet i världen, det är en hemvist som inte bara är djupt personlig och praktisk utan samtidigt ideologisk och om man så vill religiös.
Berry går till storms över ödeläggelsen av lantligt liv för vad som sägs vara ekonomisk nytta. Mekaniseringen, tekniken och kemikalierna har sagts tjäna jordbruket och föda världen och göra bonden mer konkurrensmässig. Men Berry köper inte den grundläggande premissen, för när man strävar efter att göra bönderna mer konkurrensinriktade måste man, menar han, fråga sig: Gentemot vem? ”Vi tvingas svara: mot andra bönder, hemma och utomlands.” I ekonomin talas om vinnare och förlorare som om detta vore en naturlag. Förlorarna packas samman till avskräde, likt industriavfall. Men om allt är cirkulärt i naturen är det så också i samhället, och vad sker med då med ”avskrädet”?
Det finns inga gränser för den skada och det lidande som ligger i denna beredvillighet att se förlorarna som en normal ekonomisk kostnad, skriver Berry. Faran med konkurrensen som ideal är att den varken förespråkar eller förutsätter några gränser. Den föreskriver helt enkelt sänkta kostnader och högre vinster till varje pris. Den tvekar inte inför att förstöra livet för en familj eller ett lokalt samhälle. Den ställer granne mot granne lika beredvilligt som den ställer köpare mot säljare. Det är också skälet till att den av människan skapade ekonomin som ses som gränslös, alltid ställs mot naturen som ju har sina begränsningar.
I klimatkatastrofernas tid är det väsentligt att peka på hur naturkatastroferna orsakats eller förvärrats av människan. ”The Dust Bowl” var just en sådan manmade catastrophy, understryker den kände dokumentärfilmaren Ken Burns i början av sin film ”The great plough up – The Dust Bowl”, som år 2012 åter aktualiserade 30-talets förödelse.
Burns visar hur den vite mannen anlände till några av världens bördigaste jordar, den amerikanska mellanvästerns stora slätter, täckta av gräs med mycket djupa rötter. Där hade enorma hjordar av buffalo betat och berikat jorden med sin gödsel. Området är känt för kalla vintrar, ofta regnfattiga somrar och mycket vind, men det urgamla gräset hade utvecklat djupa rötter för att stå emot vinden och de höll även kvar vätan i jorden.
Under senare delen av 1800-talet, körde den vite mannen bort ursprungsbefolkningen och inledde vad som kallats ”the great beef bonanza”, vilket lade grunderna till det som skulle komma att bli dagens köttindustri. I början på 1900-talet såg området mycket regniga somrar och genast förklarades detta vara ett ”klimatskifte”, regnet hade kommit för att stanna och nu lockades fattiga invandrare att köpa eller arrendera jord i allt mindre bitar. ”Experter” sade till dem att om de tog bort präriegräset så skulle regnet bättre penetrera jorden.
När första världkriget bröt ut, menade man att ”wheat will win the war” och aldrig tidigare skådade arealer förvandlades till vetefält. Vetepriset sköt i höjden, bönderna tog stora lån för att köpa de nya traktorerna och plogarna som sades vara effektiva. Påbudet kom ovanifrån: Förvandla jordbruket till en industriell modell. Mot slutet innan hela bonanzan kraschade år 1929, lockades alltfler suitcase farmers till området. De hade inga rötter i området eller i jordbruk, de kom för att göra snabba cash, kolossala områden plogades upp.
Med Wall Street kraschen sjönk priset på vete drastiskt. Arrendebönderna stod i skuld till såväl markägare som banken. Som ett bibliskt straff för denna människans girighet och glupskhet slutade regnet att falla och vinden ökade, prärien låg bar, upplogad och skyddslös och vinden drog med sig jorden. Från 1932 var sandstormarna ett faktum. Först 1936 bedarrade de slutligen, då var en hel generation jordbrukare krossade, hela samhällen bortsopade, många dog av svält och barnen dog av dustpnomonia som det kallades när dammet togs sig in i deras lungor.
Detta scenario upprepas i sina huvudsakliga drag i detta nu i Indien, i Afrika men även här hos oss i Europa. Det industriella jordbrukets förhållande till naturen liknar Berry vid en orator som håller en monolog, ett diktatoriskt och totalitärt förhållningssätt. Vad som behövs i stället är dialog, en konversation. I USA har man nu valt det diktatoriska tilltalet. Dock kommer naturen själv förr eller senare att tvinga oss till en dialog. Så kunde indianerna ha varnat den vite mannen att inte dra upp det livgivande gräset och att sandstormar var återkommande på dessa breddgrader. Men vem frågade dem om råd.
Anita Goldman är författare och kulturskribent. Hon skriver om Wendell Berry och jordbruket i den kommande boken ”Det vilda hoppets geografi”.
Wendell Berry på svenska: ”Konsten att vara här” (Ariel, 2017).
