Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle söka mig till Mahmutlar. Inte för att jag haft någonting emot platsen utan för att jag helt enkelt inte förstått den. Det är en plats med en märkligt flyktig identitet. På kort tid har turismen förvandlat den lilla kustorten med odlingsmark och låga hus till tätbefolkad stadsmiljö. Här finns semesterbostäder och sol, men till synes ingen kultur eller historia. Endast bananplantagen insprängda mellan höghusen vittnar om ett enklare förflutet.
Men Mahmutlar har oväntat blivit en fristad för mig och min turkiska fästmö. Den lägenhet som min far köpte för tio år sedan och som efter kuppförsöket mest stått tom fyller plötsligt ett syfte. Här tillåts vi vara tillsammans och leva ett provisoriskt liv medan vi försöker lägga grunden till en gemensam framtid. Målet är tydligt – att bosätta oss i Sverige. Ett enkelt återvändande för mig, en omtumlande migration för henne. Vägen dit kantas av byråkratiska hinder som kommer ta oss år att komma förbi. År av ansökningar, överklaganden och väntan. Myndigheter och regelverk tornar upp sig likt väldiga bestar längs stigen framför oss.
Det pratas sällan om frivillig migration. Greg Madison, kanadensisk psykolog som själv migrerat till Storbritannien, utmanar med sin forskning antagandet att den självvalda migrationen alltid är mindre gripande, mindre plågsam, mindre intressant – rentav mindre meningsfull – än den påtvingade. Hans doktorsavhandling, liksom boken ”The end of belonging: Untold stories of leaving home and the psychology of globalization” (2009), undersöker det han kallar för existentiell migration. Begreppet syftar till när en person frivilligt lämnar sitt hemland, inte främst på grund av yttre faktorer som krig eller fattigdom, utan för att söka mening, frihet eller en plats där den yttre miljön bättre speglar ens inre identitet. Det handlar om en djupare drivkraft att utforska världen och sig själv, där migrationen blir en resa mot autenticitet snarare än enbart en fysisk omplacering.
I samhällsdebatter runt om i världen uppmålas en snäv bild av migranten och invandraren. Inte som en individ utan som en del av ett samhällsfenomen eller ett större mönster
I samhällsdebatter runt om i världen uppmålas en snäv bild av migranten och invandraren. Inte som en individ utan som en del av ett samhällsfenomen eller ett större mönster. Migranten betraktas som en i mängden av migranter som opportunistiskt söker sig till det land som erbjuder de bästa ekonomiska och politiska fördelarna. Eller som en individ men utan egen agens, ett offer för yttre omständigheter som tvingas bort från sitt ursprungsland – där det är underförstått att han eller hon egentligen hör hemma – och passivt driver i land vid första bästa strand. Eller som en god invandrare som jobbar och bidrar till samhället och som därmed har bevisat sitt värde, vilket i stället reducerar individen till sin samhällsnytta. Det enda som inte görs är att porträttera migranten som en fullständig människa.
Det vill Madison rätta till med sin forskning. I intervjuer med frivilliga migranter belyser han deras levda erfarenheter och utforskar begrepp som identitet, hem och tillhörighet. Fram växer hela människor med mångfacetterade, ibland motstridiga, upplevelser av migration.
Det visar sig att det sällan finns ett ensamt skäl till att en person lämnar sitt land och självmant gör sig till främling på en främmande plats. Det är heller inte så uppenbart i vilken mån det är självmant. Även i brist på yttre hot ser de flesta av hans intervjupersoner det som att de var tvungna att ge sig av. För att undkomma sin familj, sin kultur eller omgivningens förväntningar. Att stanna ses sällan som ett alternativ. Vissa anger först en praktisk anledning – ett jobb eller studier utomlands – men inser vid närmare eftertanke att de sedan barndomen haft en känsla av att inte passa in och en öppenhet gentemot resten av världen.
Det finns ingen garanti att det land vi föds eller växer upp i är det land som är det ideala för oss. Vi kan inte välja var och under vilka omständigheter på denna jord vi ska börja våra liv. För vissa kan ens hemland få en att känna sig mer vilsen och främmande än på den mest avlägsna och obekanta plats. Att avvika från sina rötter kan visserligen innebära en stark förlust och sorg, men också ett levandegörande och en lättnad. Att emigrera kan bli en chans att återuppfinna sig själv och bryta sig loss från en påtvingad form.
Även i den uppenbart påtvingade migrationen finns ett mått av valfrihet – om så bara i valet mellan att fly och leva eller att stanna och dö. I grundskolan lär vi oss att mer än en miljon svenskar, en fjärdedel av befolkningen, utvandrade till Nordamerika på grund av svält och fattigdom under andra halvan av 1800-talet. Det är sant på en abstraherad nivå, i beskrivningen av en folkrörelse, men bortser samtidigt från de individuella erfarenheter som ledde fram till var och ens beslut att lämna.
Vilhelm Moberg aktade sig för singulära orsakssamband när han skrev ”Utvandrarna” (1949)
Vilhelm Moberg aktade sig för singulära orsakssamband när han skrev ”Utvandrarna” (1949). I romanen målar han upp en diger bild av tillvaron i Sverige. Men samtidigt är han mån om att visa att dessa omständigheter inte är det enda som ligger bakom människornas beslut att ge sig av. Karl Oskar, Kristina och Robert hör visserligen till samma rörelse, befinner sig på samma skepp över Atlanten, men alla av en unik anledning. De är alla människor med en egen vilja, egna ambitioner och farhågor, med vitt skilda motiv, och kan inte reduceras till att bara vara en del i en ström av migranter.
Moberg noterar i inledningen hur vissa migrerade till det nya landet för att närma sig frihet, en jordlott, ett nytt liv, medan andra gjorde det för att komma bort från besvärande ting i det gamla. ”Det var de djärvaste som först bröt upp”, skriver han. ”Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. Det var de oförnöjda och tilltagsna, som icke förlikte sig med sin lott i hemorten, som blev de första utvandrarna i sin bygd.”
När min fästmö fick avslag på sin visumansökan om att under två veckor få vistas i Sverige rasade våra planer samman. Det hjälpte inte att hennes skäl till vistelsen var att närvara på sitt eget – vårt – bröllop. Enligt avslagsbeslutet var risken för stor att hon skulle välja att stanna kvar olagligt i Sverige. Hon antogs vara beredd att kapa sina förbindelser till sitt hemland och överge alla tankar på ett rättmätigt liv bara för att få chansen att uppehålla sig i detta fantastiska nordiska land. Hon, som flyttade till Dublin för sina universitetsstudier, som bosatte sig i Kiev i två år under fallande bomber för att jobba med bistånd, skulle inte få sätta sin fot i Stockholm.
Medan vi arbetar på överklagan inser jag att Mahmutlar är en fristad inte enbart för oss utan för så gott som hela stadens befolkning. Nästan ingen har sitt ursprung här. Alla har kommit från någon annanstans. Från andra länder, Nordeuropa, Ryssland och Ukraina, liksom från andra delar av Turkiet, från storstäderna och Anatoliens inre. Människor har sökt sig hit på jakt efter vad det än är de saknat hemma. Ett friare liv, ett varmare klimat, nya möjligheter. Fred. Det som jag först såg som en historielös stad visar sig vara full av historia – inte speglad i stadsmiljön men väl i människornas berättelser – och ett exempel på hur migration formar platser och samhällen. Mänsklighetens historia är i grunden en historia om migration, förutan vilken de flesta platser på jorden varit tomma.
I en analys i New York Times från tidigare i år, ”To understand global migration, you have to see it first”, åskådliggörs migrationens stora skala. Redaktionen har med hjälp av forskare och platsdata från tre miljarder (!) Facebookanvändare låtit skapa en interaktiv modell av jorden där migrationen under åren 2019 till 2022 syns som strida strömmar mellan världens alla hörn. Underlaget är utan tidigare motsvarighet.
USA sticker ut med den överlägset största nettoinvandringen, följt av Saudiarabien och Förenade arabemiraten
USA sticker ut med den överlägset största nettoinvandringen, följt av Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Modellen visar ett enormt utflöde av människor från Ukraina efter den fullskaliga invasionen. Men den visar också att invasionen ledde till missnöje inom Ryssland: från att ha haft en balanserad in- och utvandring flyttade nästan en miljon människor ut från landet 2022. Turkiet å sin sida framträder som en knutpunkt mellan öst och väst, nord och syd – med en invandring från Mellanöstern och Afrika och en utvandring till Europa.
Tidningens opinionsredaktör Kathleen Kingsbury konstaterar att migration är ett häpnadsväckande komplext fenomen med otaliga globala implikationer, men att det samtidigt är uppenbart att den är illa förstådd av både allmänhet och beslutsfattare. Synen på migration baseras i hög grad på anekdoter, ryggradskänslor och enstaka incidenter. En bättre idé vore att använda sig av data såsom dessa, menar hon. Geopolitisk instabilitet och allt ökande klimatpåverkan kommer göra plötsliga förändringar i migrationsmönstren allt vanligare, vilket gör det ännu viktigare att vi har en tydlig och välgrundad bild av den globala migrationen.
Ett par veckor efter vår 24 sidor långa överklagan får jag och min fästmö vår upprättelse. Migrationsdomstolen konstaterar att det inte finns några skäl att misstro hennes berättelse och goda intentioner. Konsulatet beviljar ett visum. På myndigheternas nåder får vi tillåtelse att, om så bara för några dagar, besöka Sverige tillsammans. Några dagars respit innan den byråkratiska resan fortsätter – innan vi återvänder till vår fristad.
Läs mer:
Thomas Wederus: Så blev människan naturens spegelbild
