Vi möts ofta av tragiska historier om sopplockarna i det globala syd. Sopplockarna tillhör generellt sett det allra fattigaste segmentet, och lever utanför samhället, på och av de enorma mängder sopor som genereras i världens megastäder. Till exempel den kristna minoriteten i Kairo, zabbaleen, som troget samlar in soppåsar från mångmiljonstadens ytterdörrar för att sedan sortera avfallet hemma i sitt kvarter.
Sopplockarnas insatser kan knappast underskattas. I många städer skulle avfallet över huvud taget inte samlas in om det inte var för de informella insatserna. Utan sopplockarna skulle vattendragen sättas igen, föroreningar och nedskräpning spridas med växande hälsoproblem. I de städer där de formella och informella avfallssystemen fungerar i symbios, som till exempel i Kairo, överträffar sopplockarna ofta de officiella systemens återvinningsgrad med hästlängder. I flera länder i det globala syd har sopplockarna organiserats i kooperativ för att deras arbete ska erkännas och kompenseras.
I det globala nord, å andra sidan, ses sopplockning framför allt som ett historiskt fenomen. Den svenska miljöhistorikern Ylva Sjöstrand har beskrivit hur sopplockare under 1800-talet var lika utbredda i nord som i syd. Sedan åtminstone 1700-talet finns dokumenterade fall av lumpsamlare som vandrade genom Sverige, ofta släpandes på en kärra. De var på jakt efter slitna och förbrukade textiler; allt från sängkläder till vardagskläder av bomull, ull eller lin. Till skillnad från i dag, då de nya insamlingskraven leder till ett överflöd av klädavfall som vi inte vet vad vi ska göra av, var gamla, förbrukade textiler förr en bristvara och värda guld. Tidigare producerades papper nämligen uteslutande av just gamla textiler; lump.
Svenskarnas förhållande till lumpsamlarna var ambivalent. Å ena sidan var lumpsamlarna oumbärliga för råvaruförsörjningen av pappersindustrin. De svenska hushållen var skyldiga enligt lag att lämna in sina gamla trasor. Lumpsamlarnas besök var därför ofta välkomna, eftersom de gav ett kvitto i retur för hushållen att visa upp vid kommande sockenstämma. Å andra sidan ansågs lumpsamlarnas flankerade liv störande, eftersom de saknade en given socken och bröt mot dåtidens norm; att bruka jorden.
Den informella återvinnarens återkomst tyder på att delar av både kretsloppssamhället och Fattigsverige är på väg tillbaka
Lumpsamlarna tillhörde ofta resandefolket, förekom i dåtidens lösdrivarprotokoll och ersättning var så begränsad att de tvingades till att tigga. När kolera och mjältbrand spreds i Sverige på 1800-talet riktades misstankarna mot lumpen som smittospridare, vilket ledde till att handeln begränsades.
Att begränsa lumphandeln blev möjligt eftersom produktionsprocessen av papper från 1800-talets mitt övergick till cellulosa, skogsmassa, som råvara. I takt med att papperstillverkningen utvecklades från ett handarbete till maskinproduktion ansågs tillgången till lump alltför osäker. Tack vare järnvägsutbyggnaden i Sverige under 1800-talet kunde råvaror samtidigt transporteras till fabrikerna från långväga områden, vilket minskade behovet av att återvinna för att få in råvara. Nackdelen var dock att kvaliteten på det nya cellolusabaserade pappret försämrades, jämfört med lumppapperet. Den svenske teknikhistorikern Helene Sjunnesson noterar i sin avhandling ”Papper av lump” (2006) att när särskilt hög kvalitet erfordrades för tryck av till exempel sedlar användes därför fortfarande lumppapper långt in på 1900-talet.
Moderniseringen, centraliseringen, och det kommunala avfallsmonopolet under 1900-talet, försvårade emellertid för de informella återvinnarna att operera i våra samhällen. Men i dag är det svårt att blunda för den växande armén av informella återvinnare som uppsöker sopkorgarna. Den informella återvinnarens återkomst tyder på att delar av både kretsloppssamhället och Fattigsverige är på väg tillbaka.
Precis som de gamla lumpsamlarna fokuserar dagens pantplockare på en enskild kategori av avfall: dryckesförpackningar med pantsymbolen. Därigenom skiljer sig sopplockarna i Sverige mot sina motsvarigheter i syd som fokuserar på allt möjligt avfall. Detta beror delvis på att återvinningsindustrin i Sverige sällan köper in avfall från individer, särskilt om de saknar bankkonto. Pantmaskinerna, å andra sidan, frågar inte efter legitimation.
Företagsekonomen Sabina Du Rietz har påpekat att detta skapar en unik möjlighet för informell återvinning: det behöver inte vara samma person som betalar pantdepositionen som sedan får tillbaka den. I regel samlar hushållen ihop panten hemma, precis som annat avfall. Men alla dryckesförpackningar som konsumeras utanför hemmen hamnar i regel i de kommunala soptunnorna, tillgängligt för vem som helst.
Fördelen med att plocka just pantobjekt är vidare att ersättning är förutbestämd och fluktuerar inte likt marknadsvärdet för annat återvinningsbart avfall. Pantsymbolen gör det enkelt att bedöma värdet av varje objekt, och pantmaskinen sköter all sortering. Dessutom är tomma pantburkar och plastflaskor lätta att transportera, vilket gör att pantplockare varken behöver kundvagnar eller kärror, som är vanliga bland sopplockare på gatorna i andra länder. Om det är något som karaktäriserar pantplockarna är det just deras snabbhet och ljudlöshet. Långärmade, utrustade med en griptång och en påse traverseras den urbana miljön rytmiskt, ofta till fots, i återkommande rundor, anpassade till tidpunkten precis innan stadens sopkorgar töms.
För de flesta utgör panten deras enda inkomstkälla, medan för andra är det en nödvändig extrainkomst
Arbetsdagarna för pantplockarna är långa och slitsamma. De flesta dagarna kräver sex timmars arbete för att erhålla en dagsinkomst på runt 100 kronor men ibland kan arbetsdagen sträcka sig upp till fjorton timmar. De långa vandringarna och konstanta nerdykningarna i soptunnorna gör att de flesta pantplockarna utvecklar knä- och ryggproblem. I takt med att konkurrensen ökar om de livsviktiga pantobjekten möter pantplockarna även allt mer våld och hot. För att fly den interna konkurrensen söker sig många pantplockare till nya källor, som till exempel återvinningsstationerna.
De som plockar pant, precis som andra sopor i det globala syd, tillhör samhällets allra mest utsatta grupper som etniska minoriteter, papperslösa migranter, pensionärer och hemlösa. För de flesta utgör panten deras enda inkomstkälla, medan för andra är det en nödvändig extrainkomst. Skribenten Irina Bagley, själv pantplockare, beskriver i Socialpolitik (8/7 2024) hur hon ser människor som samlar pant på väg till och från arbetet, och frågar sig om detta beror på att ”lönen inte räcker” och om företagen därigenom producerar fattigdom?
De flesta samlar alltså pant för inkomsterna men vissa gör det för miljön skull. Dessa, ofta födda i Sverige, beskrivs i media som miljöhjältar eller pantkungar, medan de som samlar in pant för att överleva, ofta födda utanför Sverige, snarast ses som offer, till och med ibland som en del av organiserad kriminalitet.
Att reducera pantplockare till offer gör det svårt att se deras stora miljönytta. Deras arbete innebär nämligen oavsett motiv att plast och aluminium, som annars skulle gått till förbränning via de kommunala soporna, omdirigeras till återvinning. Dessutom fokuserar de inte bara på pantobjekt i soptunnorna, utan även på de som ligger å skräpar. Gemensamt för pantplockarna i nord och sopplockarna i syd är således att de åtgärdar brister i de formella avfallssystemen.
En annan viktig likhet med sopplockarna i syd är att pantplockarna i nord är osynliga i offentliga dokument och kompenseras inte för arbetet att öka återvinningen, minska nedskräpningen och hålla staden välstädad. Pantplockarna ersätts endast per föremål som återförs till systemet. Många livsmedelsbutiker i städerna har dessutom begränsat antalet objekt som kan pantas per gång, och ersätter pantaren endast med ett tillgodokvitto i butiken. Detta exempel visar hur retursystemet har anpassats efter butikens kunder, snarare än pantplockarna, som exkluderas. Vissa kommuner i Stockholms län motarbetar och kriminaliserar till och med pantplockarna, genom att till exempel förbjuda pantinsamling vid återvinningsstationer.
Om utsatta människor kan försörja sig på marginalen genom pantinkomsterna, kan trycket på politiker minska
Rollfördelningen i pantsystemet synliggör samhällets sociala orättvisor; de som har råd slänger panten, som de fattiga i hård konkurrens rotar fram. Returpack planerar att höja panten under 2025. Därigenom kan färre få råd att bortse från panten. Samtidigt kan förändringen stärka pantplockarnas ekonomiska självständighet och minska deras beroende av både kriminalitet och sociala skyddsnät.
Men det finns en baksida. Den brittiska sociologen Graham Riches har varnat för att de informella ekonomierna kan leda till att staten abdikerar från sitt sociala ansvar för svaga grupper och försämra ideella aktörers möjlighet att nå dem. Om utsatta människor kan försörja sig på marginalen genom pantinkomsterna, kan trycket på politiker minska att genomföra sociala reformer som adresserar de grundläggande orsakerna till fattigdom och utsatthet.
Denna dubbla osynlighet, både när det gäller deras brist på formellt erkännande och den självständighet från de formella sociala systemen som uppstår genom pantinkomsterna, pekar på att pantplockare i Sverige behöver en starkare röst. En talesperson skulle, genom en kooperativ organisation liknande de som förekommer i framför allt Latinamerika, kunna kräva fullt erkännande och ersättning, inte bara för de insamlade burkarna utan även för deras arbete och miljönytta. Detta skulle till exempel kunna finansieras genom den pantdeposition som betalas, men aldrig hämtas ut, och som i dag går till Returpack och motsvarar över 300 miljoner kronor per år.
Forskar om pantsystem på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.
Läs mer:
”Pensionärer ska inte behöva samla pant”
Vesna Prekopic: Varför ses inte den växande fattigdomen som ett problem?
