Kritiken mot barnpsykiatrikern Frank Lindblad i SVT:s utomordentliga dokumentär ”Det svenska styckmordet” är inte ny. Den framfördes med samma tyngd redan 1990, då två vittnespsykologer på kammarrättens uppdrag utvärderade Lindblads metoder och slutsatser. Men opinionstrycket från ”den breda vänstern” (Nina Björk, DN 19/12) och hatretoriken kring rättegångarna tvingade vittnespsykologerna att löpa gatlopp i medierna. Frank Lindblad, däremot, sågs som en banbrytande forskare. Och det lilla barnets mamma betraktades med vördnad. Vittnespsykologerna hade kränkt både henne och barnet med sin ovetenskapliga granskning.
I den genomgång av da Costafallet, som jag själv nio år senare publicerade i ”Döden är en man”, förstärktes kritiken mot Lindblad och hans utlåtande ytterligare. Den här gången baserad på ett betydligt större material än det som vittnespsykologerna fått tillgång till. Samma avsky och hånfulla omdömen drabbade då även mig. Och nu kan det alltså vara dags igen.
Bakom Frank Lindblads ordrika teoretiserande på DN Kultur (13/12/, 20/12) kring barns eventuella minnen döljer sig ju två elementära frågor, som aldrig besvaras. Nämligen dessa: Gjordes utredningen objektivt och av en kompetent och erfaren undersökningsledare? Finns det tecken på att någon hade manipulerat undersökningsmaterialet?
Svaret på den första frågan är tveklöst nej. Och på den andra frågan lika tveklöst ja. Lindblads egna artiklar innehåller faktiskt en del ledtrådar.
Frank Lindblad var 1985 en yngre barnpsykiatriker utan tillräcklig erfarenhet för att självständigt kunna genomföra utredningen
Frank Lindblad var 1985 en yngre barnpsykiatriker utan tillräcklig erfarenhet för att självständigt kunna genomföra utredningen. Han var hela tiden beroende av att förankra sina slutsatser hos sin handledare, professor Ingvar Nylander. Det var åklagaren Anders Helin, inte Lindblad eller Nylander, som bestämde förutsättningarna för undersökningen. Det var Helin som gav Lindblad det bristfälliga underlaget (polisförhören). Det var Helin som bestämde var det lilla barnet skulle vallas. Det var Helin som gjorde klart för Lindblad att det var bråttom. Åklagaren behövde ett resultat. Och Lindblad själv hade en förutfattad mening om den person som utredningen egentligen fokuserade på. Barnets pappa Thomas Allgén.
Lindblad hade nämligen deltagit i de föregående incestutredningarna. Där hade han fått förtroende för barnets mamma och samtidigt känt på sig att det troligen var något fel på pappan. Varför skulle Lindblad annars ha rekommenderat att Thomas Allgén borde undersökas inom vuxenpsykiatrin, trots att incestanklagelserna aldrig kunnat bekräftas?
Själva underlaget för Lindblads utredning av ”barnets berättelse” var de polisförhör med barnets mamma, som han fått av Helin. Dessa kompletterade han sedan genom att löpande samtala med mamman själv under utredningens gång. Att Lindblad ibland dessutom tog på sig rollen som mammans behandlande läkare (förskrivning av medicin) hör till bilden.
Gör man sig besvär med att noggrant gå igenom de hundratals uppgifter om vad barnet skulle sagt eller uttryckt i lekar, som mamman under hösten 1985 lämnat till polisen, så kan man rätt snabbt konstatera att uppgifterna genomgående är omöjliga att verifiera. De rör ju en privat kommunikation mellan mor och barn. Antingen väljer man att tro på dem eller också konstaterar man att någon yttre omständighet väcker misstänksamhet. Att mamman kanske medvetet har lämnat felaktiga uppgifter. Att hon ljugit.
Lindblad förklarar ännu i dag att hans förtroende för Thomas Allgéns exfru är helt ograverat. Han beskriver henne nu som ”en person som kunde kombinera en inkännande hållning med en analytisk och självreflekterande förmåga.” Och han tillägger: ”Jag har inte sett något som fått mig att misstänka att hon ’hittat på’”
Denna oreserverade tillit demonstrerar ytterligare den brist på professionell kompetens, som präglar Lindblads utlåtande. För det finns faktiskt bland alla dessa hundratals uppgifter en viktig uppgift, som går att kontrollera. En uppgift av central betydelse. Visar den sig vara riktig, så styrker den mammans och åklagarens misstankar. Visar den sig däremot vara påhittad, så tyder detta på att mamman lyckats manipulera utredningen. Döm själv.
I själva verket kom mammans påstående om de tre kranierna alltså långt efter vallningen och utlåtandet. Det saknade därför varje form av bevisvärde
Frank Lindblad vittnade inför tingsrätten i Stockholm i juni 1988 om att det lilla barnet berättat för sin mamma att farbrorn som styckat tanten hade tre kranier i ett rum. När sedan vallningen med barnet skedde, så kunde Lindblad själv konstatera att det fanns tre kranier på en hylla i Teet Härms arbetsrum på rättsläkarstationen. Barnpsykiatrikern förklarade för rätten att detta sålunda styrkte att barnet faktiskt tidigare varit på rättsläkarstationen, där hon ju troligen bevittnat ett våldsbrott.
Tyvärr (för Lindblad) var detta emellertid inte sant. Hade han gått igenom polismaterialet ordentligt och inte varit så påverkad av mamman, så hade han snabbt insett att den här uppgiften var fabricerad. Det var inte före vallningen, utan långt senare, som mamman berättat för polisen att barnet skulle ha sagt att den skrämmande farbror Tomt hade tre kranier på sitt rum. Samtidigt förklarade mamman också för förhörsledaren att hon redan före vallningen berättat detta för Frank Lindblad.
Men hade hon gjort det, så skulle naturligtvis Frank Lindblad ha tagit med den uppgiften i utlåtandet, som han just då arbetade med. Detta var ju en sensationell uppgift. Den felande pusselbit, som bekräftade hans kommande slutsats. Barnet hade varit där. Mammans misstankar var välgrundade.
Men i själva verket kom mammans påstående om de tre kranierna alltså långt efter vallningen och utlåtandet. Det saknade därför varje form av bevisvärde. Hade Lindblad gjort en noggrann och objektiv utredning, så skulle han ha insett detta. Men han hade blivit manipulerad. Och den som manipulerat honom var den uppgiftslämnare, som så framgångsrikt lyckats vinna hans helhjärtade förtroende.
I mordutredningen kring Catrine da Costas död kom två pseudovetenskapliga bidrag att bli avgörande
I mordutredningen kring Catrine da Costas död kom två pseudovetenskapliga bidrag att bli avgörande för utgången. Rättsläkaren Jovan Rajs stod för det ena. Han lyckades framgångsrikt utmåla sin egen doktorand som skyldig till styckmord. Barnpsykiatrikern Frank Lindblad stod för det andra. Han lyckades beskriva mammans hatade (hennes eget ord) exmake som deltagare i en styckning och som trolig incestutövare.
Rättsläkarkollektivet har med kraft tagit avstånd från sin kollegas medverkan till ett justitiemord. Från barnpsykiatrikernas sida, däremot, har det enbart hörts försiktiga mumlanden. Vad detta säger om svensk barnpsykiatri som vetenskaplig disciplin har både akademin, rättsväsendet och allmänheten all anledning att fråga sig.
Läs mer:
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Dan Josefssons bild av barnets vittnesmål är missvisande
Dan Josefsson: Barnpsykiatern i da Costa-fallet borde skämmas
Christian Rück: Barnpsykiatern borde veta bättre – farligt att vara tvärsäker
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Jag har aldrig uttalat mig om något styckmord
”da Costa-fallet skapade sektliknande grupperingar”
Fallet Catrine da Costa.
Den 18 juli 1984 hittas Catrine da Costas styckade kropp vid Karlbergs strand.
Två läkare åtalas för mordet, men frias 1988. I domskälen skriver tingsrätten att de utfört styckningen. Året därpå fråntas de sina läkarlegitimationer, ett fall som 2001 hamnar i kammarrätten.
Läkarna har flera gånger och i olika instanser sökt resning, samt väckt skadeståndstalan mot svenska staten. De har misslyckats.
Flera böcker och dokumentärer har skildrat fallet, senast i Dan Josefssons serie ”Det svenska styckmordet”, som ligger på SVT play.
Serien har föranlett ny uppmärksamhet kring mordet, och advokater har ånyo tagit sig an läkarnas sak.
