För 80 år sedan började en mycket speciell flicka i skolan: ”I vildaste galopp sprängde hon in på skolgården, hoppade av hästen mitt i farten, band honom vid ett träd och slet upp dörren till skolsalen med ett brakande som kom Tommy och Annika och deras snälla klasskamrater att hoppa till i bänkarna.”
Det är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump som 1945 brakar in i ett vanligt svenskt klassrum. Pippi sätter sig på tvären, ifrågasätter allt fröken säger och vägrar både försök till räkning och läsning. I stället föreslår hon att fröken ska sätta sig i en vrå och räkna så att barnen kan få vara ifred och leka kull. Läraren tappar så småningom tålamodet och förklarar för Pippi att hon inte är välkommen i skolan så länge hon inte kan uppföra sig.
Pippis beteende kommer inom de närmaste decennierna att omvandlas till ett nytt ideal där elever förväntas vara ifrågasättande och kritiska
Trots att det är tydligt att Pippi inte fungerar i 1940-talets skola kommer hennes beteende inom de närmaste decennierna att omvandlas till ett nytt ideal där elever förväntas vara ifrågasättande och kritiska. Lindgrens berättelse utgör nämligen en brytpunkt i synen på barn och utbildning i Sverige. Under de kommande decennierna ifrågasätts vuxenvärldens auktoritet och barnens position i samhället med allt starkare intensitet inom såväl kultur som skolpolitik. Barns juridiska rättigheter stärks, i skolan ökar elevinflytandet markant och 1958 införs ett förbud mot skolaga. Den första läroplanen för den moderna grundskolan, Lgr 62, är tydligt inspirerad av reformpedagogikens förespråkande av elevers aktiva medverkan i undervisningen. Där finns inga tydliga kunskapsmål, i stället lyfts vikten av att ta hänsyn till den enskilda individens behov.
I dag är det tydligt att vi befinner oss mitt i ännu ett paradigmskifte. Allt fler utmålar grundskolereformen 1962 som ursprunget till den svenska skolans fall. Det pratas om ”anarki i klassrummet”, om störande elever och lärare utan auktoritet. I budgetpropositionen för 2026 föreslår regeringen en stor satsning på skolan i syfte ”att höja kunskapsresultaten, öka tryggheten och skapa ordning i skolsystemet”. För att lyckas menar den nya svenska utbildningsministern Simona Mohamsson att skolan måste ”tillbaka till grunderna”. I en intervju på Liberalernas Instagramkonto förklarar hon: ”Vi ser att vi har en trygghetskris där barn och unga har fått det lite upp och nervänt. Att man tror att man är den som bestämmer i skolan när det egentligen borde vara väldigt tydligt att man är där för att lära sig och det är lärarna som bestämmer.” Uttalandenas fokus på disciplin och prestation är symptomatiskt för 2000-talets blåa utbildningspolitik.
Det är i det barnkulturella fältet, i teater, litteratur och tv för barn, som de verkliga utbildningspolitiska visionerna hittas under 1960-talet
Men hur såg egentligen ifrågasättandet av skolan ut på 1960-talet? För att komma åt frågan kommer jag presentera ett par exempel från tidens barnteater. Det är nämligen i det barnkulturella fältet, i teater, litteratur och tv för barn, som de verkliga utbildningspolitiska visionerna hittas under 1960-talet. Men låt mig börja i ett fotografi av Olof Palme från 1968, som på den tiden hade titeln ecklesiastikminister, en post som närmast motsvaras av dagens utbildningsminister.
Fotografiet skildrar Palme mitt i ett vilt hopp ut i ett hav av skumgummi. Det är taget på Moderna museet och utställningen ”Modellen: En modell för ett kvalitativt samhälle”. Utställningen, som gjordes på initiativ av konstnären Palle Nielsen och författaren Gunilla Lundahl från aktivistgruppen Aktion Samtal, ville presentera en utopi för besökarna. Den stora salen på muséet fylldes av skrot och trasiga maskiner, gamla kläder, virke, madrasser, bildäck, kartong, färg samt enorma mängder skumgummi. Barn fick sedan leka och bygga fritt med materialet.
I utställningskatalogen presenteras tanken bakom verket: ”Kanske kan barnen berätta så mycket för oss om sin egen värld att det också blir en modell för oss.” Med andra ord ska de vuxna museibesökarna iaktta och lära av barnens fria lek. Det är en radikal idé som dragen till sin spets ifrågasätter bildningsbegreppet.
Bilden fångar bättre än något annat efterkrigstidens förändrade inställning till barn och utbildning. Palmes vilja att delta i leken, att bokstavligt talat kasta sig in i barnens värld och lära av den, var något som låg helt rätt i tiden. Det vi ser är en historisk förskjutning av makt där den vuxnes auktoritet överges till förmån för barnen. Det var för Palme och många andra under 1960-talet en fråga om demokrati. Om barn skulle fostras till demokratiska medborgare behövde de lära sig att tänka kritiskt. De behövde få ta plats i samhället, få sina röster hörda och sina behov satta i centrum.
Liknande upplösningar av hierarkin mellan barn och vuxna hittas i en mängd sammanhang under 1960-talet. Reformpedagogikens framhävande av lek, learning by doing och konstnärligt skapande blir ett rättesnöre för allt från lärare och politiker till konstnärer och författare. Överallt vänder man sig till barnet och leken för att förnya sig. ”Homo ludens”, den lekande människan, är ett nytt ideal. Vi hittar henne i banbrytande ungdomsskildringar som Göran Tunströms ”Maskrosbollen” (1962), i lekskildringar som Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” (1969), i tidens konkreta poesi, avantgardistiska konst och experimentella teater.
Idéen bakom utställningen Modellen har sina rötter i just en teaterpjäs för barn, ”Skrotmånen” av Tomas Wieslander och Rolf-Olle Nilsson. Pjäsen sattes upp på radikala Pistolteatern i Stockholm 1967 som deras första satsning på barnteater. I en intervju i tidskriften Dialog beskriver Wieslander pjäsen som ”en modellsituation”. Han menar att om man låter femåringar ”vara 5 år i två timmar (och inte främst blivande 35-åringar)” uppstår en konstruktiv miljö, fri från våld, som såväl vuxenvärlden i stort som skolan kan lära av.
”Skrotmånen” är precis som ”Modellen” intressant i en diskussion av klassrumsdynamik och makthierarkier
Det är också i denna pjäs som Sveriges första skumgummibassäng påträffas, ett fenomen som dyker upp i alla möjliga sammanhang under hela 70-talet. Wieslander har nämligen fyllt stora delar av scenrummet med spillbitar av skumgummi som publiken får vältra sig i. I intervjun berättar han att det mjuka och lätta materialet får den unga publiken att känna sig starka och mäktiga. I skumgummihavet ”kan man flyga och lyfta saker som är mycket större än man själv”.
”Skrotmånen” är precis som ”Modellen” intressant i en diskussion av klassrumsdynamik och makthierarkier. Såväl klassrummet som muséet och teatern har traditionellt präglats av en hierarkiskt utformad relation mellan barn och vuxna. Vuxna lär ut, berättar och visar upp, barnen lyssnar, tittar och lär.
På Pistolteaterns uppsättning vänds allt upp och ner. Alla vuxna i publiken får till att börja med en röd varningslapp där det står att de kommer ”bli utlyfta om de inte håller sig i skinnet och låter bli att hämma eller fösa på barnen”. Barn är delaktiga i allt från scenografi och annat förarbete till det som händer under själva föreställningen. Wieslander beskriver samarbetet: ”Barnen var med hela tiden och vi lekte dag efter dag för att nå fram till en optimal punkt mellan våra och barnens kunskaper.”
Ytterligare ett exempel finns i pjäsen ”Spelet om plugget” av Sven Wernström och uppsatt som skolteater av Suzanne Ostens Fickteatern 1969. Pjäsen presenterades som ett ”inlägg i debatten om den auktoritära skolan” och gav upphov till hetsiga diskussioner om demokrati, elevers rättigheter och lärarens roll i klassrummet. Budskapet är glasklart: ”En femtedel av ert liv sitter ni här, ni elever. En femtedel av ert liv har ni ingenting att säja till om, ni som skulle lära er vad demokrati är.” Eleverna uppmanas ta kontroll över situationen: ”Men så en dag så tar dom en bulldozer och vräker omkull alltsammans: kungar och krig, titlar och disciplin, rökruta och cykelkort, anmärkningar och ordningsregler som dom själva inte fått vara med och bestämma.”
Nu har vinden vänt, det var länge sen vi såg en utbildningsminister leka
Uppmaningen är på sätt och vis en profetia för hur den svenska skolan sedan kom att utvecklas. I 1980- och 90-talens läroplaner förstärks fokus på elevers delaktighet och samarbete från Lgr 69 ytterligare. Du-reformen under 1970-talet lägger bort alla titlar och snart kan ingen längre rabbla Sveriges kungar eller redogöra för trettioåriga kriget.
Nu har vinden vänt, det var länge sen vi såg en utbildningsminister leka. Dagens politik är inriktad på ordning, betyg och resultat. Så är Pippi Långstrump inte heller längre ett ideal för skolan. Men i vilka kulturuttryck hittar vi egentligen dagens utbildningspolitiska visioner?
När jag tittar på tv med mina barn är det tydligt att det är där de finns. En markant del av alla program skapade för barn i dag skildrar samhällen där starka hjältar snabbt och effektivt eliminerar hot mot ordningen. Polisstaten i amerikanska och omåttligt populära ”Paw patrol” är en förebild också för svenska satsningar som ”Drakhjältarna” och ”Miniagenterna”. Allra tydligast är visionen i nya ”Funkarna” på SVT. I programmet hjälper ett gäng pedagogiska superhjältar en barnfamilj ”när det är kaos”. Det så kallade kaoset består alltid av situationer där familjemedlemmarna plötsligt beter sig som just Pippi. De sätter på sig kläderna fel, någon tar hela tårtan eller kastar pannkaksmeten i golvet. Funkarna rycker ut och ”ser till att det funkar igen”. Snabbt och effektivt vänds världen rätt igen.
De små hjältarna kan i mångt och mycket ses som en reinkarnation av Pippis lärarinna från 1945.
Docent och lektor i litteraturvetenskap, kritiker i DN Kultur




