Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Larm om demokratins snabba tillbakagång har blivit allt vanligare. Men bilden som ges är missvisande – och riskerar att leda till fel slutsatser, inte minst om Sverige.
På DN Kulturdebatt den 25 mars skriver Åsa Wikforss att det ”går rasande snabbt att ta livet av en demokrati”. Med hänvisning till V-Dem-institutets rapport menar hon att vi också har skäl att oroa oss för den svenska demokratin, bland annat eftersom svenska väljare gör olika bedömningar av USA.
Den slutsatsen håller inte. Vi vill göra tre poänger.
För det första: forskningen ger en mer sammansatt bild än vad som ofta framgår i debatten. Utvecklingen i USA är allvarlig, men frågan är i vilken mån den är representativ för världen i stort.
I V-Dem-rapportens appendix riktar flera av institutets egna ledande forskare skarp kritik mot hur resultaten presenteras. Forskarna kritiserar överdrivet språkbruk, hur data aggregeras och bristande hänsyn till osäkerhet i skattningarna. De drar slutsatsen att vissa tolkningar av den globala nedgången i demokrati är överdrivna och saknar nyansering.
Deras egna analyser visar att det i de flesta länder inte skett någon förändring i demokratinivå det senaste året. Den genomsnittliga nedgången i V-Dems index kan räknas på den tredje decimalen, och 175 av 179 länder uppvisar ingen statistiskt säkerställd förändring mellan 2024 och 2025. På längre sikt är bilden mer blandad: sedan 2015 har 48 länder fått lägre och 15 högre demokratinivåer, medan majoriteten är oförändrade.
De förändringar som ändå lyfts fram drivs i hög grad av utvecklingen i stora länder. I 2024 års rapport påpekas att en stor del av den globala nedgången i elektoral demokrati mellan 2013 och 2024 förklaras av utvecklingen i ett enda land – Indien.
För det andra: det finns inga starka belägg för att svenska medborgare rör sig i en mer auktoritär riktning. V-Dem visar att demokratinivån i Sverige är stabil och att någon signifikant förändring inte skett sedan 2015. Inte heller den nuvarande regeringen har påverkat denna utveckling. Annan forskning visar att svenska medborgare i stor utsträckning är nöjda med hur demokratin fungerar, och att nöjdheten inte har minskat utan ligger kvar på höga nivåer (SOM-institutets rapport Svenska trender 1986-2025).
Att måla upp en alltför negativ bild riskerar att bli självuppfyllande. Om människor får intrycket att andra inte längre tror på demokratin kan tilliten undergrävas – trots att stödet i själva verket är stabilt.
För det tredje: det går inte att dra långtgående slutsatser om svensk demokrati utifrån hur svenskar bedömer USA.
V-Dem klassificerar i dag USA som en elektoral demokrati, men inte längre som en liberal demokrati. Den distinktionen saknas i den opinionsmätning som Wikforss hänvisar till, där respondenterna endast får ta ställning till påståendet att ”USA inte längre är en demokrati”. Det är därför svårt att hävda att de som inte håller med om påståendet har fel. Tvärtom är det den majoritet av väljarna som håller med om påståendet som inte verkar vara helt uppdaterade på vad demokratiforskningen säger.
Nu är det kanske inte så konstigt att så många fått ett felaktigt intryck av demokratins tillstånd i USA. Rapportens huvudförfattare, Staffan I Lindberg, föregrep nämligen ifjol årets rapport och deklarerade redan då att USA inte längre är en demokrati. Ett påstående som han, att döma av rapporten, inte längre står fast vid. Det blir då inte alls självklart hur vi ska tolka allmänhetens uppfattningar om demokratins tillstånd som mått på demokratisk förståelse.
Det finns dessutom skäl att vara försiktig med V-Dems regimindelning i sig. Gränserna mellan kategorierna är godtyckliga och kraven för att klassas som liberal demokrati mycket höga. USA är till exempel inte ensamt om att klassas som elektoral demokrati i årets rapport. Även länder som Kanada och Storbritannien återfinns i samma kategori. I 2025 års rapport återfanns även Österrike och Sydkorea i kategorin, men har nu uppgraderats till liberala demokratier. Det faktum att så etablerade demokratier flyttas mellan kategorierna från år till år väcker frågor om hur väl indelningen är en relevant klassificering.
Inför ett valår finns det goda skäl att värna en saklig och nyanserad diskussion om demokratins tillstånd. Utvecklingen i USA är allvarlig, men den är inte representativ för världen i stort, och säger ännu mindre om Sverige.
Låt oss i stället slå vakt om den goda demokrati vi på många sätt har i Sverige. Politiker bör undvika den polariserade ton som präglar amerikansk politik. Medier behöver ge en mer balanserad bild av forskningen. Och vi forskare har ett ansvar att ge en nyanserad bild av vad data faktiskt visar.
Den svenska demokratin står inte inför något snabbt sammanbrott. Den största risken är i stället att vi börjar agera som om den gjorde det.
Åsa Wikforss: Det går rasande snabbt att ta livet av en demokrati
