Kulturdebatt. Rebecka Kärde: Finns det något mer överskattat än fransk kokkonst?

Finns det något mer överskattat än fransk kokkonst? Jo, det gör det såklart, med tanke på vinet, brödet, råvarorna och de makalösa ostarna. Ändå tycker jag som bosatt i Frankrike att det är förbluffande hur dåligt man kan äta i det här landet. Särskilt iögonfallande är kontrasten mellan haute cuisine-traditionens rigida raffinemang och den ofta eländiga vardagsmaten. Den förstnämnda är inte heller vidare rolig, med sina tunga såser och brist på hetta, men praktiseras åtminstone med ett berömvärt allvar. Den senare domineras av pommes frites, majonnäs och haricot verts på konservburk.

Jag överdriver en aning. Men det är svårt att inte bli obstinat efter konfrontationen med Frankrikebilden i Emma Hambergs ”Kärlekens idioter”. Romanen inspireras av Alice B Toklas kokbok, som parallellt med utgivningen kommer i svensk nyutgåva med förord av Hamberg. Toklas känner kanske de flesta till som den amerikanska modernisten Gertrude Steins livskamrat. Har man dessutom hört talas om hennes kokbok från 1954 är det förmodligen för att den innehåller det första i västvärlden publicerade receptet på ”cannabisfudge”, alltså en haschkaka. ”Mat från paradiset”, enligt Toklas recept, som förutom cannabis kräver torkad frukt, nötter, kryddor och smör.

Kokboken tillkom några år efter Steins död. Paret hade då levt tillsammans i Frankrike i nästan fyra decennier. Medan Stein arbetade på sina texter – och mejslade fram en repetitionsbaserad syntax som fått en oöverskådlig inverkan på den moderna litteraturen – fungerade Toklas som sekreterare och redaktör.

De båda startade ett litet förlag och byggde tillsammans med Steins bror Leo upp en konstsamling med verk av bland andra Cézanne och Matisse. Steins och Toklas litterära lördagssalonger på 27 Rue de Fleurus, förevigade i Ernest Hemingways memoarbok ”En fest för livet”, har blivit synonyma med 20-talets Paris och den livliga exilmiljön på Seines vänstra strand. Synonyma i bemärkelsen reproducerade till vansinne i turistbroschyrer och på resebloggar, och därigenom tömda på substans. Vid det här laget låter ”Gertrude Steins salong” åtminstone i mina öron mest som temat för en företagsfest; lite som Andy Warhols Marilyn Monroe-diptyk framför allt är ett servettmotiv.

Då är Toklas kokbok desto underligare. ”Allt är inte skamlöst i den här boken”, skriver Hamberg i förordet, ”men det mesta”. Det är en tillbakahållen karaktärisering, för här lär man sig laga rätter som ”jätteduvunge i pyjamas”, ”stekta njurar”, ”ung kalkon med tryffel”, ”lärkor à la Conchita Hernandez” och ”flamberade persikor”, vid sidan förstås av franska klassiker som croissanter, rillettes och île flottante. Proportionerna är anpassade för upp till 24 personer. Exakta mått är dock inte så noga. Det viktiga är att man som paret Stein-Toklas äter i sällskap av vänner, gamla och nya.

Anekdoterna från dessa middagar – var, när, hur och med vilka – upptar minst lika mycket plats som recepten i fråga. Toklas berättar om åren under första världskriget, då hon och Stein volontärarbetade som ambulansförare; om luncher med Picasso; om matvanorna under ransoneringstiden och den tyska ockupationen. Det senare kan låta dystert, men nej då: ”Vi hade det egentligen mycket bra.”

Ja, det betvivlar jag inte ett ögonblick. Toklas och den ärkekonservativa Stein odlade nämligen ett nära samarbete med den tyskvänliga Vichyregimen. En av Steins bästa vänner, konsthistorikern Bernard Faÿ, befordrades strax efter krigsutbrottet till chef för Bibliothèque Nationale, med sidoansvar för utrensningen av frimurare ur det franska samhället, då statschefen Pétain var övertygad om att dessa samarbetade med den judiska världskonspirationen. Faÿ såg bland annat till att Steins konstsamling klarade sig undan tyskarnas räder. I gengäld översatte Stein med Toklas hjälp 29 av Pétains djupt antisemitiska tal till engelska och försåg dem med ett entusiastiskt förord.

Medan 76 000 franska judar deporterades till koncentrationslägren kunde alltså de båda kvinnorna lugnt sitta i sommarhuset i Bilignin och laga ”chokladtryfflar från Chambéry”. Det enda som fattades dem, skriver Toklas, var ”mjölk, ägg och smör”.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Kanske ska man inte döma för hårt. Stein och Toklas hade själva judiskt påbrå, och övergick mot krigsslutet (men först då) till att stödja motståndsrörelsen. Antagligen var de inte så mycket fascister som de var vettskrämda. Likväl är det svårt att läsa om deras ockupationsgästabud utan att känna avsmak. Ett ”lunchparty” med ”aladåb på gåslever”, ”bräserade duvor” och ”smultrontårta” mot slutet av 40-talet, under det att vänner som konstnären Max Jacob, alldeles nyligen habitué på 27 Rue de Fleurus, mördas i Auschwitz? Det är ju som någonting ur Pasolinis ”Saló”.

Låt oss för kontrastens skull övergå till Hambergs ”Kärlekens idioter”. Det rör sig här om en typisk feelgood-roman. Sådana får sällan recensioner, och det är nog bäst för alla inblandade. Den här sortens trivsamma, rappt berättade historier om att fånga dagen och lita på kärleken behöver inte kultursidornas uppmärksamhet. Läsarna hittar dem ändå. Alla, inklusive författarna, vet dessutom att det rör sig om rena underhållningsprodukter, vars berättigande ligger i hur väl de använder en given mall för att framkalla en förväntad känsla. Inget fel med det – jämför klipp på gulliga djur.

I handlingens centrum står fyra huvudpersoner. Stockholmaren JP, en medelålders playboy i Armanikostym, har just sålt det antikvariat som hans pappa en gång startade och slagit sig ner i den sörmländska småstaden Lilla Bävan för att färdigställa ett romanprojekt. Hans hyresvärd Gertrud är en vresig pensionerad bibliotekarie som enbart umgås med sitt kastanjeträd Alice. Granne med dem båda bor läsarens identifikationsobjekt, sågverksinnehavaren Simona. Efter en skilsmässa femton år tidigare har hon lagt ner det där med ”karlar” (som män heter i sådana här böcker). Dagarna ägnas nu åt att överbeskydda tonårssonen Albin och bocka av att göra-listor.

Romanfigurernas vägar korsas när Gertruds träd plötsligt blir stulet. Sedan går det som man tror. Simona och JP blir kära, och Gertrud förbarmar sig över Albin genom att presentera honom för Toklas kokbok. Fastän hon kan den utantill har hon i sin osinnlighet aldrig lagat något av recepten. Vid spisen skrider den nya familjekonstellationen till verket. Med Toklas hjälp lär de sig att älska, njuta och inte ta saker så allvarligt. Hellre leva i verkligheten än i böckerna!

Litteraturen spelar en märklig dubbelroll i ”Kärlekens idioter”. Å ena sidan framställs det som glädjande att den valpiga Albin börjar stänga in sig på rummet med romaner. Allra bäst är dock att det nya intresset får honom att bila ner till Paris efter studenten, och på så vis lämna kärleksparet i fred. JP och Gertrud däremot slutar i princip att läsa. Även detta är utmärkt, för, konstaterar JP, ”stora författare måste leva också, inte bara existera i fantasin”.

Att ”leva” är alltså bra. ”Fantasin” också, men bara inom rimliga gränser. Det viktiga sker nämligen här och nu, där man befinner sig med sin ätande, älskande kropp.

Kanske är det denna feelgood-genrens antiintellektuella grundhållning (en pinsam formulering, som om jag vore 19 år och just hade upptäckt Frankfurtskolan: men det är ju sant!) som får Hamberg att utan synbar eftertanke idealisera paret Toklas och Stein. Strunt samma vad de skrev, tänkte och arbetade med, vad som pågick i världen omkring dem, vem som gav dem pengar. De kunde konsten att njuta! Inte kände de minsann någon skam över sin ”köttfärslimpa på kalv under ransoneringstider”.

Nej, de gjorde ju inte det. Känn er fria att inspireras.

Läs fler recensioner av Rebecka Kärde och läs mer om böcker