Den tyska Weimarrepubliken (1918–33) började som ett demokratiexperiment och slutade med en politisk katastrof. Den tog form i skuggan av ett förlorat världskrig, en ofullbordad revolution och förödande ekonomiska kriser som satte miljontals medborgare på bar backe och gödde extremiströrelser till höger och vänster. Ett sprudlande kulturliv verkade parallellt med en brutal verklighet präglad av hundratals politiska mord, flera kuppförsök, kaotiska riksdagar och ständiga byten av ministärer och rikskanslerer.
Weimarförfattningen var en skapelse av politiker som värnade om demokratiska val, flerpartisystem, kvinnlig rösträtt, rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter. Mot dessa politiker, som främst utgjordes av socialdemokrater och liberaler, stod nazistpartiet NSDAP och en antidemokratisk höger som dominerade inom förvaltningen, industrin, krigsmakten, rättsväsendet och kyrkorna samt en kommunistisk vänster, som var likgiltig för Weimar och såg den som ett förspel till den proletära diktaturen. När den traditionella högern valde att slå följe med nazisterna, den starkaste icke-demokratiska rörelsen, var republikens öde beseglat.
Varför gav de gängse konservativa krafterna efter och släppte fram Hitler till makten? Varför var inte motståndet starkare när alla insiktsfulla borde ha vetat vad han avsåg göra som rikskansler? Hur kom det sig att så många missbedömde det nazistiska hotet, inklusive den samlade vänstern? Finns det något specifikt i den tyska historien, en särskild tysk Sonderweg, som kan förklara Weimarrepublikens gradvisa omvandling från skör demokrati till hård diktatur?
Frågor av det slaget har i decennier diskuterats av historiker och statsvetare. Två eminenta tyska akademiker som tidigt satte tonen för debatten var Friedrich Meinecke och Karl Dietrich Bracher. Meinecke fann rötterna till nazismen i den tyska historien och särskilt i den preussiska militarismen, som successivt växte sig stark under kejsar Vilhelm II och första världskriget. Landets militära anda och industriella styrka väckte aptiten hos de styrande att sträva efter en ledande ställning i världspolitiken, en ambition som Meinecke menade jämnade marken för en falsk och i grunden otysk profet som nazistledaren. Andra har gått än längre tillbaka i tiden och spårat en tydlig linje i tysk historia från Martin Luther till Hitler.
En helt annan förklaring finner vi hos Bracher. I flera viktiga verk beskrev han nazisternas väg mot makten och polemiserade mot tesen att Hitlers triumf skulle ha varit den oundvikliga följden av långa historiska förlopp eller av villkoren i Versaillesfördraget. I stället lyfte han fram de centrala makthavarnas bristande omdöme, antidemokratiska sinnelag och katastrofala beslut. Det ekonomiska och politiska förfallet efter 1929 skapade enligt Bracher ett maktvakuum som nazisterna, med hjälp av en eftergiven reaktionär elit, skrupelfritt kunde exploatera.
Debatten mellan anhängarna till de två skolorna lär fortsätta länge än. Men motsättningen mellan dem ska inte överdrivas. Det handlar inte om antingen eller utan om både och, och om skillnaden mellan att förstå och att förklara. För att förstå Hitlers makttillträde måste vi beakta viktiga händelser i Tysklands förflutna som antisemitismen, nationalismen, militarismen, världskriget, Versaillesfreden, dolkstötslegenden, revolutionen 1918–19, den politiska terrorn, splittringen inom arbetarrörelsen, den djupa depressionen och mittenpartiernas kollaps. Men för att förklara vad som hände måste vi också syna vad de centrala aktörerna sade och gjorde i de otaliga samtal och beslut som ledde fram till upplösningen den 30 januari 1933.
Man kan uttrycka det så att många av de nämnda faktorerna var nödvändiga, men inte tillräckliga, för att möjliggöra det slutliga utfallet. Kriget, depressionen och andra händelser skapade förutsättningar för Hitler att nå makten, men han hade aldrig blivit kansler om inte en handfull aktörer i maktens centrum aktivt beslutat att släppa fram honom. Det handlade i första hand om president Paul von Hindenburg och de högermän som föregick Hitler som kansler, Franz von Papen och Kurt von Schleicher. Alfred Hugenberg, de tysknationellas partiledare, spelade också en destruktiv roll liksom statssekreteraren Otto Meissner och presidentsonen Oskar.
Inte sällan sägs det att Hitler kom till makten ”på laglig väg” eller efter ”ett demokratiskt fattat beslut”. Det är korrekt i formell mening, men maktövertagandet hade inte kunnat ske om inte kretsen kring presidenten drivit på för att möjliggöra det, helt vid sidan av den folkvalda riksdagen. Argumentet döljer därtill en mer fundamental sanning, nämligen att Hitlers parti aldrig var i närheten av att vinna en majoritet av rösterna i fria och allmänna val. I riksdagsvalet i maj 1928 hade 97 av 100 tyska väljare röstat på andra partier än på NSDAP. Drygt fyra år senare, i novembervalet 1932, var det landets största parti men fick inte mer än en tredjedel av rösterna. Först efter det valet, då partiet gick kraftigt tillbaka, kunde Hitler med hjälp av det konservativa etablissemanget avancera till topposten.
En enskild person med extraordinära maktbefogenheter hade haft möjlighet att stoppa honom. Paragraf 53 i författningen gav presidenten rätt att på egen hand utse rikskansler. Så sent som den 26 januari kunde Hindenburg inte föreställa sig Hitler på posten. Några dagar senare hade han svängt och gick med på att utnämna honom. Maktövertagandet kan förvisso ses som kulmen på en gradvis process med rötter långt tillbaka i tysk historia. Det ändrar dock inte ett ovedersägligt faktum: Hitler blev rikskansler därför att Hindenburg utnämnde honom.
Frågan är varför han gjorde det. Svaret måste sökas i Hindenburgs bakgrund och omgivning. Född 1847 i en anrik familj tillhörde han den kader av gamla officerare som aldrig kunde vänja sig vid demokratin. Som övertygad rojalist hade han föga till övers för Weimarförfattningen. Det hindrade inte att han under merparten av sin första mandatperiod vinnlade sig om att följa dess bestämmelser, om inte annat så av respekt för den ed han hade svurit vid tillträdet.
Vändpunkten kom i mars 1930, då socialdemokraten Hermann Müllers majoritetsregering avgick efter att presidenten hade vägrat att utlösa den så kallade nödfallsparagrafen. Utled på ett parlamentariskt system han inte förstod sig på och angelägen om att bli av med Socialdemokraterna utsåg Hindenburg i stället teknokraten Heinrich Brüning till kansler i spetsen för ett minoritetskabinett. Vid det laget hade han kommit till slutsatsen att ett auktoritärt styre, byggt på hans egen maktbas, var att föredra framför en regering med stöd i riksdagen. Därmed inleddes marschen mot diktaturen.
Om Müllers majoritetsregering hade tillåtits fortsätta mandatperioden ut, fram till maj 1932, skulle ekonomin ha varit på uppgång och extremistpartierna haft betydligt svårare att göra sig gällande. Men det alternativet prövades aldrig. I stället upplöstes riksdagen i förtid, vilket ledde till att NSDAP fick sitt stora genombrott i septembervalet 1930. Ett fungerande parlament skulle efter Müllers avgång ha kunnat föreslå en egen majoritetskandidat, som Hindenburg då troligen hade accepterat. Men den djupa partisplittringen omöjliggjorde en sådan lösning. Det politiska dödläget gav honom chansen att utnämna tre konservativa minoritetskanslerer i följd (Brüning, von Papen och von Schleicher) innan han föll till föga och kallade på ledaren för landets största parti.
Den som gör en deterministisk tolkning av förloppet och ser det som i grunden oundvikligt, som resultatet av en historisk process där mäktiga individers agerade inte betydde något, har ingen anledning att begrunda vilka som bar störst ansvar för katastrofen. Om antisemitismen, militarismen eller andra fenomen i den tyska historien bäddade för maktövertagandet och gjorde det ofrånkomligt blir ansvarsfrågan irrelevant. Men den som menar att enskilda nyckelaktörer spelade en stor och i vissa fall avgörande roll, kan inte undvika frågorna om ansvar och skuld.
Som statschef hade Hindenburg det avgjort tyngsta ansvaret för debaclet. Hans bristande omdöme visade sig särskilt i samband med regeringsskiftena. Hitler var den förste kansler han utsåg utan att själv ha överlagt med kandidaten. I stället överlät han uppdraget åt gunstlingen von Papen, som utnyttjade det för att hjälpa fram Hitler till makten. Om Hindenburg hade hållit fast vid sitt motstånd mot ”den böhmiske korpralen” skulle hans eftermäle ha blivit ett annat och världen besparats ett omätligt lidande. I stället lät han sig föras bakom ljuset av von Papen och andra ränksmidare i sin omgivning.
Eftervärldens dom mildras inte av att han efter utnämningen gav legitimitet åt det nya styret genom att godta en rad beslut som ledde till diktaturens upprättande.
Erik Åsard är professor emeritus i nordamerikastudier och författare. Artikeln bygger på ett kapitel i hans nyutkomna bok ”Hitlers väg till makten. Weimarrepubliken från demokrati till diktatur” (Historiska Media).
