Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I januari 2026 rapporterar Aftonbladet att anstalten Rosersberg bestämt sig för att tillåta gosedjur. De som ska få ha med sig sina gosedjur in i fängelset är inte några barnbesökare till de vuxna som sitter där. Det är de barn som regeringen vill låsa in.
Beslutet om gosedjuren kommer bara några veckor efter att justitieminister Gunnar Strömmer kommenterat den svidande kritiken från remissinstanserna om regeringens förslag att sätta 13-åringar i fängelse med att det säkert kommer bli ”Playstation och fotboll”.
Bakom den glättiga rapporteringen döljer sig dock en i grunden förändrad syn på både barn och fängelset som fenomen. Kanske illustreras förskjutningen bäst av Liberalernas rättspolitiske talesperson Martin Melin, som efter ett studiebesök på en av anstalterna som ska låsa in barn säger att han tror att barnen kommer ha bättre chanser att klara skolan i fängelse.
Kan fängelset försvaras? Den frågan ställde sig den norske professorn i rättssociologi Thomas Mathiesen, i sin bok med samma titel som utkom 1988. Mathiesen ägnade sin forskargärning åt att studera fängelsesystemet. I boken tecknas anstaltssystemets uppkomst från 1600-talet och framåt, där avskaffandet av kroppsstraff sakta men säkert ersätts av frihetsberövande som bestraffning.
Mathiesen konstaterar att förändringar i hur samhället använder sig av fängelset sedan dess uppkomst alltid har handlat om ett upplevt behov hos ordningsmakten att disciplinera olika folkgrupper. Vilken typ av samhällsproblem fängelset är tänkt att lösa varierar. I modern tid, där vi upplever välfärdsstatens nedmontering och ekonomisk stagnation och ett massmedialt klimat där fara och oro piskas upp, menar Mathiesen att polis, domstolar och fängelser kan förstås som en sorts ”ångestbarometrar”.
När tilliten till att samhället kan ta hand om oss när vi behöver det sjunker, menar han, skapas en motreaktion i såväl befolkningen som de rättsvårdande myndigheterna. Det sker i form av en längtan efter mer ”lag och ordning” – som leder till fler fängslade. Så uppstår ett självspelande piano där allt mer av det offentligas resurser går till lagföring och straff, och allt mindre till förebyggande åtgärder och bibehållandet av de offentliga institutioner som är en förutsättning för just befolkningens tillit till staten.
Nedmonteringen av välfärdsstaten föder sin egen fortsatta undergång.
I dagens Sverige är det barnen som är problemet fängelset ska lösa. Ett samhälle som säger att barn får bättre förutsättningar att klara skolan i fängelset är ett samhälle som gett upp. I alla mänskliga gemenskaper är barn symbolen för framtiden. Men kanske är det logiskt att en mänsklighet på väg ut ur vad klimatforskaren Johan Rockström kallas ”livets korridor”, det temperaturintervall där mänskligt liv kan förekomma, inte längre vill satsa på sina barn.
Särskilt om vi erkänner att det inte är alla barn som kommer att läsa in högstadiet bakom murar. Det är arbetarklassens barn, icke-vita barn, funktionsnedsatta barn som ska slitas upp från sina omsorgspersoner och disciplineras. Diagnoser som autism, ADHD eller intellektuell funktionsnedsättning är kraftigt överrepresenterade bland barn som misstänks och döms för brott.
I en färsk rapport från Barnombudsmannen framgår dessutom att i stort sett alla barn som begår grova brott själva utsatts för allvarligt våld och försummelse under uppväxten. Samhällets insatser har oftast fokuserat på barnets beteende utan att visa intresse för de bakomliggande orsakerna, konstaterar rapporten. Dessutom framkommer att många av barnen mer eller mindre groomats in i den organiserade brottsligheten, och förmåtts utföra våld genom hot. Det är alltså på många sätt de barn som har allra störst behov av en fungerande välfärdsstat som nu i stället bestraffas och låses in.
Den israeliska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkian har, i sin bok ”Incarcerated Childhood and the Politics of Unchilding”, myntat begreppet unchilding för att illustrera hur palestinska barn avhumaniseras och fråntas sin status som barn, och därmed också sin oskuld, för att majoritetssamhället ska kunna acceptera att de utsätts för våld och fråntas sina rättigheter. Processen skapar en sorts undantagstillstånd, menar Shalhoub-Kevorkian, där urgamla normer för hur vi behandlar barn sätts ur spel på en specifik plats.
Begreppet är användbart för att förstå hur regeringen kan gå vidare med förslag som bedöms strida mot Barnkonventionen, som berövar barn kontakten med sina omsorgspersoner, och som inte bedöms uppfylla skolpliktens krav. Sådan politik har föregåtts av just en sådan avhumaniseringsprocess som Shalhoub-Kevorkian beskrivit, genom att tala om de våldsutövande barnen som kallblodiga monster, exempelvis med användandet av ord som ”odjur” om den organiserade brottsligheten där barnen ingår.
Mathiesen konstaterar i sin bok att fängelse inte kan ursäktas vare sig utifrån tanken om rehabilitering, idén om allmänprevention och avskräckning, eller som en föreställning om ett rättvist straff för ett brott som begåtts. Detta eftersom fängelset, till syvende och sist, utgör en sorts organiserad våldsutövning, ett fysiskt tvång som inte kan beskrivas som något annat än ett fiasko eftersom det inte uppfyller några av de löften det ger och dessutom skapar mer lidande.
Det är alltså dags att tala öppet om vad barnfängelserna säger om vilket samhälle vi bygger. Statens föräldraskap, på SIS-hem och barnfängelser, använder sig av hot, tvång och skamvrå. Det är ett land med kelgrisar och styvbarn, där stora resurser kan läggas på att bestraffa men inga på stöd och omsorg. För den som önskar något annat är det tid att höja rösten. Barnfängelset kan inte försvaras.
Läs också: Jacques Mwepu vill inte ha barn på Kumla
