År 2023 producerades etthundra miljarder klädesplagg, mestadels av arbetare som knappt kunde försörja sig på lönen. Sjuttio procent av dessa kläder tillverkades av textiler som på olika vis haft olja som basprodukt. Ungefär en tredjedel av denna extrema massa nytillverkade kläder såldes aldrig av. Och av det som vi ändå köpte, använde vi inte två tredjedelar. Vi köper tio gånger mer kläder än vi gjorde för femtio år sedan. Och många av dessa kläder är av lägre kvalitet än någonsin i människans historia.
Det känns märkligt, ja nästintill bisarrt, att följa nyhetsrapporteringen kring president Donald Trumps tullkrig och oron inför kaos i en, som man anser, hittills fungerande världshandel. Att den i sin nuvarande form är nödvändig, ja oumbärlig för mänskligheten, är ett axiom, så självklart att det aldrig ifrågasätts. Larmrapporterna illustreras med bilder på några av världens stora containerhamnar.
Jag har aldrig förut gett dem uppmärksamhet, inte insett hur gigantiska de är. Hur många containrar man kan stapla på de kolossala fraktskepp som trafikerar våra redan förgiftade hav. Världens största heter M/S Irinia, det går under liberiansk flagg.
Jag gör inte ens ett försök att sätta mig in hur många enheter som denna gigant kan frakta. Ingen ifrågasätter vad den transporterar, om det är varor som är nödvändiga för mottagarlandet eller kunnat ersättas av lokala och nationella produkter. Om de har tillverkats på ett hållbart vis. Om arbetsvillkoren för arbetarna har varit befrämjande för deras liv, hälsa och ekonomi. Om de fraktats på ett hållbart vis till kunderna världen över. Om varorna kommer att befrämja köparens livskvalité och hälsa. Eller, med andra ord, om världshandeln är en del av ett fungerande ekonomiskt system. Eller om väsentliga delar av den är ett uttryck för den konsumtionshets som hotar framtida liv på denna vår vackra planet.
Parallellt med rapporteringen om tullkriget har jag förkovrat mig i en djuplodande och lärorik odyssé om modeindustrins och konsumtionssamhällets historiska rötter och explosiva utveckling. Författaren Patrick Grant kan tyckas vara ett överraskande namn till en så radikalt kritisk genomgång av konsumtionssamhället. Han är listad som en av 500 mest inflytelserika profiler i globala Business Fashion Index, driver ett skrädderi på Savile Row, världens mest prestigefyllda adress för skräddare av exklusiva herrkläder, men han har också startat Community clothing, ett företag som tillverkar totalt plastfria högkvalitativa kläder som många kan ha råd med. Framför allt älskar han sitt yrke och ting gjorda med hantverksskicklighet och i god kvalitet.
Just därför blir det så förtroendeingivande och tilldragande att följa hans uppgörelse med modeindustrin i den bästsäljande ”Less. Stop buying so much rubbish: How having fewer, better things can make us happier” (William Collins).
Den engelska textilindustrin var ju startpunkten för industrialismen och därför passande att fokusera på om man vill frilägga de mekanismer som lett till vår tids måttlösa överproduktion och överkonsumtion.
För att börja med slutet, dagens situation, så växer modeindustrin – och den del som kallas fast fashion – exponentiellt. Grants bok publicerades 2024 och då hade det kinesiskägda onlineföretaget Temu exploderat på världsmarknaden och kvalificerats som ”den mest skadliga pådrivaren av konsumtion som någonsin existerat.”
Under 2023 lanserade dess värsta konkurrent, kinesiska Shein, tusentals nya produkter dagligen. Kineserna har ryckt undan marknadsdelar från de europeiska giganterna Zara och H&M. Grant berättar att han hade nöjet att äta middag med den ”bildade och charmerande Stefan Persson”. De diskuterade hållbarhet i modeindustrin. H&M ägare Persson frågade Grant vad han trodde skulle vara den enskilt största förbättring företaget skulle kunna göra. Grant svarade att det allra bästa vore om verksamheten helt lades ned. Vad skulle då hända med de många anställda, frågade Persson, och fick till svar att de smarta och talangfulla anställda kunde anställas i nya planetpositiva företag.
Grant berättar entusiastiskt om utvecklingen av verktyg i textilindustrin, allt ifrån John Kays flygande skyttel 1733 och James Hargreaves Spinning Jenny 1774. Utvecklingen kom underifrån och förbättrade såväl kvaliteten som lättade på hantverkarens tunga arbetsmoment. Men när produktionen gick snabbare smög sig en destruktiv lockelse fram: att producera så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, oavsett behov. Saken uttrycktes redan år 1776 av nationalekonomins fader, Adam Smith, ”konsumtionen är den enda avsikten och ändamålet med all produktion”.
Man producerade alltså inte längre för att svara mot behov, utan för att sälja det man producerade. Detta innebar att man måste skapa want, begär, hos de arbetande klasserna. Grant återger diskussionerna bland dåtidens första stora industrialister vilka helt oförblommerat debatterade hur man skulle få de arbetande klasserna att eftertrakta och vilja ha saker de inte behövde: Eller med en tidig amerikansk reklamguruns ord: ”Vi är inte intresserade av betalningskapaciteten, men endast kapacitet att VILJA HA”.
I mitten på 1800-talet togs de stora kliven mot konsumismen. Frederick Worth, skaparen av modeindustrin, var den förste som satte klädetikett på sina plagg och introducerade säsongsmodet med mannekänguppvisningar och lockade kunder genom att paradera kända och glamorösa kunder, som den stora skådespelerskan Sarah Bernhardt .
Aldrig förr hade kläder eller andra föremål tillverkats med baktanken att de snart skulle bytas ut mot andra, gå sönder, bli oanvändbara. Nu introducerades planned obsolescence, planerad föråldring. Många av oss har hört talas om den oförstörbara nylonstrumpan och glödlampan som kunde lysa för evigt, men få av oss reflekterar över det absurda i att i dag inte endast kläder, utan bilar och mobiler kommer med ständigt nya årsmodeller.
Vd:n för General Motors publicerade en artikel med rubriken ”Keep the customer dissatisfied”: ”Det finns ingen plats där någon kan sitta och vila i den industriella världen. Det är en fråga om förändring hela tiden – och det kommer alltid att förbli så för världen går endast på en väg – framstegets väg”. Han stod för något som skulle komma att bli en självklar sanning för vår tid och vårt samhällsystem: Att sätta likhetstecken mellan växande konsumtion och framsteg. Ingen konsument skulle tillåtas vara nöjd med sin lott, för i deras nöjdhet och tillfredställelse låg konsumtionens slut.
”Kreativ destruktion” blev ett ledord. Det myntades av den österrikiske ekonomen och finansministern Joseph Schumpeter, som skulle komma att bli en legendarisk Harvardprofessor. Kapitalismen, menade Schumpeter, innebar ändlös förnyelse av nya teknologier, produktionsformer och distributionsformer, detta skulle förgöra tidigare industrier, företag och jobb men alltid leda till ännu mer produktion.
Redan under 20-talet publicerades uttalad kritik av ett USA som hade förvandlats till ett imperium av ting, en samhällsmodell som tvingar människor att köpa mer och mer saker. Amerikanen hade förvandlats från medborgare till konsument. En välkänd kritiker var John Kenneth Galbraith som i ”The affluent society” (1958) opponerade sig mot det medvetna slöseriet och skapandet av beroende (Want creation industry). Bnp mätte inte socialt och personligt mående, menade Galbraith, som också var en tidig varningsröst mot den måttlösa utvinningen av materiella resurser.
Framväxten av modeindustrin var en skickligt genomförd process av social manipulation
”Framväxten av modeindustrin”, sammanfattar Grant, ”var inte resultatet av en tillfällighet utan en medveten, noga övervägd, noggrant uttänkt och skicklig genomförd process av social manipulation.” Han följer modeindustrins utlokalisering till länder med allt fattigare befolkning. Stora områden i norra England och Skottland där samhällen byggts upp kring textilindustrin, med yrkesstolthet och kunskap om en speciell tweedkvalitet, förvandlades till ekonomiska och sociala öknar. Samtidigt som länder som Bangladesh, Indien och Vietnam blivit ekologiskt och socialt utarmade av ett samvetslöst utnyttjande av människor och av deras miljö.
Maskinerna som skulle befria oss från det tunga arbetet för att frigöra tid till ”mer meningsfullt arbete” har i stället, menar Grant, skapat en epidemi av meningslöshet som sprider sig. Han citerar E F Schumachers ord från studien ”Small is beautiful” (1973):
”Kapitalismen är inte marknader, handel och affärstransaktioner – dessa har existerat i tusentals år. Kapitalismens främsta kännetecken är dess inneboende behov av ständig tillväxt, ständig extraktion, produktion och konsumtion. Om den inte växer kollapsar den.”
Grant menar att hela begreppet ”mode” måste kastas på historiens soptipp. I stället bör kvalitetsbegreppet bli ledande. Ta en så kallad eko-t-tröja för 50 kronor på H&M. Tänk dig in i hur många människors liv som har berörts: de som odlade bomullen, de som spann och vävde, färgade, tryckte, sydde, packade, skeppade, packade upp. Är 50 kronor ett rimligt pris? Kanske är den inte billig, kanske är den alldeles för kostsam, för dig och för alla de där människorna. Och för planeten.
Läs andra texter av Anita Goldman
