Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vad är tango? Är den konst rätt och slätt? Är den politik, propaganda, möjlig att appropriera för maktens syften? Vem äger tangon? Frågorna är inte oskyldiga och har ställts på sin spets i år, det fjärde krigsåret i Ukraina. Hur vi som är galna i dansen väljer att besvara dem kommer att definiera oss framöver.
Låt mig komma med ett förslag.
Tangon tillhör alla och ingen. Unesco har adlat den till immateriellt kulturarv, och i så måtto är den en angelägenhet för mänskligheten. Andra menar att det är argentinarna som äger tangon. Ingen kan ju förneka att det var i Buenos Aries som tangon föddes för mer än 150 år sedan. Under de gyllene åren 1935–1955 utgjorde den där en statligt understödd populärkultur, av en omfattning som i dag är svår att greppa. Alla dansade. Tangon härskade absolut, inte minst i radion. ”Du kunde sätta på 20 radiostationer och ändå bara höra tango” (Puppy Castello).
I början av 1980-talet fanns det knappt några unga människor, som dansade tango. Men tangon skulle återfödas
Inte konstigt att Argentinas president Juan Peron älskade att figurera med kända tangomusiker och -sångare i den kolorerade veckopressen, på massmöten och i journalfilmer. Peron var tangons bästa vän, och tangon och folket älskade honom tillbaka.
Efter Perons fall motarbetades tangon av juntan, som såg den som ett hot. Och så kom rock och pop. I början av 1980-talet fanns det knappt några unga människor, vare sig i Buenos Aires eller annorstädes, som dansade tango.
Men tangon skulle återfödas. Tango Argentino, en lågbudgetshow i Paris, blir 1983 en otippad jättesuccé. Snart turnerar showen världen över och väcker lusten hos de välbärgade åskådarna att efterapa de avancerade stegfigurerna på scenen.
I dag är tangon en global kultur som kännetecknas av långt gången kommersialisering och utbredd tangoturism. Varje vecka finns ett stort antal festivaler att välja på, ofta med deltagande av kända tangodansare, vars uppvisningar i efterhand ibland kan få hundratusentals visningar på Youtube.
Ingen förkroppsligar denna nya tango, en tango på export, lika mycket som Pablo Veron. Han slog igenom i Sally Potters ”The tango lesson” 1997 och var länge den dansare som Hollywood anlitade i filmer med tangoinslag.
I maj deltog han i en tangofestival i Sankt Petersburg. Hans oblyga apologi för resan på Facebook har väckt känslor. På ena sidan: putinister, USA- och Natohatare, tangolärare som hävdar rätten att åka dit där pengarna finns. På andra sidan: resten av mänskligheten.
Veron vill se sig som en tangoambassadör som sätter en ny standard för ett civiliserat kulturutbyte i konstens namn, bortom krig och andra otrevligheter. Han verkar ha lyckats i sina föresatser. I början av november var de nya tangovärldsmästarna Diego Ortega och Aldana Silveyra tillsammans med ex-mästaren Sebastian Bolivar på en stor festival i Moskva.
Putin kan glädja sig åt en miniarmé av nyttiga idioter, som legitimerar terrorstaten genom sin stjärnstatus
Nu följer de Veron i spåren i Europa: Paris, London, Warszawa och flera andra ställen. Putin kan glädja sig åt en miniarmé av nyttiga idioter, som legitimerar terrorstaten genom sin stjärnstatus.
I dagarna kommer Veron till Stockholm för fyra dagars workshop, beledsagad av en marknadsföringskampanj som tokhyllar honom (länken delad på ett stort antal sidor, bland annat på den argentinska ambassadens Facebooksida).
Hur ser Veron själv på ståhejet? Han tar det med jämnmod. ”Legender ber inte om tillåtelse att vistas på utsatta ställen. De tar sig dit där det är viktigt att vara – och de fortsätter att dansa också om världen glömmer bort det”, skrev han i en kommentar i samband med sin Rysslandsresa.
Läs mer:
Ryska popfenomenet klassas som agent: ”Vad jag än säger publiceras det överallt”
