Rykten och spekulationer kring det kompromissförslag som diskuteras mellan USA, Nato och Danmark gör gällande att USA skulle kunna få överta delar av Grönland, då främst territorier där nuvarande och framtida baser är belägna.
Den absolut viktigaste för Trumps ”Golden dome” är Pituffik Space Base i Thule-distriktet som även var hjärtat i Ronald Reagans ”Star wars-projekt” från 1983. Men redan 1909 lade Nordpolsfararen Robert Peary fram planer för president Roosevelt om att göra detta område amerikanskt.
Thule Air Base, i dag Pituffik Space Base, etablerades i norra Grönland 1951 genom avtal mellan Danmark och USA. Som mest bodde där 10 000 man. Nedanför basen låg en av inuiternas viktigaste boplatser. Ursprungsbefolkningen togs bokstavligen på sängen när amerikanarna anlände. Den gamla kvinnan Amounalik berättar i filmen ”Inughuit. Folket vid jordens navel” (1983), som jag och Ylva Julén spelade in:
”Vi hade en stilla och lugn sommar. Så en dag kom det ett flygplan. Ett plan, ett plan! ropade folk och strömmade ut. Folk hann inte ens få på sina kammikker. Där stod de barfota i snön. Så kom en båt med två flygplan, en isbrytare och en ubåt. Folk blev rädda och trodde det var krig. Så började de bygga sin bas bredvid vår by utan att ha frågat oss. Kort efter kallades vi till ett möte.”
Vid mötet fick de veta att de omedelbart måste lämna boplatsen. Flytten skulle ske med hundslädar; de som inte gav sig av skulle inte få ersättningshus i den nya byn. Den danske inspektören för Nordgrönland skriver i ett telegram att boplatsen var tömd och att ”det var med sorg i hjärtat många lämnade platsen, men alla förstod att det var för deras eget bästa”. På två veckor tömdes byn där inuiterna levt sedan urminnes tider.
En man protesterade: Kaala Peary. Som straff nekades han ersättningshus; han samlade överblivet material och byggde ett litet hus på behörigt avstånd från den nya byn.
Kaala växte upp i det nordligaste Grönland och bodde där hela livet. Som pojke följde han sin styvfar, Piuvatoq, på valrossjakt. Då berättade han historier, som den om hur deras anfäder kunde vissla ner stjärnorna så att de kom närmare.
”Men kom ihåg, vissla inte för starkt, för då riskerar du att störa våra förfäder som leker däruppe”, sa han och pekade mot norrskenet, ”Då kommer de ner och tar allt ifrån oss. Allt de lämnar kvar efter sig är våra benknotor.”
Kaalas biologiske far var den amerikanske polarforskaren Robert E Peary
Kaalas biologiske far var den amerikanske polarforskaren Robert E Peary, som 1909 hävdade att han erövrat Nordpolen. Och som dessförinnan under över två decennier årligen återvände till inuiternas område. Redan när Kaalas mor Aleqahit var tonåring tog Peary henne till älskarinna. Tillfälliga hustruarrangemang förekom bland inuiterna, men Pearys anspråk var annorlunda: år efter år tog han Aleqahit från hennes man och barn, samtidigt som han i Amerika levde ett oklanderligt familjeliv med hustru och två barn.
Peary fick två söner med Aleqahit: Kaala och hans äldre bror Samik. Men Piuvatoq var den far de såg som sin riktiga.
Peary gjorde flera misslyckade expeditioner till Nordpolen. Vid en av dessa, 1906, sa han sig på avstånd ha upptäckt ett okänt land: Crocker Land. Allt tyder på att det var en efterhandskonstruktion för att locka finansiering till nya expeditioner. Berättelsen passade in i drömmen om ett dolt arktiskt land – ett Atlantis i is, Ultima Thule, kanske en åttonde kontinent. Myten var seglivad, och behovet av nya erövringsberättelser stort.
Vid Crocker Land expeditionens avfärd, 1913, meddelade expeditionsledaren Donald B MacMillan till pressen att han förväntade sig att där ”upptäcka djurarter som aldrig skådats och kanske en helt ny människoras”. Trots ambitionerna slutade expeditionen i katastrof och lämnade finansiärerna med enorma skulder. Vid hemkomsten stod det klart att Crocker Land varit en arktisk fata morgana.
Det högsta priset betalades av inuiterna när en av deras mest erfarna jägare, Kaalas styvfar Piuvatoq, som fungerat som en trygg guide åt såväl Peary som MacMillan, kallblodigt avrättades ute på isen av en av expeditionsmedlemmarna, Fitzhugh Green.
När han kom ikapp låg Piuvatoq blödande på isen; Green avrättade honom med ett skott i huvudet
På väg tillbaka mot baslägret hamnade Green och hans grönländske hundförare Piuvatoq i en våldsam storm där Greens hundspann begravdes. Piuvatoq drev på för att rädda dem med det enda spann som återstod, medan Green föll efter. I panik över att bli övergiven beordrade Green honom att stanna. När Piuvatoq fortsatte avlossade Green först ett varningsskott och därefter ett skott i Piuvatoqs rygg. När han kom ikapp låg Piuvatoq blödande på isen; Green avrättade honom med ett skott i huvudet.
I den officiella versionen skrev expeditionsledaren MacMillan att Green, ”oerfaren i umgänget med eskimåer och oförmögen att förstå deras temperament”, känt sig tvungen att skjuta sin följeslagare. För Aleqahit och barnen löd förklaringen att Piuvatoq ”dött i en storm”. Men sanningen spreds snabbt bland inughuit.
Åter i Amerika befordrades Green till kommendör och ställdes aldrig inför rätta för mordet. Crocker Land-expeditionen blev slutet för den era av amerikanska polarexpeditioner som utgick från Thule-distriktet och inleddes när Peary 1891 första gången satte sin fot på Grönland. Efter sin sista expedition 1909 planerade Peary att göra Nordgrönland amerikanskt; president Roosevelt var positiv, men planen föll i glömska under första världskriget. Under kalla kriget dammades dock Pearys planer och kartor av när Thulebasen anlades i hjärtat av området han avsett.
Kaala levde till 1998 och fick fem barn. 1988 fick han, med sitt barnbarn Hivshu Peary, besöka släkten i Amerika och träffade för första gången sin amerikanske halvbror Robert Peary Jr och resten av Pearys amerikanska ättlingar.
Sedan den vite mannens ankomst har övergreppen mot Grönlands befolkning avlöst varandra, ibland av Danmark, ibland genom hemliga avtal med USA. Till exempel de som möjliggjorde kärnvapen trots att Grönland officiellt var kärnvapenfritt: Project Ice Worm (1959). USA byggde en bas under inlandsisen för kärnvapenmissiler; projektet övergavs 1966 och radioaktivt avfall lämnades kvar.
1968 störtade en kärnvapenbestyckad B52:a på isen utanför Thule Air Base. Radioaktivt avfall som spridits över flera kvadratkilometer på havsisen sanerades bort. Danska hantverkare och lokala jägare anlitades. De danska arbetare som, trots rigorösa skyddskläder, efteråt drabbades av cancer fick långt efteråt ersättning av danska staten, medan de jägare från inuiterna som kallats in utan skyddskläder nekades ersättning. Efter olyckan framkom att Danmark i hemlighet kände till USA:s regelbundna trafik av kärnvapenbestyckade flyg via basen.
Sedan 1950-talet har Danmark vid upprepade tillfällen utsatt befolkningen för allvarliga kränkningar
Sedan 1950-talet har Danmark vid upprepade tillfällen utsatt befolkningen för allvarliga kränkningar: bortadopterade barn utan mödrarnas samtycke. ”Experimentbarnen” som skickades till Danmark för att återvända som utbildad elit men som förlorade språk och identitet. ”Födelsekriteriet” som gav danska hantverkare högre lön än grönländare. Lagen om ”juridiskt faderlösa barn” som fråntog grönländska barn, födda utanför äktenskapet, rätten att veta vem deras far var, ärva eller bära efternamn. Och ”spiralsaken” där tusentals kvinnor fick spiraler insatta utan samtycke; sjunkande födelsetal användes senare som argument mot självständighet. Trots massiv kritik har sedan 2019 antalet tvångsomhändertagna grönländska barn i Danmark stadigt ökat och är i dag fem gånger vanligare än bland etniskt danska barn.
Att Danmark nu skrämmer Grönlands befolkning att hålla tillbaka kritik för att inte gynna USA och Trump är som att kräva att de som utsatts ska tiga för att inte skapa dålig stämning bland de vuxna i rummet. Även om det är hjärtskärande att bevittna engagemanget i Danmark för Grönland får jag en bitter eftersmak. När jag filmade i Namibia femton år efter apartheid hörde jag ofta: ”They keep saying that we should forgive and forget but that’s impossible. We can forgive but never forget”. Utan erkännande blir det ingen försoning.
Det är dags för Danmark, Sverige och hela Europa att inse att Grönlands befolkning själva ska ha rätt att bestämma sin framtid.
Texten är en del av ett kommande bokprojket. I Staffan Juléns aktuella bok ”Sonen” (Kaunitz-Olsson, 2025) finns fler texter på temat Grönland.
Länkar till grönlandsfilmen som omnämns, ”Inughuit. Folket vid jordens navel” (Staffan och Ylva Julén, 1987) samt ”The prize of the pole” (2005) finns på: https://staffanjulen.com
