Kalfjället, Västerbotten. Två månader efter Tjernobylkatastrofen. Författaren och idéhistorikern Anders Ekström befinner sig i en kanot. Harrstimmen drar fram över bottnen. Fiskarnas segel skimrar lila under videskuggorna. Över allt en hinna av radioaktivt nedfall.
Gislöv, Österlen. Författaren Anita Goldman utanför sin skånelänga betraktar bonden som kör fram och tillbaka, fram och tillbaka i en enorm traktor. Hon ser inte ansiktet men han har öronsnäckor, mot motorljudet, antagligen hör han varken fåglarna eller vinden, spekulerar hon.
Jag läser två fantastiskt utmanande böcker om hur vi förhåller oss till att vår civilisation enligt alla tillgängliga mätvärden håller på att gå under. Båda med sin unikt ljudande röst och tematik som tillsammans ger en ny och djupare förståelse för vår prekära situation som mänsklighet.
I essän ”Det vilda hoppets geografi” (Natur & Kultur) undersöker Goldman människans relation till naturen, det vilda, gud, platser och medmänniskor. Hon startar i den bibliska öknen Sinai, där heliga män gjorde sig ensamma och fann gud. Där det vilda tvingade fram det heliga i dem. Med Exodus, judarnas flykt från slaveriet i Egypten, blir det en bild av hur umbäranden, kroppsliga prövningar, existentiella och yttre begränsningar kan befria oss mentalt, leda till insikt. Under den akut hotande klimatkrisen, förstår Goldman, måste vi ta reda på hur vi ska kunna acceptera nödvändiga inskränkningar i vår livsstil. Hon drar paralleller till judisk tro och kultur: ”Ett liv utan medvetna begränsningar och åtaganden är inte ett värdigt liv.”
Vi står visserligen inför uppoffringar, men de kommer att göra oss gott.
Vilken vacker och viktig tanke.
Goldmans berättelse ringlar mellan vittnesmål ur litteraturen och det egna livet. Historien om vår utdrivning ur paradiset, hur vi krönte oss själva till härskare, och vårdare, av naturen är inte ny. När vetenskap och teknik, teoretisk och empirisk kunskap förenas i väst, inträffar den stora omvälvningen i vårt förhållande till naturen. Men Goldman vidgar perspektiven inåt. Mot det vilda och heliga i oss, som alltid funnits där, men inte givits bestämmanderätt.
Trots moderna profeter som John Muir, Henry Thoreau, Rachel Carson, som skriver sig varma för naturens skönhet och egenvärde, tillåts naturhatet gripa omkring sig. Ja, Goldman insisterar på att kalla det hat. Den västerländska civilisationens förhållningssätt till det ickemänskliga. Ett skamlöst krig mot allt levande: ”ett program, uttryckt i ord, idéer, trossystem och så i handling”.
Goldman ser industrialiseringen av våra liv i landskapet runt sitt hem. Rutger Mackleans jordskiften i slutet av 1700-talet förändrade det för alltid. Där lövängar, fädrift, inägor, våtmarker samsats kvarstod bara monokulturell åker. Bygemenskapen sprängdes men Mackleans gods sågs snart som ett mönsterjordbruk. Markens avkastning ökade på bekostnad av ekologisk bärighet och den relativa sociala, ekonomiska trygghet som präglat bylivet i hundratals år.
Under liknande moderniseringsprocesser med maskinparker, gifter och konstgödsel går världen mot en akut brist på odlingsbar mark. Enligt vissa forskare är det en tidsfråga innan livsmedelssystemet kraschar.
Det är en katastrof som utvecklat sig över lång tid, liksom andra av våra existentiella hot, och därför inte getts den uppmärksamhet den förtjänar. Som jag läser Anders Ekström i ”Tidens återkomst” (Ellerströms), kan det bero på att vår kulturs tidsuppfattning hållit isär dessa långsamma skeenden från våra egna rytmiskt annorlunda liv. Ekström driver den för mig omtumlade tesen att vår kulturs självuppfattning genomgått en ”temporalisering”.
Han tar oss tillbaka till Vesuvius utbrott och Pompejis förstörelse den 23 augusti år 79. Plinius den yngre, ett av världens mest citerade ögonvittnen, beskriver utbrottet i brev som ”öppnar läsarens sinnen genom Plinius sinnen. Naturens våld beskrivs inte som ett gudomligt tecken eller moraliskt lärostycke utan som en serie omedelbara kroppsliga förnimmelser.”
Själva det sinnliga, kroppsliga vittnesmålet har förmågan att sätta oss i förbindelse med andra över stora avstånd i tiden, skriver Ekström. Historiens naturkatastrofer har uppfattats som isolerade, begränsade både i tid och i rum. De har bara drabbat de närvarande. Men Ekström analyserar några av de mest omtalade, hur de medierats, framställts på världsutställningar, scener, filmer, i moderna nyhetsmedia. Förmågan att förmedla vittnesmål, snabbt, över stora avstånd exploderar samtidigt som naturkatastroferna knyts närmare mänskliga aktiviteter. Temporaliseringen har vävt oss samman över tidens avstånd på samma sätt som globaliseringen vävde oss samman över geografiska avstånd.
Tjernobyl, menar han, var en av de katastrofer som genom sin art förband oss inte bara rumsligt, genom stoffmolnet, utan också genom att följdverkningarna drabbar generationer långt efter oss. När kan vi ens säga att den är över?
Temporaliseringen innebär en förskjutning av förståelseramar och känslostrukturer. Det ”handlar inte bara om hur vi organiserar och förstår förhållandet mellan det förflutna, samtiden och framtiden, utan också om vårt sätt att erfara, leva i den historiska tiden”.
”Klimatets tid” skiljer sig enligt Ekström från den moderna tidsregimen genom att sätta fokus på samhällets tidsöverskridande kapacitet. Å ena sidan begränsas våra handlingar av historien, å andra sidan fjärrstyr vi framtiden med våra beslut. Tidsskalan för hanteringen av atomsopor har expanderat från 10 000 år till 100 000 år. I takt med att vi förstår mer om hur mänskliga aktiviteter påverkar geobiologiska processer och atmosfäriska system blir de svårare att hålla isär från vårt handlande. Det är inte bara fråga om en skalförskjutning utan ”om en principiell upplösning av distinktionen mellan samhälles och naturens historia som den moderna tidsförståelsen vilade på.”
Om nyheter om katastrofer långt borta tidigare kunde tolkas som guds straff skrivs de nu in i en berättelse om vad som komma skall. Varje ny översvämning är bara ett förebud om en kommande ännu värre.
Ekström vill ge oss en djupare tidsuppfattning.
Goldman vill återkoppla oss till platsen vi bebor.
Religionens verktyg, menar hon, kan hjälpa oss. Kontemplation, fokus, försakelse och vördnad för det som är större än oss.
Antropocen, skriver Ekström, ”rycker loss de långa tidsperspektiven ur sin meditativa rytm. Tröskeleffekter och vilande processer i naturens levande arkiv bryter igenom tidslagren.” Hans framställning är både skön och övertygande, full av one-liners man vill trycka på t-shirts. Som ”Flykten till tiden är inte längre möjlig.”
Kanske är det titeln på nästa stora katastroffilm?
Den rådande tidsuppfattningen, hur vi pratar om och beskriver pågående kriser, gör klimat- och andra kriser till något, kanske inte ogripbart, men inte heller synligt i vår kultur. Med Ekströms ord handlar vi i skalor vi inte förstår, men det finns ögonblick då vi plötsligt förnimmer dem: ”Landskapen i våra kroppar ger tiden gestalt.”
Och här möts de båda tänkarna. Hur du lever på platsen där du befinner dig är nyckeln till allas vår framtid. Hur du tar dina själsliga förmågor i anspråk i relationen med jorden, mullen som ska föda dig.
Goldman närmar sig med viss blygsel sin egen trädgård, och den eufori hon upplever i att känna den. Förstå den. Göra sig bekant med jorden och grödorna.
”Ayeka, var är du? frågar Herren. Det är inte en psykologisk fråga och inte en politisk, den är inte heller moralisk. Det är en grundläggande existentiell fråga, själva fundamentet till vårt vara”, och hon svarar själv: ”Jag är här i min skånska lustgård.”
Medan Ekström sitter på en klippa intill Vojmån och förnimmer ett ögonblick som sträcker sig långt in i framtiden.
Tänk om vi vore förmögna att se den temporala utsträckningen, krisernas långa vågrörelser och vårt levande i dem. Tänk om vyn över tid-rummets älvdal kunde sätta känslor i rörelse som gjorde det omöjligt att inte agera.
Mats Söderlund är författare. Han gav 2023 ut essäboken ”Härlig är jorden – om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat” (Weyler). Samma år kom diktsamlingen ”Eskatos – tystnaden tillhör inte oss” (Albert Bonniers förlag).
