När DN når prästen och nära vännen Lars Gårdfeldt kommer han precis från dödsbädden på Ersta.
– Ända sedan sjukdomsbeskedet kom har jag levt med en stor väntanssorg. Nu är det dags för en ny fas. Jag har svårt att acceptera att jag inte ska dela framtiden med henne. Hon var ”Brorsan” för mig, och jag var hennes ”Prinsessa”, säger han.
Så sent som i fredags var Elisabeth Ohlson vaken och pigg och hade en ”sista natten med gänget” ihop med Lars Gårdfeldt och Mian Lodalen.
– Mian hade med sig bilder från alla upptåg och fester vi haft och Elisabeth var helt sig själv. Hon kommenderade exakt hur vi skulle stå och hålla huvudet när hon tog selfies med oss. Hon hade kvar sin spirit hela tiden. Det var väldigt fint.
Hon planerade ju för att bilden på hennes egen död skulle bli den sista i hennes pågående svit över dödsögonblick. Blev det så?
– Ja, in i det sista förberedde hon den bilden och jag vet att hon hann med den, säger Lars Gårdfeldt.
Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink samarbetade med Elisabeth Ohlson flera gånger genom åren.
– Hon var en fin och ovanlig människa, och en stor konstnär som inte höll sig till något slags mainstream. Den som har sett hennes bilder en gång glömmer dem aldrig, säger hon.
Dessutom, menar Elisabeth Åsbrink, stod Elisabeth Ohlson alltid upp för yttrandefrihet.
– Under en tid när väldigt få personer tyckte att Lars Vilks hade rätt att få verka, stod hon tveklöst upp för konstnärers rätt att gå emot den allmänna opinionen.
KG Hammar, före detta ärkebiskop som 1998 gav sitt stöd till Elisabeth Ohlsons uppmärksammade och omdebatterade genombrottsutställning ”Ecce homo”, minns en varm och modig människa.
– Hennes konst var ett stort befrielseprojekt, inte bara för många marginaliserade människor, utan för samhället i stort, även för kyrkan. Hon har gjort avtryck i emancipationshistorien och lämnar ett stort tomrum efter sig.
Även Björn Wiman, kulturchef på DN, minns en banbrytande konstnär.
– Jag mötte henne senast på hennes utställning i Stockholm för några år sedan, just när hon var i färd med att spika upp sitt porträtt av den bortgångne Lars Vilks på väggen. Utställningen hade tillfälligt fått stängas för att Elisabeth blivit hotad, men hon var helt cool på sin kolugna västgötska. Som konstnär var hon bokstavligen banbrytande – det är få personer i kulturlivet som jag känner en sådan obruten respekt för.
Johan Petterson, curator för Elisabeth Ohlsons senaste stora utställning på Falsterbo konsthall, beskriver henne som unik bland svenska fotografer.
– Jag slogs av vilket stort, nästan folkligt intresse det fanns för hennes bilder. Det här är en stor förlust för Sveriges konstliv, men hennes verk kommer att leva vidare, säger han och fortsätter:
– Hon jobbade konsekvent med det teatraliska, det iscensatta och ibland även redigerade. I Sverige har vi ingen tradition av den sortens arbetssätt bland fotografer.
Komikern och skådespelaren Edvin Törnblom lyfter fram Elisabeth Ohlson som en viktig person i kampen för hbtq-personers rättigheter.
– Den bild jag hann få av Elisabeth var att hon var så himla viktig för kampen, speciellt under aidskrisen var hon verkligen en av de här lesbiska personerna som ställde upp för alla homosexuella män som råkade illa ut. Och den impacten hon har haft med sin konst är inte jämförbart med något annat, av någon. Det är på Andy Warhol-nivå, säger han.
– Hon lyckades vara en viktig galjonsfigur för kampen, men samtidigt en skön kvinna och en underbar människa rakt igenom. Det här är så sorgligt. Nu värnar vi om hennes arv och låter hennes konst leva vidare.
Läs mer:
Fotografen Elisabeth Ohlson är död
Till minne: Elisabeth Ohlson såg alltid människan
